Frans Carlgren

Om allt från en bortskämd uppväxt, resan igenom ett ockuperat Tyskland till att vara en riktig antroposofveteran

J C Kempe vantrivdes i Norrland och ville segla hem till Tyskland igen. Det gick inte. Vinden blåste åt fel håll. Det var 1820-tal och ångbåtarna hade inte uppfunnits ännu så J C Kempe blev tvungen att stanna kvar i Sverige. Och tur var väl det för annars hade Frans Carlgren kanske inte suttit här mitt emot mig sörplandes på kaffe ur en blåmönstrad kopp. Och du hade aldrig fått lära känna denne spännande man så här på djupet. 

J C Kempe bosatte sig alltså i Sverige, gifte sig och bildade aktiebolaget Mo och Domsjö (idag: Holmen). Bolaget växte och J C Kempes son fick ta över. Sonen hette Frans Kempe.
– Till min stora olycka, suckar Frans Carlgren och tar en tugga av kakan. Jag tyckte inte om mitt namn.
Med Frans Kempe i spetsen växte sig företaget till att bli ett av Sveriges största skogsbolag. Och Frans Kempe blev en av Norrlands största industrimän. Hans dotter  var Frans Carlgrens mamma.

– Min farfar, Wilhelm Carlgren, gav upphov till en lärarfamilj. Han var lektor och historiker. När barnen lekte eller bråkade och skrek satt han i samma rum och skrev böcker i historia.
Både Frans Carlgrens farfar och mormor brukade bo på Hemsön om somrarna. Det var så hans föräldrar träffades.
– De var i 14 till 16 års åldern. Mamma var vid bryggan. Plötsligt såg hon en av Carlgrens pojkar komma springande i galopp längs med stranden. I ett jätteskutt hoppade han över till båten som var på väg att lägga ut.
Där, i det ögonblicket blev hon kär i honom. För livet. De gifte sig senare. Och levde lyckliga i alla sina dagar. I den familjen växte Frans Carlgren upp. Med två protestantiska, gammeldagsa, rejäla människor. Han hade det bra. Väldigt bra.

Pappans stora skogs-ägor

Frans pappa var en arbetsmänniska. Han hade ett eget rök- och arbetsrum där han rökte cigarr så det var helt grått i rummet. Två dagböcker förde han, en skoglig och en personlig. Företagets skogar kände han till både utan och innan. Han var nämligen skogschef för Mo och Domsjö.
– Ibland fick även jag jobba där på somrarna. Det var ibland hårt och man gick långa sträckor i de stora skogarna. Men jag lärde mig mycket av det och det var nyttigt, jag var bortskämd förstår du.
Ibland gick familjen Carlgren i kyrkan, vilket inte roade Frans det minsta. Det enda han gillade var musiken. Han brukade sitta och iaktta sin pappa. Pappan hade nämligen alltid med sig en bestämd käpp och en bestämd hatt. Hatten brukade han sätta på käppen och när predikan blev intressant böjde han sig fram och började snurra hatten.

Systern tyckte han behövde tufsas till
– Jag älskade min mamma. Hon hade inte alltid så mycket tid över för mig men jag älskade henne.
Istället för mamma tog en tysk dam hand om lille Frans och hans uppfostran. Hon lärde honom prata flytande tyska, läste dikter, sjöng och berättade sagor.
– Hon betydde kolossalt mycket för mig, berättar Frans och konstaterar att han faktiskt hade idel trevliga och rejäla människor omkring sig.
Ärvt pengar efter morfar hade alla 5 syskonen gjort, så några ekonomiska problem hade han inte heller.
– Jag var verkligen bortskämd. Och det tyckte mina syskon också. Speciellt min äldsta syster, hon tyckte att min uppfostran "behövde kompletteras” och la till med en egen pedagogik. Hon ansåg att jag behövde tufsas till. Vi grälade mycket. Frans Carlgren blir tyst och småskrattar lite åt minnet. Ja, det var en rolig syskonskara, konstaterar han. Mina två storasystrar var jämt osams. Men dom skrek inte åt varandra, dom var tysta. I flera år bodde dom i samma rum utan att prata med varandra.

Brodern Matts Carlgren var bra på allt
Som barn var Frans livlig. Han idrottade mycket och spelade ofta tennis
– Fast jag var inte så bra. Matts, min sju år äldre bror, han var mycket bättre. Han var stjärnan. Snabb var han också och sprang 100 meter på 11 sek. Han var bra på allt han företog sig och hade väldig framgång bland flickorna. Dessutom. Jag beundrade honom och försökte efterlikna honom. Han hånade mig. Men oftast var vi väldigt goda vänner.
Matts var den som fick ta över Mo och Domsjö. Men i en gynnsam konjunktursituation förlorade han senare nästan allt han ägde.

Egentligen den enda i syskonskaran som verkligen tog sig tid med Frans, var den äldsta brodern Olof. Han diskuterade och resonerade med Frans som var i ett stort behov av det.

Första kontakten med antroposofi.
Olof och hans kompis skulle åka på besök hos en man. Den tolvårige Frans ville absolut åka med, utan att alls förstå vad saken gällde. Hans pappa som visste mer om resan och besöket gillade inte alls idén. Men Frans som var van vid att ofta få som han ville ställde till med en stor scen. Tillslut gav föräldrarna med sig.
Besöket blev en av de viktigaste händelserna i Frans liv.
– Vi kom till mannens bostad i Västerås och jag fick ringa på dörren. Den öppnades och där stod en äldre person med mörkt, svart hår och genomträngande, ihärdig blick. Han hette Walter Hülphers och var väldigt vänlig. Han hade varit journalist och var numera en föga känd författare. Han sa sig vara rosencreutzare.

Efter ett tag började Walter Hülphers berätta hur han en julnatt blivit liggande i tre dygn. Plötsligt hade en andlig verklighet uppenbarat sig för honom.
Den här historien fascinerade Frans. Familjens kyrkobesök, prästerna, predikan – det hade nästan totalt gått honom förbi. Men det här fängslade honom. Det här var annorlunda.
– Plötsligt såg jag en ny sida av vad religion kan betyda.

Allt eftersom börjar Frans träffa fler människor med liknande syn som Walter Hülphers. Och alla dessa människor pratade kritiskt om en Rudolf Steiner. De pratade så mycket dåligt om honom att Frans tillslut gjordes intresserad. Den där Steiner måste i alla fall vara en betydelsefull person eftersom alla pratar om honom, tänkte han.

”Jag ska nog bli antroposof, men först ska jag ha kul.”
Två antroposofer gav en nitton årig Frans Carlgren boken ”Hur uppnår man kunskap om högre världar” skriven av Rudolf Steiner. Den grep honom. Emot alla odds, han gillade den.
– Mina föräldrar var så fjärran antroposofi man kan vara. Pappa tyckte det var "den där Hülphers” som dragit mig in på det där. Och mina kompisar var mycket skeptiska mot Steiner.
Men Frans han bestämde sig för att någon gång skulle han också bli antroposof. Fast inte förrän han fått grått hår. Först skulle han ju ha kul!

Som krigskorrespondent i ett ockuperat Tyskland
Äldsta systern gifte sig i Tyskland med en man, Heinz, en industri man med kontakter i motståndsrörelsen mot Hitler. Frans pappa och mamma var väldigt emot nazismen, ville du höra skarpa ord om Hitler kunde du höra det hemma hos dem.
1946 bestämde sig Frans för att resa, han fixade uppdrag som "warcorrespondent" och brittisk tillåtelse att få besöka det ockuperade Tyskland. Så tillsammans med sin svåger Heinz reste han dit i sex veckor. Sex veckor som har etsat sig fast i hans minne för livet. Städerna var helt ödelagda. Sönderbombade och ödelagda. Köln var värst. De vandrade igenom staden och såg en enda människa. En. I en hel stad. Domkyrkan var i princip det enda som stod kvar. Frans gick in där, en katolsk gudstjänst höll på. Genom hål i väggarna blåste det iskalla vindar.
– Jag kommer ihåg den tydligt. Det var en fin gudstjänst. Den grep mig.
Där, i det ockuperade Tyskland vaknade Frans till. Med sin bortskämda uppväxt i bagaget slungades han ut i världen. Till det här. Till verkligheten.

Den katastrofala waldorflärardebuten
– Du får börja med att spela flöjt, svarade man när Frans några år senare ringde upp Kristofferskolan och bad om att få bli waldorflärare.
Frans som tidigare plikttroget ägnat sig åt akademiska studier hamnade alltså i en allt annat än stillasittande första klass. Som flöjtlärare.
– Det blev såklart en väldans cirkus. Jag körde ut ganska många.
Men, i huset fanns det oturligt nog kaminer. Barnen började bombardera varandra med kolstycken. Så när föräldrarna kom och hämtade sina små gullungar senare på dagen var gullungarna svärtade av sot.
– Jag blev inte alls populär, skrattar Frans. Min debut som waldorflärare var inte den bästa.
Men eftersom han hade ett stort intresse av att förbättra och stärka skolans ekonomi och därmed sökte och fick pengar från olika fonder, blev han ändå populär i kollegiet. Trots sitt pedagogiska misslyckande. Efter ett tag fick han prova på att undervisa en fyra. Det gick bättre. Sedan en åtta.
– När jag kom in i det klassrummet låg alla pojkar i en hög på golvet och slogs. Men efter ett tag fick jag dem intresserade av mina berättelser. Så småningom satt alla i slutet av lektionen som tända ljus och lyssnade. Att undervisa i historia som jag studerat under en längre tid var jag bättre på än att spela flöjt.

Frans livs största beslut

Att en gång få bli pjäsförfattare, var Frans dröm. Därför skrev han pjäser när han inte jobbade som lärare. Men det gick inget bra.
– Pjäserna blev inte som jag ville. Jag insåg att jag inte kunde skriva sådant.
Så efter en stor kris tog han sitt livs största beslut: att bli Waldorflärare på heltid.
Hans bisyssla blev istället att försöka få statsbidrag till skolan och sprida kunskap och intresse för Waldorfpedagogik och antroposofi.
– Många tyckte att ”Waldorf verkade ju bra, men den där antroposofin, vad ska ni ha den till?” Det ville jag ändra på.

Mötet med kollegiet.

Waldorfskolor har inga rektorer. De har istället ett kollegium. Ett kollegium bestående av alla lärare på skolan som gemensamt ska komma fram till beslut en gång i veckan på de så kallade kollegiemötena.
Fullständig dråpligt, så beskriver Frans Carlgren ett av sina första kollegiemöten. Då diskuterades en dam som ville bli lärare på skolan. En man var speciellt emot det, han var egentligen inte lärare på skolan utan var där för att vänner till skolan tyckte att han skulle det. En annan man, en av lärarna, tyckte absolut att hon skulle få platsen. Han hade alltid sin hund med sig.
– Det var mycket familjärt på den här tiden, förklarar Frans.
Mitt i diskussionen hoppade hunden upp i den första mannens knä. Kalabalik utbröt.
– Ja, det var ofta enorma gräl på kollegiemötena. Alla var starka och talförda lärare med mycket temperament. Det var gräl på hög nivå.
– Men vi var ändå som en stor familj, tillägger han efter en stunds eftertanke. Våra gräl var mer som familjegräl. Nästa morgon när man träffades i lärarrummet var alla goda vänner igen.

Så blir han antroposof

1949 dör Frans pappa och 1950 går han in i Antroposofiska Sällskapet. Till mammans stora förskräckelse som i förtvivlan försöker få olika präster och teologer att "omvandla" tillbaka hennes son.
– Mamma hade goda kontakter i kyrkliga kretsar. Bland annat var hon vän med Manfred Björkqvist, på den tiden biskop i Stockholm, minns Frans. Det var föresten tillsammans med hans son som jag spexade mig igenom värnplikten. Vi var inte alls några bra militärer.
Så småningom övervann dock mamman sin motvilja mot vad Frans höll på med. Det slutade med att hon till och med började stödja och gilla waldorfpedagogiken, även om hon aldrig ansåg sig förstå antroposofin.

Hon var inte som andra flickor
Bredvid en fet pojke satt hon, Birgitta. Det var hösten 1952 på en akademiska fest i Stockholm som Frans såg sin blivande fru för första gången. Han var ordförande i litteraturhistoriska föreningen, hon var sekreterare. En dag när de satt på biblioteket samtidigt, de kände ännu knappt varandra, kom en kvinnlig student in. Den kvinnliga studenten började prata om att hon skrivit en uppsats om Edith Södergran och varit på det där konstiga antroposofiska sekretariatet och träffat en konstig dam och konstiga människor, ja allt med antroposofi var konstigt, hävdade hon hånfullt.
”Jag tycker inte om när folk uttalar sig så där om saker de inte vet någonting om”, sa Birgitta till Frans när den kvinnliga studenten gått.
– Ja, svarade jag. Men jag är också en sån där ”konstig typ”.
De två började prata och fröet till en lång vänskap var sådd. En vänskap som så småningom växte sig till kärlek.
– Jag hade i min ungdom vart ute och dansat mycket och lärt känna en rad flickor, erkänner Frans. Två gånger hade jag varit kär men det här var annorlunda. Birgitta. Hon var annorlunda. Man kunde prata om alvarliga saker med henne.
1954 förlovade de sig i Dornach.
– Och det har jag aldrig ångrat. Hon är absolut den enda.

Från akademiker till biodynamisk jordbrukare

En biodynamisk gård, det vill jag ha, tänkte Frans och köpte Torsätra för sin förmögenhet han tidigare ärvt. Det var en ganska stor gård, 330 hektar.
Istället för att bo hos sin mamma blev han nu tvungen att sätta sig på traktorn och köra. Dag och natt, under den första tiden.
Parallellt jobbade han som lärare samt författade så småningom även en rad böcker om waldorfpedagogik och antroposofi.

Efter en stor konflikt lämnade förvaltaren gården år 1961, och Frans blev nu tvungen att själv vara väldigt aktiv i skötseln av gården. Det var tungt, vilket han inte alls var van vid.
– En gång stod jag och lassade hö medan lantbrukarna stod och granskade mig skeptiskt. En akademiker som lassade hö. Jag slet hårt. Men det var mycket nyttigt för mig.

Torsätra jämnas med marken och Frans tillkallas. Till Järna.
Plötsligt en dag landar en röd helikopter på Torsätra och ut kliver militärer. De berättar att Torsätra med granngårdar blivit utsett till övningsområde. I tre år framåt tvingas man alltså arbeta på gården med vetskap om att de biodynamiska grödorna snart bara kommer ersättas av gräs och buskar. Torsätra med sina vackra 1700-tals hus som sprängdes i luften. Pang. Så blev det skjutfält. Poff och så borta. Frans och Birgitta var ledsna men kunde inget göra.
För pengarna köpte Frans mark i Järna. Arne Klingborg tillsammans med Åke Kumlander hade förvärvat marken innanför granhäcken på Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna. Frans köpte området utanför. Samtidigt blev han erbjuden jobb på seminariet. Man hade det jobbigt där, en del av ungdomarna som sökte sig dit var kommunister. De var bökiga tyckte man och dessutom övertygade om att Rudolf Steiner var kommunist.
– Eftersom jag var van vid liknande ungdomar från Kristofferskolan blev jag tillkallad. Så ett tag tampades jag med kommunisterna. Och hade verkligen jätteroligt! Det var en spännande tillvaro jag levde i, med arbete både på Steinerseminariet och Kristofferskolan samt författandet av böcker. Samtidigt!
– Men undervisningen och att hjälpa till med finansieringen av Kristofferskolan var vad som gjorde mig frisk. Efter min fil. lic. examen var jag ganska sjuk. Om omvärldens regler hade gällt på Kristofferskolan när jag var så pass illa däran, hade jag blivit långtidssjukskriven, så dålig var jag. Men ju mer jag hade att göra i dessa sammanhang, ju friskare blev jag.

Skänkt bort förmögenheter.
Sin ärvda förmögenhet har Frans reducerat rejält genom att skänka bort en stor del. Genom att bilda Nibblestiftelsen har han stöttat och hjälpt ett antal antroposofiska verksamheter, biodynamisk odling och waldorfskolor ekonomiskt. Inte så mycket har han behållit själv. Men i dagarna har han sålt sin villa i Bromma och därmed repades ekonomin något.

Barn
Tre barn har Frans och Birgitta tillsammans.
– Som till stort sett är uppfostrade av Birgitta, understryker Frans. Hon hann med det otroliga att uppfostra tre barn och samtidigt vara uppskattad lärare på Kristofferskolan.
Andreas Carlgren, dagens miljöminister, är ett av de tre barnen.
– Ja, honom ser vi inte mycket av. Men ibland träffas vi allihop i våra stugor på Hemsön norr om Härnösand. Det är mycket trevligt.
Barnen gick (behöver jag tillägga ”såklart”?) i Waldorfskola. De gillade Waldorfpedagogiken men har enligt Frans också många kritiska synpunkter. Fast alla har de satt sina egna barn i Waldorfskola vilket borde vara ett gott tecken.
– Vi har väldigt trevliga och duktiga barn och barnbarn, konstaterar Frans.
Inget som förvånar mig det minsta. För konstigt vore det väl annars med en sådan ödmjuk, idealistisk och genomsnäll Frans Carlgren till pappa.


Text: Sofia Zetterqvist, 2007.