Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2

"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4

"Det meditativa övandet"

Kapitel 5

"Det moraliska övandet"

Kapitel 6

"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7

"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8

"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning


Litteratur

Blick för det levande

Låt oss tänka oss att det är sommar, att vi går över en äng och tar med oss hem ett par växter: förslagsvis prästkrage, smörblomma och mjölktistel. Vi ser noga till att hela stängeln och alla bladen följer med, gärna också en del av rotsystemet.
Om det är sommar då vi genomför följande lilla undersökning, kan vi naturligtvis studera bilden i verkligheten. Eljest får vi nöja oss med att betrakta bilder av växterna.
 

Metamorfoser hos stjälkblad
Iakttar vi stjälkbladen i tur och ordning nedifrån och uppåt, finner vi att de nedre bladen är annorlunda formade än de övre. Tillsammans bildar de alla en serie, där varje blad representerar ett nytt stadium i ett slags utvecklingsskala. Alla tre arbetarna är goda exempel på det fenomenet.
Serien börjar med små, enkla bladstrukturer som efter hand växer och blir alltmer differentierade. Även bladens egna stjälkar omvandlas gradvis och blir till en flikig bladform. Småningom inträder en förminskning och förenkling, speciellt i de blad som sitter närmast under blomman.
I en sådan serie där varje led till sin form är en omvandling av det föregående, talar man om lagbundna metamorfoser (förvandlingar).


J W Goethe
En av de första naturforskare, som systematiskt studerade sådana metamorfoser i organismernas värld var den tyske diktaren Johann Wolfgang Goethe (1749-1832).
Goethes iakttagelsemetod hade sin utgångspunkt i hans konststudier. Att tränga in i det formspråk, som kommer till uttryck hos målare, skulptörer och arkitekter var ett behov, som följde honom genom hela livet. Goethe var djupt övertygad om, att den som vill förstå naturens formspråk måste gå en liknande väg.
Både i hans samtid och i eftervärlden har det funnits många som trott att konstnärlig fantasi och naturvetenskaplig observationsförmåga måste stå i ett slags motsatsförhållande till varandra. Goethe själv ansåg raka motsatsen. Han hävdade, att en konstnär arbetar med samma gestaltningsprinciper som de som kommer till uttryck i naturens eget skapande, och att konstnärligt arbete är en viktig och nödvändig förberedelse för var och en som vill tränga in i den organiska världens 'uppenbara hemligheter'. Det senare var en formulering som han själv gärna använde sig av.
Goethe gjorde sig stor möda. Han studerade växter då han grävde i sin trädgård hemma i Weimar, då han klättrade i de schweiziska Alperna och då han vandrade omkring i solhettan i de stora botansika trädgårdarna i Rom, Neapel och Palermo. Han ritade, målade, skulpterade och byggde pappmodeller.
Efter hand kom hans naturstudier att omfatta organismer av alla slag. Han gjorde på egen hande en rad upptäckter, som i ett par fall var nya. Han studerade skallar från en anatomisk instution och konstaterade, att mellankäksbenet finns också hos människan och inte bara hos däggdjuren. Tidigare forskare hade sällsamt nog hävdat, att detta var den avgörande anatomiska skillnaden mellan däggdjur och människor.
Han hittade en brusten fårskalle på Lido utanför Venedig och fick bekräftelse på vad han redan anat, nämligen att huvudet anatomiskt sett är ett slags fortsättning på ryggraden -bakhuvudets ben är till sin form 'omvandlade ryggradskotor'.
Men hans kanske viktigaste insats inom biologin låg ändå på det botaniska området.


Växternas metamorfos
Goethe studerade stjälkblad (örtblad) på samma sätt som vi. Han fann, att de brukar bilda en serie som börjar med små, enkla blad (hjärtbladen), som efter hand blir allt större och mer differentierade för att till slut, då de närmar sig den blivande blomställningen, åter bli mindre och mer okomplicerade.
Småningom fann han, att även blomman är ett led i samma utvecklingsserie. I hans viktigaste botaniska arbete, 'Växternas metamorfos' (1790), heter det så här:

'Även kronans släktskap med örtbladen visar sig på mer än ett sätt; ty på många växter är örtbladen mer eller mindre färgade långt innan de närmar sig blomstadiet; andra bli fullständigt färgade i närheten av blomstadiet. Många gånger går naturen också, i det att den hoppar över fodrets organ, omedelbart över till kronan, och vi har tillfälle att i sådant fall likaledes iaktta att örtbladen övergår till kronblad. Ja, än märkligare är det när ett sådant blad är till hälften grönt och med denna hälft hör till stjälken, vid vilken det förblir fästat, medan den andra och färgade halvan går i höjden med blomkronan, och bladet således delas i två delar.'

Att ståndare och pistiller är 'metamorfoserade kronblad' var lättare att konstatera.
Goethe sammanfattade sina iakttagelser i de här raderna:

'Från fröet till örtbladets högsta utveckling märkte vi först en utvidgning: därpå såg vi fodret uppstå genom en sammandragning, kronbladen genom en utvidgning, fortplantningsorganen åter genom en sammandragning, och vi skall snart i frukten få se den största utvidgningen och i fröet den största koncentrationen. I dessa sex steg fulländar naturen utan att låta hejda sig det eviga verket med vegetabiliernas fortplantning.'


Åskådande omdömeskraft
Vad som kommer till uttryck i dessa metamorfoser är i grund och botten alltid samma organ, nämligen bladet. Ju mer Goethe fördjupade sig i de olika arterna med deras nästan oändliga variationsrikedom, desto skarpare blev hans blick även för det gemensamma, för metamorfoslagen som sådan.
Dagboken från den italienska resan, 1786-88, visar hur bilden av 'urplantan', av själva grundprincipen för växtens utveckling, gradvis tog gestalt i hans medvetande. Under någon tid trodde han, att han skulle få se den livs levande, mitt bland andra växter. Men snart kom han underfund med, att den inte har någon fysisk substans.
Ändå uppfattade han urplantan som helt och hållet verklig. Han ansåg sig ha upptäckt den verkliga 'styrfunktionen' i växternas värld.

Det originella i Goethes vetenskapliga insats ligger inte i de konkreta upptäckter han gjorde. Samma resultat skulle utan tvekan inom kort ha uppnåtts av andra forskare. Det väsentliga är själva betraktelsesättet.
Goethe menade, att han hos sig själv hade utbildat en förmåga, som finns latent hos alla människor, men som bara kan nå sin fulla utveckling genom ständigt, tålmodigt övande.
Hans egna botaniska studier bestod huvudsakligen i att om och om igen observera växterna och deras bladformer, avbilda dem, och inte minst att tänka på dem genom att bearbeta de olika metamorfoserna i sitt inre. Sinnesförnimmelse och tanke var intimt förknippade med varandra. Han hävdade, att hans 'åskådande var ett tänkande', och hans 'tänkande ett åskådande'. Den förmåga han utbildat kallade han 'åskådande omdömeskraft'.


Goethe och hans samtida
Goethe var otvivelaktigt en av sin samtids mest inflytelserika kulturpersonligheter. Det han skrev och i stor utsträckning även det han sade och gjorde blev föremål för en nästan outsinlig ström av kommentarer. Även hans naturvetenskapliga forskningar ledde självfallet till åtskillig diskussion.
Hans rön om växternas metamorfos införlivades snabbt med den gängse vetenskapliga begreppsapparaten. Men hans idéer om den åskådande omdömeskraften förmådde inte tränga igenom.
De samtida naturforskarna var i stor utsträckning materialsamlare. Deras arbeten innehöll mängder av detalj iakttagelser, som ofta grupperades, rubricerades och systematiserades på ett ganska mekaniskt sätt. Linnés i och för sig storslagna system med dess ständiga räknande av ståndare, pistiller och kronblad var i hög grad ett barn av sin tid.
Men inte heller bland de forskare och tänkare, som var avgjort otillfredsställda med denna form av vetenskap, fick Goethes tankegångar något starkare gensvar.
Ett karakteristiskt exempel finns i hans bekanta redogörelse för det samtal han i juli 1794 förde med sin blivande vän Friedrich Schiller. Bägge hade besökt ett botaniskt föredrag i det naturvetenskapliga samfundet i Jena. Då de efteråt kom i samspråk beklagade Schiller det 'söderstyckade' tänkesätt, den brist på överblick, som fanns i de samtida naturforskarnas arbetsmetoder. Goethe trodde sig ha mött en själsfrände. Han följde med Schiller hem och berättade om sina egna forskningar. Han ritade upp urplantan 'med månget karakteristiskt penndrag'.
Men Schiller reagerade ungefär som man kunde ha väntat sig av en filosofiskt bildad person på den tiden — och som vi kanske alla nästan instinktivt skulle ha reagerat. Han svarade:

'Det där är ingen erfarenhet, det är en idé.'

Goethe blev förnärmad, men behärskade sig och visade inte vad han kände. I stället svarade han majestätiskt, men också en aning naivt:

'Det kan vara mig mycket kärt, att jag har idéer utan att veta det, och till och med ser dem med mina egna ögon.'

Här kan man alltså få intrycket, att Goethe betraktade den åskådande omdömeskraften ungefär som ett vanligt fysiskt seende. Men det kan han rimligtvis inte ha menat. I ett annat sammanhang har han skildrat hur det 'urbildliga' hos växten bara kan uppfattas, 'om andens ögon verkar i levande förbund med kroppens'. Men vad menade han i så fall med den formuleringen?
Faktum är att Goethe hade direkt svårt för att beskriva den kunskapsförmåga han ansåg sig ha uppnått. Han var ingen skolad tänkare. Filosofi och kunskapsteori hörde till de ganska få forskningsområden som han rent instinktivt stod främmande inför.
Mitt i den enorma umgängeskretsen av vänner, offentliga personer och gästande besökare, kände sig Goethe ofta som en mycket ensam människa. Många av de idéer och uppslag, som betydde mest för honom - och dit hörde utan tvekan hans naturvetenskapliga grundtankar - diskuterades, men var och förblev oförstådda.


Den naturvetenskapliga världsbilden
Goethe dog år 1832. Under årtiondena före och efter hans död, inleddes den avgörande andliga omvälvning, som innebar att den dittillsvarande religiöst orienterade världsbilden steg för steg ersattes av en naturvetenskaplig. Därmed förändrades synen på organismernas utveckling och verkliga natur.
För typiska 1700-talsbiologer som Linné var det 'ändamålsenliga' och 'planmässiga' i organismernas uppbyggnad inte något problem.
Tvärtom, det styrkte dem i deras tro på en allvis skaparmakt.
Men med stöd av delvis helt nya rön hävdade Helmhoitz, Wöhier, Berzelius och en rad andra 1800-talsforskare, att den organiska materien är underkastad samma lagar som den oorganiska.
En mängd fenomen som dittills ofta mer eller mindre naivt hade tolkats som uttryck för en särskild 'livskraft', ansåg man sig nu kunna beskriva i kemisk-fysikaliska termer, så som varande exempel på rent mekaniska förlopp.
Den vetenskapsman som mer än någon annan bidrog till raserandet av den 'gamla' världsbilden var Charles Darwin. 'Arternas uppkomst' utkom 1859 och visade, att man kan tänka sig en evolution där det ändamålsenliga hos växter, djur och människor framstår som ett resultat av små, mer eller mindre slumpartade förändringar, som beror på att organismerna anpassar sig för att överleva i 'kampen för tillvaron'.
Darwin själv övergav inte sin gudstro och var ytterligt försiktig i sina filosofiska slutsatser. Men hans iakttagelser och tankegångar blev för miljontals människor ett vittnesbörd om, att hela världsutvecklingen kan begripas utan att stödja sig på föreställningen om en gudomlig skaparmakt.
Vid 1800-talets slut var så gott som alla forskare eniga om, att allt naturvetenskapligt sanningssökande måste reduceras till att gälla sådana skeenden, som kan beskrivas som rent mekaniska förlopp, och att den som ej anslöt sig till den målsättningen inte kunde betraktas som vetenskapsman.
Ur det synsättet utvecklades under 1900-talet den vetenskapliga grundhållning som kallas 'reduktionistisk', och som ännu i dag är helt dominerande vid de officiella naturvetenskapliga forskningsinstitutionerna i världen.
De viktigaste inslagen i det reduktionistiska arbetssättet beskrivs så här i British Encyclopedias artikel 'History of Science':

'...undersökningarna koncentrerades till de artificiellt renodlade, stabila och kontrollerbara processer som uppnås vid ett laboratorium; de teorier man föredrog var de som inkluderade de enklaste fysikaliska orsakerna, och som lade huvudvikten vid matematiska argument. Nästan all vetenskaplig filosofi under denna period antog, att en verklig vetenskap är den som har sin förebild i den teoretiska fysiken.'


Goethe och eftervärlden
Mitt i den väldiga omdaning som vetenskaperna och hela den västerländska civilisationen genomgick under 1800-talets senare del, förblev Goethes gestalt anmärkningsvärt aktuell inom det tyskspråkiga kulturområdet. En del naturforskare tog parti för honom och åberopade honom som stöd för sin egen uppfattning. Andra underkände hans vetenskapliga insatser och tog avstånd från hans synsätt.
En av Goethes hängivnaste uttolkare var biologen Ernst Haeckel, Darwins främste efterföljare i Mellaneuropa. Haeckel, som själv var en genial iakttagare och tecknare, beundrade helhjärtat Goethes konstnärskap och uppfattade metamorfosläran som ett slags råskiss till den moderna evolutionsteorin. Men i sin lidelsefulla kamp mot den teologiska och för den naturvetenskapliga världsuppfattningen förbisåg han, att Goethes sätt att beskriva organismerna och deras utveckling var allt annat än mekanistiskt.
Den kände fysiologen Emil du Bois-Reymond ställde sig på den motsatta sidan. Han hävdade att Goethe var en vetenskaplig dilettant, som aldrig hade begripit själva principen i den mekanistiska världsförklaringen och därför inte kunde tas på allvar. En lång rad andra naturforskare var av samma uppfattning.
Vad Goethes forskningar egentligen gick ut på var det inte många som genomskådade.


Professor Kürschners problem
En ung tysk litteraturhistoriker, professor Joseph Kürschner, hade fått för sig att Goethe 'hade rätt' i den ursinniga polemik mot
Newton, som ingick i den berömda färgläran.
Som icke-fackman hade Kürschner svårt att göra ett verksamt inlägg i debatten om färgens natur, men han hade ingenting emot att hjälpa fram andra bidragsgivare. Tillfället kom, då han år 1882 tog itu med ett arbete av enorma mått. Han började utge de klassiska tyska diktarnas verk i en samlad upplaga under titeln "Deutsche Nationalliteratur'. Editionen kom småningom att omfatta 221 band och blev ett uppskattat standardverk - som förresten utkom i nyupplaga år 1975.
Alla volymerna skulle kommenteras av fackmän. Kürschner fäste stor vikt vid att Goethes naturvetenskapliga skrifter skulle vederfaras all rättvisa och presenteras på ett värdigt sätt. Han sökte därför ivrigt en filosofiskt bildad kommentator med god överblick över den moderna fysikens landvinningar.
Han vände sig till en ämneskollega, Goethespecialisten Karl Julius Schröer i Wien, och bad om hjälp. Schröer rekommenderade en 21-årig student vid Tekniska Högskolan i Wien.
Av den bevarade brevväxlingen mellan de två professorerna kan utläsas, att Kürschner hade räknat med en filosofie doktor -åtminstone - och blev en aning förvånad då han hänvisades till en universitetselev, som ännu stod mitt uppe i sina fysikstudier. Men efter personliga sammanträffanden med flera ingående samtal, meddelade han Schröer att den unge mannen "satt väl i sadeln' och var värd att få uppdraget.
Studenten hette Rudolf Steiner. Han åtog sig arbetet med största glädje.


Studenten Rudolf Steiner
De ämnen Steiner studerade vid Tekniska Högskolan i Wien var matematik, geometri, fysik, mekanik, kemi och biologi. Studierna engagerade honom djupt. Han beundrade uppriktigt en rad av de naturforskare han kom i beröring med, och gjorde sig snabbt förtrogen med de mekanistiska tankegångar, som under århundradets lopp hade vuxit fram inom olika naturvetenskapliga specialområden.
Han försökte så förutsättningslöst som möjligt leva sig in i de gängse teorierna. Men de beredde honom - framhåller han själv - nästan oöverkomliga tankesvårigheter.
Alltsedan barndomen var Steiner van att vid sidan av den värld som hans fysiska sinnen visade honom, uppleva också en annan, 'översinnlig' (icke-sinnlig) existensform.
En del av de fenomen, som utspelades där stod uppenbart i samband med det som skedde i den fysiska världen. Han upplevde exempelvis alla organismer som genomträngda av gestaltande och livgivande krafter. När de krafterna inte längre verkar in i organismen, dör den.
Till Steiners beskrivningar av dessa fenomen återkommer vi i de följande kapitlen.
Enligt naturforskarna kan det organiska livets företeelser beskrivas och förstås utan att förutsätta existensen av några icke-materiella faktorer. Men Steiner erfor dagligen, att sådana faktorer finns till och att de verkar in i den fysiska tillvaron.
Den 'världsbild' Steiner upplevde stämde inte överens med den han konfronterades med i den moderna naturvetenskapen.


Goethe och Steiner
Steiners intresse för Goethes naturvetenskapliga skrifter måste ses mot den bakgrunden. I dem mötte han ett synsätt, som öppnade andra perspektiv än de som lärdes ut vid universiteten.
Goethes sätt att beskriva det organiska livets företeelser var både noggrant och systematiskt. Steiner fann, att hans undersökningsmetoder var värda att tas på lika stort allvar som andra forskares. En avgörande skillnad var, att Goethe inte försökte få alla sina observationer att passa in i ett slutet tankesystem.
Goethe 'förblev bland fenomenen'. Detta var ett av hans egna favorituttryck. På områden som inte var tillgängliga för observation, avstod Goethe från att fylla ut luckorna genom hypoteser. Just genom sin återhållsamhet gav hans naturbeskrivning utrymme för en 'översinnlig' verklighet.
Att det finns en sådan verklighet, framstod för Goethe inte som en uttänkt hypotes. Han tyckte sig varsebli den, men med andra sinnesorgan än de fysiska.
Här var nu det fält, där Steiner och Goethe möttes.
Steiner har betonat hur han kände sig som förlöst ur ett slags inre ensamhet då han gång på gång läste igenom Goethes redogörelse för sitt samtal med Schiller om 'urplantan'. Han märkte, att det fanns något besläktat i Goethes och hans eget sätt att uppleva verkligheten.
Det är därför inte svårt att förstå Steiners glädje då han fick i uppdrag att redigera och kommentera Goethes naturvetenskapliga skrifter inom ramen för en nationalutgåva av tyska klassiker.
De flesta forskare, som sysslar med vetenskapligt utgivningsarbete, brukar se som sin uppgift att få fram en korrekt text, att gallra ut felaktigheter, att klassificera olika textvarianter etc. För Steiner var allt sådant endast ett förarbete. Vad han hoppades, var att Goethes tankegångar skulle kunna bli ett inlägg i den offentliga vetenskapliga debatten. Men till det behövdes utförliga kommentarer, som visade hur aktuella och tänkvärda de 'goetheanistiska' metoderna i själva verket var.
Steiner försökte skriva sådana kommentarer. Men därigenom drevs han in i tankebanor, som vetenskapligt sett var utomordentligt kätterska.


Oorganisk och organisk substans
Som vi minns, fanns det i slutet av 1800-talet en rad inflytelserika fysiker, som hävdade, att Goethe aldrig hade förstått den mekanistiska principen. I sin egenskap av kommentator replikerade nu Steiner, att det var de som aldrig hade förstått Goethe.
Steiner hävdade, att Goethe inom biologin har gjort en insats, som på sitt sätt är lika banbrytande som Galileis inom fysiken. För att förstå vad Steiner menade, kan vi utgå från ett par åskådliga exempel, som är hämtade direkt ur naturen.
Hos yngre granar, som förlorat sin topp genom 'snöbrott', får toppskottet i regel en ersättare. Oftast är det någon gren i översta grenvarvet, som övertar den funktionen. Den höjer sig över de andra grenarna, och dess kvistar börjar omgruppera sig
till en ny krona.
Ibland händer det också att två eller flera grenar bildar 'konkurrerande' toppskott, som närmar sig varandra och växer parallellt uppåt. Också i det fallet sker emellertid en intim samordning. Toppskotten anpassar sig till varandra, så att grenvarven samverkar och blir mer eller mindre symmetriska.
Vare sig granen bildar ett eller flera toppskott, blir resultatet alltid detsamma. Alla tillväxtprocesser ordnas in i ett enhetligt mönster. Förloppet kan ta många år, men till slut återställs -i den mån omständigheterna tillåter - den karakteristiska pyramidformen.
Om en vattenödla får ett ben avslitet, utlöses en läkningsprocess av det mest genomgripande slag. De hud-, muskel- och benceller som finns vid sårytan 'avspecialiseras' och återgår till ett odifferentierat, embryonalt tillstånd. Sedan växer ett nytt ben ut efter samma princip som under fosterutvecklingen. Brosk, ben, leder, senor, muskler etc. utbildas steg för steg, ända tills vattenödlan åter är i besittning av ett välutvecklat ben.
Den styrande principen i sådana processer beskrivs av en del moderna biologer med termen 'morfogenetiskt fält', och hela skeendet betecknas som 'planmässigt' (E Hadorn, Experimentelle Entwicklungsformen an Amphibien, Verständliche Wissenschaft bd 77, Berlin-Göttingen-Heidelberg 1961).
Sådana förmågor återfinner vi inte inom den oorganiska materien. En sten som har rämnat kan inte börja foga ihop en del småbitar på egen hand. En trasig motor kan inte reparera sig själv.


Entelekin
I ett maskineri är detaljerna avskilda delar av en helhet. Alla delar är klart avgränsade från varandra. I en organism är delarna underordnade helheten. Helheten genomtränger delarna och kan vid behov ändra deras funktioner.
Steiner uttrycker det så här i en sammanfattande kommentar till Goethes biologiska skrifter:

'I den oorganiska världen råder växelverkan mellan delarna i en serie av fenomen. Dess olika led betingar varandra ömsesidigt. I den organiska världen är det inte så. Här är det inte ett led som inverkar på det andra, utan det hela... gestaltar varje detalj ut ur helheten, i enlighet med sitt eget väsen. Detta något, som bestämmer sig ut ur sig själv, kan man med Goethe kalla en enteleki.'

Ordet enteleki präglades av Aristoteles på 300-talet före Kristus och kommer ur de tre grekiska orden entos= inuti, telos = mål och echo= ha. 'Urplantan', som den beskrevs i det föregående, är ett exempel på en sådan enteleki. Goethe har - säger Steiner -visat, att i princip samma betraktelsesätt kan tillämpas också på de olika djurarterna och därmed på hela evolutionen.
Enligt Steiner är det inte korrekt att uppfatta Goethes metamorfoslära som ett slags föregångare till den darwinistiska teorin. Han hävdar, att Goethe har beskrivit en sida av verkligheten, som Darwin och Haeckel aldrig nådde fram till.
Sedda med Goethes synsätt, är de olika djurarterna uttryck för entelekier som under evolutionens lopp, steg för steg, har manifesterat sig i sinnevärlden. Ty entelekin finns till före den fysiska gestalten och ligger till grund för den.
De faktorer som brukar kallas 'anpassning' och 'kamp för tillvaron' är alltså sekundära. Goethe förnekar inte deras existens. Men de kan enligt hans uppfattning inte börja göra sig gällande förrän entelekin, d.v.s. den primära artbildande kraften, har kommit tillräckligt långt i sin utveckling.
Men vad är då egentligen entelekin?
I kommentarerna till Goethes naturvetenskapliga verk uttryckte sig Steiner en smula försiktigt på den punkten. I boken Goethes Weltanschauung" (Goethes världsåskådning), som utkom 1897 och växte ut till en sammanfattning av hans mångåriga goethe-forskningar, formulerade Steiner emellertid på ett helt entydigt sätt vad han menade:

'Lika väl som ögat är nödvändigt för att varsebli färgfenomenen, behöver man för att uppfatta det levande den förmågan, att i det sinnliga omedelbart varsebli något översinnligt. Detta översinnliga kommer alltid att undgå den forskare, som uteslutande riktar sina sinnen på de organiska formerna. Goethe söker ...föreställa sig en sinnlig urplanta i dess sinnliga former ... Goethe ser det sinnliga genomträngt av något översinnligt på samma sätt som en färgad yta är genomträngd av färgen.'


Goetheanistisk forskning i vår tid

Trots att Steiner företrädde ett synsätt som klart avvek från den officiella uppfattningen, blev hans utgivningsarbete så uppskattat, att han fick ett nytt liknande uppdrag, nu att utge Goethes naturvetenskapliga skrifter inom ramen för den första vetenskapliga Goethe-editionen (den s.k. Sophien-Ausgabe). Han arbetade med detta i sex år vid Goethe-arkivet i Weimar. Goethe sällskapet, hans . nya uppdragsgivare, gav honom varma lovord när han lämnade sitt arbete i Weimar.
Även om resultatet av Steiners mödor, mätt med gängse mått, alltså var ganska tillfredsställande, uppnådde han inte vad han nog egentligen hade räknat med. Från början tycks Steiner ha hoppats, att det i Goethes spår skulle växa fram en ny forskningsinriktning, som med utgångspunkt från laboratorieundersökningar och andra vetenskapliga projekt skulle belysa frågan om organismernas verkliga natur från andra aspekter än de gängse. Men så skedde inte.
Förhoppningen förverkligades inte förrän många år senare och på ett annat sätt än Steiner ursprungligen tycks ha tänkt sig.
År 1902 kände sig Steiner mogen att träda fram offentligt med den erfarenhet, som han efter hand hade nått fram till, och som han sedan ägnade sitt liv åt att redovisa och exemplifiera:
nämligen att en översinnlig verklighet existerar och kan utforskas
med hjälp av andra sinnesorgan än den fysiska kroppens.
Den kunskapsväg, som Steiner själv hade gått, och som han nu började förmedla till andra, kallade han "antroposofi' (av grek. 'antropos', människa och 'sofia', vishet).
Efter första världskriget började en rad yngre naturforskare intressera sig för antroposofin och alldeles särskilt för Steiners utsagor om Normbildande (gestaltande) krafter', som verkar in i levande organismer och som inte låter sig beskrivas med hjälp av de gängse kemiska och fysikaliska termerna.
Dessa forskare fängslades av frågan, huruvida existensen av sådana krafter kunde påvisas på experimentell väg, med rent naturvetenskapliga metoder. De diskuterade problemet med Steiner, som gav dem en del konkreta uppslag. Med utgångspunkt från hans råd och anvisningar, påbörjades redan under 1920-talet en rad forskningsprojekt, som sedermera har fortsatts vid olika vetenskapliga institutioner. Laboratorier som arbetar med sådana projekt finns i dag bland annat i Tyskland, Schweiz, England och USA. I Sverige finns en sådan försöksverksamhet i Järna söder om Stockholm.
Två av de experimentmetoder, som efterhand har utarbetats skall åtminstone antydningsvis beskrivas här nedan: 'kristallisationsmetoden' och försöken med potentierade substanser.


Kopparkloridkristallisation
Ett av de råd Steiner gav var att studera verkningarna av form-bildande,eller gestaltande krafter genom att undersöka hur en kristalliserande lösning förändras genom tillsats av olika organiska substanser.
I ett laboratorium i Dornach i Schweiz observerade dr Ehren-fried Pfeiffer tillsammans med en medarbetare, att kopparkloridlösningar reagerar speciellt känsligt på tillsatser av olika organiska substanser. Dr Pfeiffer utvecklade under 1920-talet sin iakttagelse till ett förfaringssätt, som för enkelhetens skull i dagligt tal kallas 'kristallisationsmetoden'. Metoden har vidareutvecklats av en rad ändra vetenskapsmän och efterhand fått praktisk användning bland
annat inom livsmedelsforskning och medicin.
Kopparkloridkristallisationen bygger på det faktum, att växtsafter respektive vattenutdrag ur olika växtdelar har en formgivande inverkan på kopparkloridkristallisationen.

Metodens praktiska tillämpning sker på följande vis.
För kristallisationsförloppet används en klimatkammare där temperatur och luftfuktighet kan hållas vid en nivå som ger jämna försöksbetingelser. På omsorgsfullt rengjorda glasplattor hälls 5-6 ml kopparkloridlösning (5%). Vid +30°C tar hela kristallisationsförloppet 15-16 timmar. Under denna tid avdunstar vattnet långsamt. Lösningen blir mättad, småningom övermättad, vilket får till följd att kopparkloriden utkristalliseras. Kristallnålarna kan vara korta eller långa. De ligger liksom godtyckligt utströdda på plattan. Små, olika stora, stjärnliknande nålanordningar är oregelbundet fördelade över hela ytan. Denna kristallbild är typisk för kopparklorid.
När man låter kopparklorid utkristalliseras tillsammans med en tillsats av växtsätt, används följande tillvägagångssätt.
Till en bestämd mängd växtsätt (eller vattenutdrag ur växtdelar) fogas en bestämd mängd av en kopparkloridlösning (5%). på varje glasplatta överförs 5 ml av denna vätskeblandning. Plattorna är utplacerade i klimatkammaren, och under konstanta förhållanden avdunstar vattnet som ovan.
De kopparkloridnålar som nu utkristalliseras är samordnade till enhetligt utformade nålförgreningar. Tillsammans utgör de en helhetsbild, som breder ut sig över hela plattans yta. Kristallbildernas nålmönster är oftast specifika för ifrågavarande tillsatssubstanser. Nålmönstren kännetecknas av formskönhet, gestaltvariationer och en i minsta detalj genomförd utformning. De forskare som arbetat med metoden har kunnat fastställa, att det är växtsaftens egna gestaltbildande förmåga, som blir synlig genom kopparkloridkristallisationen. Kristallbilderna är reproducerbara.


Avläsbara processer

Kristallisationsundersökningar av växter, respektive växtdelar, visar att metoden är känslig för växtsubstansens biologiska tillstånd, vilket kan konstateras bland annat vid rödbetsundersökningar.
Saften av mycket små, omogna rödbetor har ännu inte förmågan att forma en för rödbeta typisk kristallbild. Helhetsbilden är ännu ganska oordnad, nålförgreningarna dåligt koordinerade och något obestämda i sitt förgreningssätt.
Parallellt med mognadsprocessen försiggår vissa förändringar i kristallbilden. Nålförgreningarna rundar sig och samordnar sig harmoniskt över hela plattan. En bestämd förgreningstyp uppträder. Ett väl utbildat specifikt nålmönster framträder när rödbetorna är helt mogna. 

Fortlöpande undersökningar under lagringstiden visar att, parallellt med betans långsamma nedbrytning, uppträder bestämda förändringar i kristallbilden. Steg för steg förlorar nålmönstret sin strama och fina utgestaltning och upplöses. Nålförgreningarna blir småningom otypiska. Helhetsstrukturen destrueras.
Beskrivningen är hämtad ur Magda Engqvists bok 'Gestaltkräfte des Lebendigen' (Vittorio Klostermann, Frankfurt a M 1970). En fortsättning på denna bok utkom 1975 på samma förlag under titeln 'Physische und lebensbildende Kräfte in der Pflanze', 'Livsprocesser i växten och deras återspegling i kristallbilden'.


Blodkristallisation

Tillsätter man en bestämd mängd blod till en bestämd mängd kopparkloridlösning, visar de utkristalliserade nålbildema helt andra
förgreningstyper än vid tillsats av växtsafter.
Metoden har utarbetats av flera forskare, bland andra A. och O. Selawry, som har offentliggjort sina rön i boken 'Die Kupfer-chioridkristallisation in Naturwissenschaft und Medizin' (Gustav Fischer, 1957).
Metoden är till stor hjälp vid diagnosticering av olika sjukdomar, särskilt vid cancer i tidigt stadium.


Gestaltbildande krafter

Förordet till boken 'Gestaltkräfte des Lebendigen' är skrivet av Walter Heitler, professor i teoretisk fysik i Zürich. För sina insatser inom kvantfysiken fick han Max Planck-medalj en 1968 och |
Marcel Benoist-priset 1969. Förordet har speciellt intresse i det sammanhang som skildras här.

'I den livlösa materiens värld har kropparna en form, som dels är bestämd av fysikaliska lagar, dels av tillfälligheter. Med i tillfälligheter förstår vi då de oräkneliga inverkningar, som inte kan förutses och som kroppar i naturen i regel är utsatta för. Så är formen på en sten, som vi hämtar upp ur en bäck, tillfällig (slumpmässig). Den är från det ögonblick stenen bröts loss från berget beroende av otaliga sammanstötningar med andra stenar, av vattenerosion etc. Formen på en kristall är i huvudsak bestämd av den stränga fysikaliska lag som leder till klara, enkla ytverkningar.
I den levande naturen är det annorlunda. Ett blads gestalt är varken tillfällig eller bestämd av fysikaliska lagar. Därför använder vi ordet 'gestalt' i stället för 'form'. Bladets gestalt är nedärvd. Men denna gestalt låter sig inte med hjälp av enbart fysiken deduceras fram ur grodden av den enkla anledningen, att begreppet 'gestalt' (i den mening som ett blad har gestalt) inte förekommer inom fysiken. Fysikaliska krafter verkar endast från ett ställe in i omgivningen och kan således inte framkalla någon enhetlig gestalt.
Det finns visserligen biologer, som tror att hela organismen är ett resultat av fysikaliska verkningar alltifrån grodden. En sådan åsikt går dock inte att motivera. Den motsägs av såväl fysikens väsen som av de levande gestalternas. Ett blad har icke blott yttre gestalt, utan är ända ned på mikroskopisk nivå 'genomstrukturerat' i motsats till kristallen, som även vid förminskning alltid förblir samma kristall. Den är homogen ända intill den gräns där atomstrukturen skönjes.
Många biologer har klart insett att gestaltbildande krafter, som inte förekommer inom fysiken, måste vara verksamma i organismen - krafter, som i väsentlig grad skiljer det organiska från det döda.
Utan tvivel är cellen med protoplasman den materiella basen för livet, och intill nyligen har väl nästan varje naturvetare, som erkänner existensen av gestaltbildande krafter också antagit, att dessa endast kan vara verksamma via protoplasman, d.v.s. endast i den levande organismen. Man kunde knappast förmoda att dessa gestaltbildande krafter också kunde ha en inverkan på oorganiskt, livlöst material om vilket man måste tro att det uteslutande löd under fysikens lagar.
Fru Engqvists (och hennes föregångares) experiment visar att så förmodligen inte är fallet... Den för hela naturvetenskapen grundläggande betydelsen av dessa resultat består däri, att här för första gången - och tills vidare som enda fall - föreligger en gestaltbildning på oorganiskt material från det levandes sida (om nu detta bekräftas). Det förefaller mig som om här ett vidsträckt och fruktbart arbetsområde öppnar sig. Ty här låter sig, om författarinnan har rätt, de organiska substansernas gestaltningskraft studeras i lugn och ro, i laboratoriemässiga former, medan de annars endast träder i dagen i den levande organismen.'


Potentierade substanser

Ett annat uppslag, som härrör från Steiner, är att på experimentell väg söka besvara den gamla stridsfrågan om potentierade preparat, (d.v.s. preparat i 'homeopatiska' utspädningar) kan ha någon inverkan på organisk substans eller inte.
En kortfattad skildring av bakgrunden kan här vara på sin plats.
Upphovsmannen till den 'homeopatiska' behandlingsmetoden, Samuel Hahnemann (1755-1843), arbetade på basis av erfarenheter från en långvarig och framgångsrik medicinsk praxis. Från Hahnemann härstammar det förfaringssätt, som innebär att man stegvis förtunnar och bearbetar ett preparat. Själv kallade han det 'potentiering'.
Metoden används fortfarande och går i princip till på följande vis. Utspädningsgraden är numera i regel 1:10. Rör det sig om vattenlösliga substanser, blandas l del substans med 9 delar vatten och skakas rytmiskt under en viss tid, som varierar beroende på utgångssubstansens natur.
Utgår man från metaller eller mineraler används mjölksocker som utspädningsmedium. I senare fallet blandas l del substans med 9 delar mjölksocker, vilket innebär att substans och medium förenas homogent genom rivning under en timme.
När substansen har bearbetats genom det ena eller andra behandlingssättet, betecknar man substansens tillstånd med termen Dl (D=decimalpotens). Sedan tas en del av 'substansen' Dl och förbinds under motsvarande process med 9 delar färskt utspädningsmedium, vilket leder till att man får potensen D2. Så fortsätter man vidare upp till D30, eller eventuellt högre. Vid D6 finns det endast kvar en milliondel, vid D12 en billiondel av ursprungs-substansen. När man passerat D23, har man kommit förbi den gräns, som brukar betecknas med termen 'Avogadros tal' (6x1023), vilket innebär att det blir svårt att upptäcka en enda molekyl av det utspädda preparatet.
Det finns även andra utspädningsproportioner än 1:10 (exempelvis 1:5, 1:30, 1:50 och 1:100 förekommer också).
Hahnemanns sätt att använda metoden var helt och hållet baserat på praktiska erfarenheter. Han hävdade, att potentieringserfarandet inte bara innebär en utspädning, utan också ett slags frigörelse av krafter som varit förborgade i substansen och som aktiveras genom den stegvisa behandlingen. Men han kunde inte ge någon närmare beskrivning av dessa krafter.
En begreppsmässig genomlysning av hela problemet har egentligen först blivit möjlig genom insatser som gjorts av antroposofiskt orienterade forskare och läkare, men som hittills har blivit föga beaktade.
Tanken att mycket höga potenser av ett preparat skulle kunna öka dess effekt på organisk substans, betraktas inom den gängse vetenskapen och framför allt inom medicinen som en form av vidskepelse.
Inom den moderna biologin har det dock gjorts en del upptäckter, som borde ge anledning till eftertanke. Ett enda exempel skall anföras här.
Nobelpristagaren A Butenandt vid Max Plancks biokemiska institut i München lyckades år 1959 analysera det ämne genom vilket silkesmaskhonan lockar till sig en hanne. Det har visat sig, att denne kan varsebli ämnet även vid en utspädning som motsvarar 18:e decimalpotensen.
Men trots att det numera finns en hel rad rön av den typen att åberopa, brukar de officiella uttalandena i ämnet vara lika tvärsäkra, åtminstone i vår eget land.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 3 december 1973 har Åke Wahlqvist, förutvarande medicinalråd vid socialstyrelsen i Stockholm, försökt illustrera potentieringsprincipens orimlighet med ett exempel, som sedermera ofta har figurerat i den offentliga debatten. Han framhåller att D19 har storleksordningen kaffe kokt på en kaffeböna och hela Vänerns vattenmassa - beräknat med maximidjupet 91 meter över hela sjön— och att D20 innebär kaffe kokt på 10 sådana sjöar etc.
Det kan inte förnekas att kaffe som kokas efter den principen skulle bli mycket svagt. Frågan är bara om potentiering kan jämföras med kaffekokning.


Frigörelse av krafter
Den allra mest elementära frågan i sammanhanget är ju inte vilka effekter potentierade substanser kan ha på människokroppen, utan om de överhuvudtaget kan ha någon form av verkningar.
På basis av ett uppslag, som kom från Rudolf Steiner, undersökte Lili Kolisko i början av 1920-talet i ett laboratorium i Stuttgart vad som händer när man vattnar vetefrön med lösningar av metallsalter (koppar-, järn- och antimonföreningar) i olika potenser. Parallellt med dessa experiment löpte en serie kontrollförsök, där vetefröna endast fick vatten.
Kolisko redovisade sina resultat i boken 'Physiologischer und physikalischer Nachweis der Wirksamkeit kleinster Entitäten' (Der Kommende Tag, Stuttgart 1923). Hon hävdar där, att de undersökta metallpotenserna har en tydligt påvisbar effekt, som kan fastställas genom längdmätning och vägning av vetegroddar (utan roten). De minimivärden för både längd och vikt, som uppnåddes vid järnsulfatförsöken, låg genomgående vid potensen D16, och maximivärdena vid potenserna 25-29. Avvikelserna från kontrollserierna var påtagliga.
I boken 'Grundlagen der Potenzforschung' (Weleda-Verlag, Arlesheim 1954) konstaterar dipLing. Theodor Schwenk, att han vid upprepning av Koliskos järnsulfatförsök i allt väsentligt nått samma resultat. Han beskriver dem som 'entydigt reproducerbara'.
Under åren 1962-63 genomförde dipl.ing. Wilhelm Pelikan en mycket omfattande experimentserie med längdmätning av vetegroddar, som vuxit i silvernitratlösningar i olika potenser (från D8 till D19). Försökstekniken var delvis ny. Den präglades av mycket stor exakthet och var anpassad till gängse vetenskapliga krav.
Resultaten lades till grund för en omfattande matematisk bearbetning som genomfördes av dr Georg Unger. Pelikan och Unger fann att minimi- och maximivärdena fördelar sig på ett annat sätt vid användning av silvernitrat än med försök av järnsulfat. De variationer i plantornas längd, som hade uppmätts, kunde med full statistisk säkerhet konstateras bero på skillnaden mellan olika potenser. Sannolikheten för att differenserna skulle kunna ha andra orsaker låg vid endast en promille. ('Die Wirkung potenziierter Substanzen', Philosophisch-Anthroposophischer Verlag, Dornach 1965.)
De rön som uppnåtts genom dessa och andra undersökningar som genomförts på området finns sammanfattade i boken 'Poten-ziierte Heilmittel' (Freies Geistesleben, Stuttgart 1971). Den innehåller olika bidrag från en rad kompetenta fackmän. Erfarenheterna synes ge vid handen, att den gradvisa potentieringsprocessen inte kan jämföras med vanlig utspädning utan efter hand frigör krafter av immateriell natur, som förut varit latenta och som är karakteristiska för utgångssubstansen. De verkningar, som kommer till synes hos olika organismer tyder på, att dessa i sin tur är känsliga för krafter av det slaget.
Observationerna från det forskningsområde vi här har berört, pekar alltså i samma riktning som de tidigare anförda iakttagelserna om organismernas natur.
Sammanfattningsvis kan man alltså våga hävda, att den förhoppning som uttalades av några antroposofiskt-goetheanistiskt orienterade forskare efter första världskriget - nämligen att man på experimentell väg skulle kunna påvisa existensen av icke-materiella, 'gestaltande krafter' i organismernas värld - nu är på god väg att infrias.


Ett nytt, övergripande synsätt

De antroposofiska forskarna står numera inte ensamma med det synsätt de företräder. Tendenser som går i ungefär samma riktning finns för närvarande både hos en del företrädare för de gängse naturvetenskapliga disciplinerna och - inte minst - hos en rad forskare med mer eller mindre okonventionella undersökningsmetoder.
En läsvärd sammanställning av sådana tendenser inom den gängse universitetsvetenskapen finns i Jan Grönholms bok 'Helhetssyn och framtidstro' (Liber Förlag, Stockholm 1979).
Grönholm betonar bland annat att entropin, termodynamikens andra lag, som säger att i ett slutet system går allt mot större oordning, numera ifrågasätts av en del framstående forskare.
Biologen och fysikern Lancelot Law Whyte skriver i 'The Universe of Experience', att det finns två till synes motsatta tendenser i universum - dels entropin, dels en morfisk, formbildande kraft. Whyte anser, att man kan se den morfiska, gestaltande principen som den grundläggande och att entropin egentligen tjänar den.
Den berömde fysikern Erwin Schrödinger har hävdat en liknande uppfattning. Han använder sig av begreppet 'negativ entropi' som beteckning på den princip han ser som utmärkande för alla organismer.
Nobelpristagaren i biologi Albert Szent-Györgyi använder i stället namnet 'syntropi', vilken kraft han definierar som en 'inneboende drift i allt levande att bli perfekt'.
Även om det alltså finns tydliga tecken på en vetenskaplig nyorientering i en del kretsar, måste man komma ihåg, att den traditionella reduktionistiska inställningen fortfarande dominerar vid de officiella läroanstalterna - och säkert kommer att fortsätta att göra så länge än.
Inför en del av de rön, som åberopats i det föregående, tycks somliga vetenskapsmän reagera ungefär som de lärda professorerna i 1610-talets Florens, som inte ville få sin världsbild rubbad och därför ännu i många år efter offentliggörandet av Galileis kikarobservationer envist vägrade att överhuvudtaget titta ut i kosmos med hjälp av det nya instrumentet!
Trots att en del forskare numera anser sig kunna ana eller till och med påvisa existensen av speciella krafter, som verkar in i levande organismer och som uppenbart inte kan beskrivas med hjälp av de gängse vetenskapliga begreppen, står vi desorienterade inför deras upptäckter så länge vi inte kan sätta in dem i ett större sammanhang.
Vi behöver inte bara nya fakta, vi behöver också och framför allt ett synsätt, som kan göra fakta begripliga.
Om det nu faktiskt finns fenomen och krafter av 'icke-sinnlig' eller 'översinnlig' art, hur skall vi kunna få en omedelbar kunskap om dem? Hur skall vi kunna veta något om deras ursprung och verkliga natur?
Om vi vill ha svar på dessa frågor, kan vi inte bli stående vid rent naturvetenskapliga undersökningsmetoder. Vi måste ta steget in på ett annat forskningsfält - ett område där man på ett systematiskt och kritiskt sätt försöker observera och beskriva inte bara fysiska utan också icke-fysiska fenomen.
Den kunskapsväg, som Steiner beskrev, vill ge möjlighet till en forskning av det slaget.


Till nästa kapitel>>