Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2
"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4
"Det meditativa övandet"

Kapitel 5
"Det moraliska övandet"

Kapitel 6
"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7
"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8
"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning

Litteratur

En översinnlig verklighet

Av en före detta skogshuggare, som för mig framstår som absolut trovärdig, fick jag en gång höra följande historia.
Han stod med ryggen mot en bergvägg och hade just fällt en gran. Då granen tog mark, välte den och klämde fast honom mot bergväggen. Han kände, hur hans bröst gradvis pressades ihop, och greps av ångest.
Nu inträffade en sällsam händelse. Han tyckte sig varsebli sin döde farfar, som stod bredvid honom och tilltalade honom. Han visste, att farfadern också hade varit skogsarbetare och omkommit i en liknande situation som den i vilken han nu själv befann sig. Farfadern uppmanade honom att till varje pris göra sig fri.
Skogsarbetaren lyckades med största ansträngning tränga tillbaka trädstammen en liten smula och ta sig loss genom att glida ned på knä. Därefter sträckte han ut sig på rygg på mossan. Han iakttog tydligt, att hans bröst var något ihopklämt.
Nu förlorade han sitt vanliga medvetande. Hela hans liv började rullas upp för honom som ett stort panorama, vars bilder började med den situation där han befann sig och löpte baklänges mot barndomen. Bilderna var levande och intensiva. Han upplevde dem som om han stod mitt inne i dem.
När han återupplevde ett reparationsarbete på en gammal herrgårdsbyggnad som han deltagit i, kom ett förvånansvärt inslag in i bilden. Han 'såg' hur människor i 1700-talsdräkter arbetade på själva husbygget. Bilder från ett helt annat tidevarv blandades alltså in i hans egen återblick.
När hans 'livspanorama' nått tillbaka ända till den tidiga
barndomen, började det rullas upp i omvänd ordning. Då det hunnit fram till den aktuella situationen, vaknade han åter upp. Han konstaterade, att han kände sig bättre, och att bröstet hade höjt sig en smula. Småningom kunde han ta sig hem på egen hand.
Liknande erfarenheter har skildrats av många personer, som varit nära att drunkna, som varit med om en svår trafikolycka eller störtat ned från hög höjd.
Den tyske universitetspsykologen Julius Bahle har i en skrift om döendets psykologi 'Keine Angst vor dem Sterben' (Hemmen-hofen av Bodensee, 1963), samlat en rad tillförlitliga vittnesbörd om just denna typ av upplevelse. Livspanoramat tycks ofta - precis som i den nyss anförda berättelsen - rullas upp i omvänd ordning, i riktning mot barndomen.
Bilderna skiljer sig från vanliga erinringsföreställningar, både genom sitt ofta blixtsnabba förlopp och genom sin utomordentliga intensitet. En av de tillfrågade personerna yttrade:

'Det var inga erinringar, utan ett förnyat upplevande. Jag har sett allting så, som det var då. Det var alltså inte heller någon 'efterhandsupplevelse'. Jag kände mig, som om jag var i den ålder, då jag upplevde det.'

Att människor i speciella situationer kan uppleva sitt 'minnespanorama' är alltså ett välbestyrkt fenomen. Men upplevelsen är ibland förknippad med inslag, som förefaller direkt gåtfulla. Skogsarbetarens skildring av mötet med sin döde farfar i samband med 'minnespanoramat' står inte isolerad.
En rad upplevelser av liknande slag rapporteras i den amerikanske psykiatern Raymond A Moodys bekanta bok 'I dödens gränsland' (Natur och Kultur, 1977).


I dödens gränsland
Moodys skildring bygger på enkätsvar från 150 människor, som alla befunnit sig i dödens närhet, men räddats till livet. De berättade för honom vad de upplevt under sin djupa medvetslöshet.
Moody framhåller, att de flesta av patienterna ännu för några årtionden sedan sannolikt skulle ha dött. De återbördades till sin jordiska tillvaro tack vare avancerade medicinska åtgärder, som blivit möjliga först under allra senaste tid.
Det visar sig, att många av de tillfrågade patienterna upplevt ett annat medvetenhetstillstånd än det vanliga, medan deras sjuka eller skadade kropp låg i djup koma (medvetenhetslöshet).
Till en viss grad har några av skildringarna kunnat verifieras. Ett par patienter har nämligen berättat hur de upplevde vad som skedde med deras kropp medan den låg på operationsbordet, drogs fram ur sammanstörtade husruiner etc. Och deras berättelser har bekräftats av människor som deltog i räddningsarbetet. Eftersom bekräftelserna avgetts i efterhand, kan de dock - vilket Moody särskilt påpekar - inte ses som något bindande bevis för att uppgifterna är riktiga.
Det finns emellertid en rad omständigheter, som talar för att de patientberättelser som avgetts ändå har ganska högt sanningsvärde. Sådana skildringar, som tyder på att patienten stått under inflytande av droger eller starka mediciner har uteslutits.
De upplevelser som refereras har - framhåller Moody - av allt att döma börjat före den tidpunkt då medicinska åtgärder sattes in och bör alltså inte betraktas som en effekt av just de åtgärderna. Sagesmannen får bedömas som personligen tillförlitliga.

'...de personer som jag talat med är inga psykotiker. Jag har lärt känna dem som emotionellt balanserade, normala människor som för ett samhällsnyttigt liv. De utövar ett yrke och står på viktiga poster, som de sköter på ett ansvarsfullt sätt. Så gott som ingen av mina samtalspartners upplevde mer än en 'oförklarlig' händelse i sitt liv. Och slutligen det viktigaste av allt: dessa informationsförmedlare var människor, som mycket noga kunde skilja mellan drömmar och vakenupplevelser.'

Just eftersom personerna var välbalanserade, gjorde det starkt intryck att de var så gripna av det de upplevt:

'Jag har erfarit hur vuxna människor, mogna och själsligt sansade, har förlorat fattningen och brutit ut i tårar då de berättade för mig om händelser, som ibland låg över trettio år tillbaka i tiden. Jag har i deras sätt att yttra sig förnummit en uppriktighet, en mänsklig värme och en emotionell öppenhet, som ingen skriftlig återgivning skulle kunna förmedla. För mig är därför ...varje misstanke, att berättelserna skulle kunna vara rena fantasiprodukter, absurd.'

I en lång rad fall inleds berättelsen med en skildring av hur patienten upplevde starka ljudfenomen - ofta ett slags brus eller dån - och sedan tyckte sig gå in i något mörkt: en 'håla', ett 'rör', en 'tunnel' etc. I andra ändan av detta mörka fält har de småningom börjat skymta ett ljus, som efterhand växt sig allt starkare och förtätats till ett slags väsen. Moody sammanfattar deras skildringar i de här raderna:

'Ingen av berättarna har yppat det minsta tvivel om att detta ljus var ett levande väsen, ett ljusväsen. Och inte bara det: varelsen uppträder som en person och har en omisskänneligt personlig prägel. Obeskrivlig kärlek och värme strömmar emot den döende från detta väsen. Han känner sig helt omsluten och upptagen i detta väsen, och i dess närvaro känner han sig helt accepterad och skyddad.'

Kort efter sitt uppdykande brukar väsendet ta upp ett 'samtal' med den döende och fråga vad han (hon) har upplevt under sitt liv som är värt att visa fram. Som ett slags svar börjar ett 'livs-panorama' att rullas upp av den typ som skildrats i det föregående.
Ett intressant inslag i berättelserna är patienternas skildringar av hur de själva kände sig medan upplevelsen pågick. De beskriver hur de upplevde sig själva som en 'dimma', en 'rök', ett 'färgmoln', ett 'kraftfält' etc.

'Uppgifterna hävdar samstämmigt, att den 'spirituella kroppen' har en gestalt eller i varje fall urskiljbara konturer ... Dessutom skildras den som differentierad (med extremiteter eller ytor som motsvarar armar, ben, huvud etc.).'

En ofta återkommande och intressant detalj är att 'kraftfältet' utan vidare tycks kunna överskrida sina egna gränser och uppleva vad som finns på långt avstånd. I en av skildringarna heter det:

'Många människor sprang omkring den förolyckade bilen, och det hände överhuvudtaget väldigt mycket. Men varje gång, när jag riktade blicken på en bestämd person, för att få klart för mig vad han tänkte, hade jag en känsla, som om jag med ett zoom-objektiv kunde komma tätt in på henne, och med detsamma befann jag mig precis som om jag var exakt på vederbörande plats. Ändå förblev av allt att döma en del av mig - jag kallar det nu mitt medvetande - kvar på den plats där jag förut hade befunnit mig, nämligen flera meter ifrån min kropp. När jag ville se någon på avstånd, tycktes en del av mig röra sig bort emot honom som ett slags känselspröt.'

I en ny bok, som utgör en följdskrift till 'I dödens gränsland' och som heter 'Frågor vid livets gräns' (Natur och Kultur, 1979), framhåller Moody, att han varit i tillfälle att intervjua många fler människor, som haft upplevelser i dödens närhet.

'I själva verket når mig nu rapporter om nya fall i så snabb följd att jag inte längre kan hälla reda på det exakta antalet. Liksom mina tidigare sagesman har några av dessa personer faktiskt förklarats kliniskt döda, medan andra endast varit mycket nära döden i samband med någon svår olycka eller olycksfall.
I den massa material som anhopats har de typiska moment, som behandlats i 'I dödens gränsland' alltjämt återkommit. ...Jag har funnit att åtskilliga andra läkare - först och främst dr Elisabeth Kiibler-Ross - hade fullföljt en forskning av samma slag och kommit till identiska resultat. Ja, när dr Kiibler-Ross erhöll korrekturet till min första bok, skrev hon till min förläggare, att hon själv skulle ha kunnat skriva samma manuskript på grundval av sina forskningar. Hon framhöll att hon nu hade hundratals beskrivningar av detta slag och att hon just höll på att förbereda ett större arbete i samma ämne. Många läkare och präster har även sagt mig, att de länge lagt märke till enskilda fall av detta fenomen och trodde att det kanske var mycket vanligt.
När jag tidigare höll föredrag över detta ämne, kom det efteråt endast enstaka personer, som haft upplevelser i dödens närhet, fram till mig. De senaste månaderna har jag emellertid lagt märke till en större öppenhet och villighet att berätta. Somliga har nu talat om sina upplevelser offentligt och självmant under den diskussion som följde på min föreläsning....
På grundval av dessa och många andra liknande erfarenheter kan jag nu med fast tillförsikt säga att detta fenomen - vad det än i sista hand betyder - är vida utbrett. I själva verket är det så vanligt, att jag tror att frågan mycket snart kommer att bli, inte om det verkligen finns sådana fenomen utan i stället hur vi skall tolka dem.'


Berättelsernas sanningsvärde
Den självklara invändning, som kan anföras mot sanningsvärdet i skildringar av den typ som ges i Moodys böcker, är att de beskriver hallucinationer, d.v.s. sinnesintryck (oftast syn- eller hörselupplevelser), som framkallas utan att motsvarande sinnesorgan har mottagit någon som helst retning. Hallucinationer, som de skildras i den gängse psykologiska och psykiatriska litteraturen, brukar kunna återföras på rent fysiska orsaker: ett sjukdomstillstånd, en förgiftning, ett överretat nervsystem etc.
Men hur träffande är den invändningen egentligen i det här fallet?
Som nämndes i det föregående, har Moody ur sitt material försökt mönstra ut alla sådana upplevelser, som skulle kunna bero på inverkan av droger eller mediciner. Patienternas egna uppgifter tyder inte på, att de upplevt sitt själsliv som mer beroende av den fysiska kroppen än eljest - vilket är fallet vid en hallucination -utan som frigjort från den skadade fysiska organismen. Kan man utan vidare avfärda den upplevelsen som illusionär?
En annan invändning, som ligger på samma plan, är den att upplevelserna skulle kunna bero på syrebrist i hjärnan (cerebral anoxia). Moody, som ju själv är läkare, skriver att den förklaringen:

'... förbiser ...det faktum, att alla de företeelser som det anspelas på - ljudet, det panoramaartade minnet och ljuset - har upplevts i dödens närhet i ett tillstånd där någon hämning av blodflödet aldrig ägde rum.'

Han framhåller också, att han haft att göra med vissa upplevelser i dödens närhet, där ingen påtaglig klinisk död förekommit och att de fallen företedde många drag som var identiska med dem, där det förekommit en sådan 'död'.
Den som vill ta ställning till frågan om skildringarnas sanningsvärde bör också beakta en annan omständighet, nämligen att en stor del av de tillfrågade personerna uppgav, att deras liv hade förändrats genom den upplevelse de genomgått:

'Många har sagt mig, att de har förnummit hur deras liv vidgats och fördjupats genom den erfarenhet de upplevt, de har efteråt blivit mer eftertänksamma och sysslat mer med de stora filosofiska frågorna.'

Ett sådant faktum kanske inte omedelbart förefaller särskilt väsentligt. Men det är, av skäl som redovisas här nedan fullt befogat att fästa stor vikt vid just den omständigheten.


'Äkta' översinnliga upplevelser
Det ligger i sakens natur, att människor, som haft inre erfarenheter av det slag som skildras här, kan ha svårt att få kritisk distans till det de upplevt. Men då och då stöter man dock på undantag från den regeln.
En författare, som gjort sådana erfarenheter och som varit mycket noga med att redovisa skillnaden mellan hallucinatoriska och 'verkliga' upplevelser är Richard Wurmbrand, den bekante rumänsk-amerikanske biskopen, som i många år efter andra världskriget satt i fängelse i sitt hemland.
Wurmbrand utsattes för svår tortyr. Hängande på en järnstång i händer och knäveck och med en huva kring huvudet piskades Wurmbrand tills hans fotsulor var söndertrasade. Småningom fick han pröva den hemliga polisens hela förråd av tortyrredskap - utan att ändå yppa de fakta man ville avpressa honom.
I sitt ytterligt försvagade fysiska tillstånd fick han i cellens ensamhet uppleva mängder av hallucinationer som han i boken 'Med Kristus i kommunistiskt fängelse' ger exempel på:

'Jag såg härliga maträtter på ett jättelikt bord, som sträckte sig långt utanför cellen. Långt bortifrån såg jag min hustru närma sig; hon bar ett fat, på vilket rökta korvar hade staplats i en väldig hög, men jag grymtade fram: 'Är det allt? Så små de är!'

Ibland upplevde han i inre bilder sig själv begå våldshandlingar mot dem som satt honom i fängelse, och mycket ofta att han var inblandad i sexuella akter av de mest skilda slag.
Wurmbrand framhåller, att han till skillnad från sådana illusoriska intryck också gjorde erfarenheter av en helt annan art. Trots att han var protestantisk biskop och alltså hyllade en teologisk uppfattning, helt främmande för visionära upplevelser, försattes han ibland i situationer, där han kände sig mer eller mindre befriad från sin kropp och mötte 'andliga väsen', som gav honom styrka och till och med hälsa.
Han uppger själv, att han genom ett möte med sin 'skyddsängel' fick uppleva en förbättring i sitt fysiska tillstånd (han övervann den tuberkulos han drabbats av i fängelset).
Hans sammanfattande omdöme om dessa upplevelser lyder så här:

'Visionerna hjälpte till att hålla mig vid liv, och detta är nog för att bevisa, att det inte var blott och bart hallucinationer.'

En grundläggande skillnad mellan hallucinationer och 'äkta' översinnliga erfarenheter skulle alltså vara den, att de senare kan få en ganska djupgående betydelse för människan och hennes fortsatta liv, medan de rent illusionära upplevelserna inte har några sådana följder.
Men vilken rätt har vi egentligen att tala om 'äkta' översinnliga upplevelser? Den fortsatta framställningen får ge svar på den frågan.

En uppmaning till läsaren
Låt oss nu försöka komma överens på en verkligt viktig punkt. Det finns inga fakta och inga argument, som kan bevisa (eller motbevisa) sanningshalten i skildringar av det här slaget.
Det enda slags visshet, som skulle kunna uppnås på området, är den som man eventuellt kan få genom egen erfarenhet.
Ett av syftena med den här boken är att försöka visa, att möjligheterna till sådana erfarenheter är större än vi i regel tror.
Ett första steg i riktning mot egen omdömesbildning och egen insikt är enligt Rudolf Steiner, att ta del av 'översinnliga' erfarenheter som gjorts av andra människor, att tänka igenom deras skildringar, noggrant och kritiskt.
De skildringar som läggs fram i den här boken vill ge ett material för en sådan besinningsfull eftertanke. Materialet presenteras steg för steg.
Jag skulle vilja be läsaren att inte ta ställning i förtid, innan han eller hon har fått en överblick över alla kapitlen.


Det eteriska kraftfältet
De upplevelser och erfarenheter, som återgetts i det föregående har det gemensamt, att de har utspelats 'i dödens närhet'.
Men vad är då egentligen döden?
Den som en gång uppmärksamt följt vad som sker med en annan människas kropp i dödsögonblicket och dagarna därefter, glömmer inte lätt den erfarenheten.
Kroppen man ser framför sig har byggts upp, gestaltats och bibehållits av en kraft, som nu ovedersägligen har upphört att verka. Efter hand framträder blekheten, stelheten och de andra tecknen på begynnande fysiologiska nedbrytningsprocesser.
Vad är då detta 'något', som dag och natt, livet igenom, har byggt upp den fysiska organismen och motverkat dess förfall?
Läsaren har säkert upptäckt, att det just är detta 'något' som skildrades i föregående kapitel - utan att något bestämt namn gavs åt företeelsen ifråga.
Men nu har vi samlat så många iakttagelser, att vi kan våga prägla en term för de krafter, vilkas verkningar vi försöker studera.
Steiner kallar dem 'eteriska'. Han hävdar, att de kan observeras av den, som tillräckligt intensivt har skolat sin inre uppfattningsförmåga.
En människa kan lära sig att iaktta det översinnliga kraftfält, som uppehåller hennes egen fysiska organism. Småningom, genom fortsatt energiskt inre arbete, kan hon nå fram till att varsebli också de kraftfält, som verkar inne i andra levande varelser.
Den som jämför hur det eteriska kraftfältet verkar hos exempelvis en växt och en människa, kan lägga märke till djupgående skillnader.
Hos växten bevaras, som vi sett, spåren av dess tidigare utvecklingsstadier i själva den yttre gestalten. Stjälkbladen hos en ört, grenvarven på ett träd vittnar om att allt som växten 'upplevt' kommer till uttryck på det det fysiska planet.
Hos människan finns ingen motsvarighet till den processen. De armar och ben hon hade som spädbarn bevaras inte som något slags vissnande påhäng i de nedre delarna av organismen. De omvandlas i sin helhet och växer ut till färdigbildade inslag i vuxengestalten.
Vad människan upplever, det behåller hon i sitt inre.
Växten visar inga symptom på att äga ett 'minne' i egentlig mening. Men den förmågan finns hos människan i mycket hög grad.
Då människan dör eller 'nästan' dör, frigörs spåren av det hon upplevt. 'Minnespanoramat' blir synligt. Den som ställs inför det, varseblir egentligen sitt eget eteriska kraftfält i ett ögonblick då det fungerar på ett mycket speciellt sätt - nämligen då det håller på att lösgöra sig från den fysiska kroppen.
Om vi vågar föreställa oss att det förhåller sig så, blir skillnaden mellan våra vanliga minnesbilder och de bilder som upplevs i minnespanoramat fullt förståelig. De erinringsbilder, som framkallas i vår dagliga tillvaro, upplevs som otydliga och bleka. Vi har ofta stor möda att komma ihåg hur det gick till även då mycket viktiga händelser i vårt liv ägde rum. Men de bilder, som dyker upp i minnespanoramat ter sig så knivskarpt verkliga, därför att de upplevs på ett omedelbart sätt, till synes utan förmedling av den fysiska kroppen.
I den antroposofiska litteraturen betecknas det eteriska kraftfältet ofta med namnet 'eterkropp'. Termen har den nackdelen, att den leder tankarna till något fysiskt medan det i själva verket rör sig om ett 'översinnligt' fenomen.
I ett av sina grundläggande verk, 'Vetenskapen om det fördolda', har Steiner gett följande beskrivning av det eteriska kraftfältet och dess verkningssätt:

'Alla (den fysiska kroppens) organ bevaras till sin form och sin gestalt genom de strömningar och rörelser som finns i eterkroppen. Till grund för det fysiska hjärtat ligger ett 'eterhjärta', till grund för den fysiska hjärnan ligger en 'eterhjärna' o.s.v. Eterkroppen är alltså differentierad på samma vis som den fysiska kroppen, men bara mer komplicerad, och allt i den lever och flyter in i vartannat, medan det i den fysiska kroppen finns avsöndrade delar.'

I annat sammanhang skildrar Steiner, hur det eteriska kraftfältet, då det frigörs från den fysiska kroppen, till en viss grad kan ändra sin form och 'tänjas ut' i den riktning människan önskar.
Överensstämmelsen med de beskrivningar som givits av dr Moodys patienter är som synes slående.


Den gängse människouppfattningen
De erfarenheter som redovisats i det här kapitlet står i strid med den gängse, naturvetenskapligt orienterade människouppfattningen.
Många, kanske de flesta bildade västerlänningar, föreställer sig ju att det vi kallar människans medvetande bara är ett sekundärt fenomen, ett slags biprodukt till de materiella processer, som utspelas i nervsystemet och den övriga kroppen ('hjärnan avsöndrar tankar som njurarna avsöndrar urin'). I vetenskapernas historia brukar den åskådningen med ett krångligt namn kallas epifenomenalism.
Ett inre tillstånd, som innebär att människans medvetande helt eller delvis frigörs från kroppen, är för det synsättet totalt oföreställbart.
Nu är väl den gängse uppfattningen oftast inte särskilt genomtänkt, varken bland lekmän eller forskare. En svensk psykiater, Nils-Olof Jacobson, har i sin läsvärda bok, 'Liv efter döden?', pekat på en konsekvens, som den åskådningen skulle leda till, och som kanske inte alla dess anhängare skulle gå med på.

'Epifenomenalisten anser till exempel, att den materiella processen: en brinnadne tändsticka mot huden, orsakar en psykisk process: den upplevelse som kallas smärta. Mot det kan man inte invända något. Men andra fakta kan lika väl tolkas i andra riktningen, så att en psykisk process: önskan att lyfta handen orsakar en materiell process: att handen lyftes. Att alla psykiska tillstånd utan undantag skulle vara orsakade av kemiska tillstånd i hjärnan är inget bevisat faktum utan endast ett antagande utifrån en del kända fakta. Andra fakta kan tala emot antagandet.'

Och sådana fakta finns det onekligen. Vi vet exempelvis, att även om man försätter en person i samma fysiologiska tillstånd, som kännetecknar upphetsade känslor, uppstår ändå inte det slags emotioner, som bara kan framkallas genom verklige upplevelser.

'En väsentlig fysiologisk följdföreteelse till vreden, skräcken och andra former av upphetsning hos djur och människor är det ökade utgjutandet av adrenalin från binjurarnas märg i blodet. Adrenalin stegrar utlösningen av blodsocker från levern. Den starka blodsockerhalten ökar hjärtverksamheten och stärker musklernas energiförråd. Man har funnit denna ökade adrenalinutgjutning i blodet hos uppskrämda eller rasande kattor, hos fotbollsspelare före en tävling, hos studenter före tentamen.
Man har nu insprutat hos försökspersonr samma mängd adrenalin, som brukar avsöndras i tillstånd av stark affekt. Samma hetsiga förnimmelser uppträdde som i tillstånd av vrede. Men flertalet försökspersoner nekade att de kände några affekter, vare sig vrede eller ängslan. Vad de erfor var blott, som de uttryckte sig, 'som-om-känslor', 'kalla känslor', som väckte erinringar om andra tillfällen , då de i samma fysiologiska tillstånd kände verkliga affekter.' (John Landquist, 'psykologi', Bonniers, 1946).

Ett av de intressantaste och mest uppmärksammade försöken att utreda sambandet mellan 'kroppsligt' och 'själsligt' som gjorts under senare år, har genomförts av den berömde kanadensiske neurokirurgen Wilder Penfield. Jag skulle i allra största korthet vilja referera ett par av de viktigaste rön han har kommit fram till.


Wilder Penfields forskningar
Under sitt livslånga arbete med att hjälpa epileptiker och andra patienter med skador på centrala nervsystemet, sökte Penfield kartlägga cortex (hjärnbarken) för att komma underfund med vilka områden som var av vital betydelse för patienten - och alltså inte fick opereras.
Han har samlat ett unikt material om vad som händer då olika punkter på barken i en frilagd människohjärna stimuleras genom smala elektroder.
Patienterna satt bekvämt och kände ingen smärta. De berättade utförligt om vad de upplevde då retningar framkallades på skilda ställen. Dessa reaktioner var ytterst olikartade. Somliga återupplevde intensiva bilder ur sitt dittillsvarande liv. Andra kunde förmås att utstöta ljud, röra olika kroppsdelar eller uppleva hallucinationer (framförallt syn- och hörselintryck) av olika slag.
Vad som aldrig hände var emellertid att patienterna föranleddes att tänka över olika problem, fatta beslut etc. De 'centrala' psykiska aktiviteterna kom inte i gång.
Då Peinfeld förmådde försökspersonrna att ofrivilligt röra på handen eller någon annan kroppsdel, blev den ständiga kommentaren:
'Det var inte jag som åstadkom det där, det var ni!'
Penfield drog småningom den slutsatsen, att den sida av människan som han kom i beröring med genom sina experiment endast var den fysiska hjärnan, och inte den kontrollerande, styrande instans, som han kallar 'mind' (själ, psyke).
Han ansåg sig inte kunna avgöra om psyket var av immateriell natur eller inte. Men han blev övertygad om att det existerar oavhängigt av centrala nervsystemet och förfogar över något slags energi, eftersom det kan påverka hjärnan.
Eftersom han alltid hade arbetat med utgångspunkt från den gängse uppfattningen om medvetandets ursprung, tedde sig de nya tankarna helt omvälvande för honom.
I den bok där han sökt sammanfatta erfarenheterna från hela sitt forskarliv och precisera sin förändrade uppfattning, 'The mystery of the mind' (Princeton University, 1975), skriver Penfield bland annat:

'Eftersom det förefaller mig säkert, att det alltid kommer att vara helt omöjligt att förklara psyket som en funktion av neuronaktiviteten i hjärnan, och eftersom det synes mig vara så att själen utvecklas och mognar på ett oavhängigt sätt under individens liv, och eftersom en datamaskin - vilket hjärnan är - måste programmeras och styras av en instans som kan tänka på egen hand, är jag tvingad att välja den hypotesen, att vårt väsen måste förklaras på basis av två fundamentala element (nämligen 'kropp' och 'mind' som två självständiga funktioner)'.

Om man föreställer sig att Penfields idéer är riktiga, hur skall man då tänka sig att samspelet mellan psyket och hjärnan egentligen går till?
För den som vill ha svar på den frågan, kan det vara till hjälp att ta del av några rön, som gjorts inom den moderna minnesforskningen.


Karl Lashleys forskningar
En annan neurokirurg, som efter många och långa forskarmödor fann det svårt att hålla fast vid den gängse föreställningen om hjärna och medvetande, var den amerikanske minnesforskaren K S Lashley. Han ägnade sitt liv åt att försöka hitta 'engrammen', d.v.s. de minnesspår i hjärnan, som antas ligga till grund för våra erinringar.
I en år 1950 publicerad uppsats, 'In Search of the engram', sammanfattade Lashley resultatet av sina undersökningar (den finns återgiven i 'Brain Physiology and Psychology, Butterworths, London, 1966). Han redovisar där hur relativt stora delar av hjärnbarken hos en människa kan opereras bort, utan att minnesförmågan skadas. Vidare kan man hos grupper av försöksdjur systematiskt avlägsna de olika delarna av hjärnan (en för varje grupp), utan att i något av fallen konstatera en förlust av inlärda reaktioner.
Lashley och ett par andra forskare har dessutom påvisat, att skador, som sträcker sig över ett alltför stort område av hjärnbarken, i stort sett oberoende av sitt läge reducerar erinringsförmågan i ungefärlig proportion till sin omfattning (detta tycks i tillämpliga delar gälla både djur och människor). För Lashley tedde sig dessa fakta helt gåtfulla. I slutet av uppsatsen skriver han dystert:

'Ibland känner jag, då jag överblickar föreliggande fakta om minnesspårens lokalisering, att den nödvändiga slutsatsen är att inlärning egentligen inte är möjlig. Det är svart att tänka sig en mekanism som inte uppfyller de villkor som krävs för att den skall fungera. Men å andra sidan, trots de skäl som talar emot inlärningens existens, förekommer den ju ändå ibland.'

Penfield kom småningom till samma uppfattning som Lashley, nämligen att våra minnesspår inte 'förvaras' i hjärnbarken. Då han undersökte förändringar, som beror på inlärning och som äger rum i djupare liggande delar av hjärnan - i det område som kallas hippocampus - kom han till liknande resultat.
Om ena hälften av hippocampusstrukturen fungerar normalt, kan den andra opereras bort utan att minnesförmågan försämras.


Centrala nervsystemet som 'spegel'
För den som tänker igenom konsekvenserna av de anförda rönen om sambandet mellan hjärnskador och minnesförluster, finns det en bild som ligger nära till hands: den av en spegel. En sådan kan
bibehålla sin funktion, även om stora och (inom vissa gränser) godtyckligt valda partier förstörs, bara en tillräckligt stor del av den reflekterande ytan lämnas kvar.
Är det på det viset vår hjärna fungerar? Men vad är det i så fall som 'speglas' i den?
Bilden av hjärnan som en spegel blir meningsfull om vi föreställer oss, att det som speglas är en 'översinnlig' verklighet.
Enligt Steiner förhåller det sig så.
Att vi inte uppfattar våra tankar, känslor, erinringar och andra själsfenomen som något 'översinnligt', att vi i vanliga fall överhuvudtaget inte varseblir någon annan verklighet än den fysiska, beror, om vi tillämpar hans synsätt, på att den enda 'reflexapparat' vi i den dagliga tillvaron håller upp mot världen är vår fysiska kropp med dess sinnesorgan och dess nervsystem.
De blixtsnabba kemiska och elektriska processer, som utspelas i vårt nervsystem då vi ser, hör, tänker, har känsloupplevelser o.s.v., och som kan konstateras med hjälp av elektronmikroskop och elektroencefalogram, ger inte upphov till våra själsliga aktiviteter utan frambringas av dem.
Men under vissa omständigheter kan den 'speglande' funktionen övertas av det eteriska kraftfältet. De fenomen, som skildrats i början av det här kapitlet, blir förklarliga om vi ser dem i det perspektivet.
Vi erinrar oss, att upplevelsen av 'minnespanoramat' ofta ledsagas av helt andra intryck, till exempel konfrontationen med bortgångna människor. Sådana 'översinnliga' erfarenheter blir möjliga, när det eteriska kraftfältet av någon anledning frigörs från sitt samband med den fysiska kroppen och börjar tjänstgöra som ett slags 'speglingsorgan'.


Två sätt att tänka
Den som omfattar den gängse, naturvetenskapligt orienterade människosynen, och är nöjd med den, kommer med största sannolikhet inte att rubbas i sin uppfattning om han eller hon tar del av de erfarenheter som redovisas i den här boken eller i andra jämförbara framställningar.
Hur djupt rotat det 'materialistiska' föreställningssättet är, skulle jag vilja åskådliggöra med ett konkret exempel, som anknyter till den föregående skildringen.
För de flesta människor är det väl mer eller mindre självklart att föreställa sig, att de upplevelser, som vi kan komma
ihåg, finns registrerade i hjärnan, som rent fysiska 'minnesspår' av något slag.
Nordisk Familjebok, 1928 års upplaga, uttrycker sig med all önskvärd tydlighet på den punkten:

'Det torde ...vara ställt utom allt tvivel, att vissa områden av hjärnbarken (obs!) utgöra minnescentra av högre ordning, där ej allenast minnesbilder av en viss given art deponeras utan där ledningar från skilda minnescentra samlas liksom i en brännpunkt och där således minnesbilder av olika kvalitet sammankopplas till begrepp.' (Artikeln 'Hjärnan' är författad av E Holmgren och S Ingvar).

De forskare, som tog till sin uppgift att försöka verifiera hypoteserna om minnet, hade som vi märkt, det åtskilligt besvärligare än de som lade fram dem.
Det har dröjt påfallande länge innan man lyckats fastställa några förändringar i hjärnsubstansen, som bevisligen beror på inlärning, och som förblir bestående livet ut. Numera anser man sig dock i princip ha löst det problemet. Den internationellt respekterade svenske hjärnfysiologen Holger Hydén skriver i Dagens Nyheter den 17 februari 1979, att träning för inlärning av något nytt medför små och bestående molekylära förändringar hos hjärnans celler. Han kallar artikeln 'Ett minne för livet'.
Somliga människor upplever faktiskt verkligheten så, att det vi kallar erinring blir förklarligt bara om våra upplevelser framkallar verkliga materiella spår. Att sådana molekylära förändringar (av nästan ofattbart små dimensioner) efter många år i mitt medvetande skulle kunna framkalla minnesbilderna av låt oss säga Neapelbukten eller ett norrsken, är ju faktiskt bara en hypotes. Men för det gängse tänkesättet finns det inget konstigt i den teorin.
Att den inte sällan förekommande upplevelsen av 'minnes-panoramat' skulle kunna vara en översinnlig erfarenhet, framstår för en konsekvent materialistisk uppfattning däremot som helt otänkbart.
En människa, som föreställer sig, att det finns en översinnlig verklighet, behöver inte vara dummare eller mer naiv än materialisten. Det rör sig helt enkelt om två olika sätt att tänka, och det står oss fritt att välja mellan dem.


Till nästa kapitel>>