Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2

"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4

"Det meditativa övandet"

Kapitel 5

"Det moraliska övandet"

Kapitel 6

"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7

"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8

"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning


Litteratur

Människans inre konstitution

Låt oss föreställa oss, att vi låter fyra olika slags varelser få del av innehållet i en liten skål med vatten: en torr tegelsten; en slokande krukväxt; ett par grisar, som under ett dygn inte har fått något att dricka; människor som lider av svår törst.


Fyra reaktionssätt

Tegelstenen suger snabbt åt sig vätskan, och blir tyngre: en fysikalisk förändring äger rum.
Krukväxten reagerar först inte alls. Småningom börjar den dock suga åt sig vatten. Också den ökar i vikt. Men den svarar också med en reaktion som motverkar tyngdlagen.
På en primula, som av misstag ej hade blivit vattnad under flera veckor, hängde stängeln och bladen slaka utanför krukan. Den var nästan förtorkad, och det föreföll inte troligt att den skulle överleva.
Jag gav den vatten. Förändringen blev snabb och genomgripande. Inom tjugofyra timmar hade bladen återtagit sitt "rätta' läge, sin form och sin spänst, och stängeln hade rest sig i praktiskt taget lodrät ställning. På ett par av de skenbart helt vissna blommorna, vecklade kronbladen efter hand ut sig, så att det såg ut som om de var nyutslagna. Livsprocesserna i växten sköt ny fart.
När grisarna dricker, ökar också de i vikt, och deras kroppsvävnader får nytt liv. Så långt svarar reaktionen i princip mot växtens. Men grisarna har också ett par förmågor, som inte finns i växtvärlden. Den som matat grisar, vet hur de bär sig åt då de ser skötaren komma med vattenhinken - allra helst om de är törstiga. De 'vet' precis vad hinken innehåller redan innan de sett vattnet, och kommer störtande under sina karakteristiska snörvlingar och genomträngande, raspande tjut. När de dricker, knuffas de, bits de och trampar varandra i sin iver att komma åt vattnet. Åskådaren får bilden av en fullkomligt obändig glupskhet, omöjlig att hejda.
Människan spänner över hela det register, som finns hos de andra varelserna. Viktökningen, livsprocessen och begäret finns också hos henne. Men hon har dessutom en egenskap som är unik:
Hennes reaktioner är individuella.
Om ett par törstande ökenvandrare får en enda bägare vatten att dela på, är det svårt att förutse vad som kommer att hända.
Även om hennes begär är mycket starkt, har människan möjligheten att tänka efter innan hon tillfredsställer det. Och det kan hända, att hon väljer att avstå.
Ett berömt exempel finns hos den grekiske historieskrivaren Arrianos.
Alexander den store och hans armé höll på att omkomma under den fruktansvärda ökenmarschen genom Beludsjistan år 325 före Kristus. Hästar, kameler och åsnor slaktades. Krigarna släpade sig utmattade fram genom sanddynerna. Många blev efter och dog. En dag fann några makedoniska ryttare litet vatten i en bergsskreva och bar fram det i en hjälm till Alexander. Denne var lika törstig som alla andra. Han tänkte efter ett ögonblick. Så sade han:
- Skall jag vara den ende, som får släcka min törst? och slog ut vattnet.
Ryktet om händelsen spreds snabbt bland trupperna. Enligt Arrianos förändrades deras sinnesstämning. Det var, säger han,
'som om det vatten, Alexander hällt ut, hade blivit till en dryck för dem alla'.
Marschen fortsattes, och armén nådde fram till sin bestämmelseort.
Om vi lever oss in i de fyra reaktionssätten, har vi möjlighet att se det karakteristiska hos mineraler, växter, djur och människor i ett större perspektiv.
I det föregående har skildrats, hur mineraliska substanser blir begripliga om vi studerar dem ur fysikalisk-kemiska aspekter, men hur det betraktelsesättet ter sig otillräckligt då vi söker förstå det organiska livets företeelser. Vi har anledning att ta Steiner och andra iakttagare på allvar, då de beskriver det eteriska kraftfältet hos alla organismer.
Om vi nu fäster uppmärksamheten på djuret och på människan, märker vi att hos dem finns reaktioner, som vi inte möter hos växterna, och som återigen påkallar ett annat betraktelsesätt än det vi tillämpade på organismernas värld.
Låt oss betrakta ett djur som sover, exempelvis en hund. Puls, andning, ämnesomsättning - alla livsprocesser som utspelas i vakentillståndet går vidare. Sinnesförnimmelserna, känslorna, begären och de andra 'själsfunktionerna' däremot förefaller vara
utsläckta.
Men om hunden hotas av en fara, förändras bilden nästan ofattbart snabbt. Den rusar upp och vet ögonblickligen om den bör försvara sig eller fly. Uppmärksamheten är spänd till det yttersta.
Om en växt hotas av en dödlig fara, kan den inte försvara sig och inte heller dra sig undan. Den visar överhuvudtaget inga symptom på ett medvetet själsliv. Dess tillvaro är rent vegetativ. Hela växtvärlden tycks vara försänkt i en evig sömn.


Driftsliv och orienteringsförmåga

De instinkter och begär som styr de olika djurarternas levnadssätt är, som vi vet, på ett intimt sätt anpassade till den omgivning där de lever, och till årstidernas gång.
Somliga djur har förmågan att orientera sig i rum och tid med en precision som är förbluffande, och som har ställt forskarna inför fascinerande gåtor.
En del djur, bland annat somliga flyttfåglar, tycks ha förmågan att orientera sig med hjälp av solens och stjärnornas ställning. I en del fall är det uppenbart den fysiska anblicken av solhöjden eller bestämda stjärnbilder, som bestämmer flygkursen.
Men exempelvis brevduvor kan navigera även i mulet väder! *| Man har diskuterat, huruvida de orienterar sig med hjälp av jordmagnetismen, jordrotationen eller punktradiokällorna ute i kosmos. .i! Men den svenske forskaren Carl Edelstam har påvisat, att brevduvor kan hitta rätt på långa avstånd även om man genom olika tekniska anordningar hindrar dem att uppfatta signaler eller informationer av det slaget.
Könsdriften hos många djurarter är som bekant tidsbestämd. Brunsttiden inträffar i regel en gång om året. Även här finns exempel på en precision, som är verkligt gåtfull.
Den ungefär 30-40 cm långa palolomasken, som lever i djupa håligheter vid basen av sjunkna korallrev i farvattnen runt Samoa- och Fidjiöarna i Stilla Havet, leker varje år vid exakt samma tidpunkt. En vecka efter tullmanen i november (alltså under våren på södra halvklotet), inträffar denna händelse, vars början kan beräknas nästan på minuten med ledning av måne och tidvatten.
Då ögonblicket är inne, kravlar maskarna baklänges ut ur i sina hålor bland korallerna. Den bakre delen lossnar från kroppen och vrickar sig upp emot havsytan där den avger sitt innehåll av ägg eller spermier medan kroppen i övrigt förblir kvar nere i djupet.
Den brittiske forskaren Basil Thomson har gett en målande beskrivning av hur han tillsammans med några infödda seglade ut till ett djupt liggande korallrev, dit de ankom omkring en halvtimme före 'full tid'.

'... exakt på den förutsagda tiden såg han djupt nere i det grönklara vattnet någonting som liknade en tjock rökslöja strömma ut från en håla bland korallerna. Slöjan bredde ut sig svampformigt då den nått havsytan, som över stora ytor tedde sig som ett slags " italiensk vermicellisoppa, full av vrickande, bristande palolomaskar. Till sist blev sjön mjölkvit av de kreverande maskarnas innehåll, befruktningen ägde rum och molnet sjönk i djupet igen lika hastigt som det stigit, lämnande ytan lika genomskinlig som förut.' Frank W Lane, 'Djurens underliga värld', (Norstedts förlag, 1951).


Det astraliska kraftfältet

Fysiska observationer av det anförda slaget kan inte bevisa något om de fenomen som nu skall åberopas. Men de kan bidra till att illustrera dem.
Den som har en utvecklad varseblivningsförmåga för översinnliga fenomen kan, enligt Steiner, iaktta att den fysiska kroppen och det eteriska kraftfältet hos djur och människor är inbäddade i ett större kraftfält, där bland annat drifter och begär blir synliga som ett slags lysande, färgrika bilder.
Fast det inte alls rör sig om någon kroppslig företeelse, har man i brist på bättre, sedan gammalt kallat detta kraftfält för 'astralkroppen'.
Namnet är härlett ur det latinska ordet 'aster' (stjärna). Det bör ses mot den bakgrund vi nyss skisserade. Djurens begär och drifter är så övermäktigt starka, därför att de är besläktade med - och invävda i - krafter som är av kosmisk natur.
Hos människan har det astraliska kraftfältet i viss mån frigjort sig från sambandet med stjärnevärlden. Hennes inre liv är mer differentierat och medvetet. Hennes levnadsvanor, intressen och sinnesstämningar, hennes tankar, känslor och viljeimpulser, ja hela hennes personliga egenart kommer till uttryck i hennes astralkropp.
Människans könsdrift är inte årstidsbunden, och hennes begär — hur starka de än må vara — kan inte på samma sätt som hos djuren jämföras med oemotståndliga och opersonliga 'naturkrafter'.
Människans drifter är starkt färgade av de kulturmönster och den individuella livsstil som hon gradvis har tillägnat sig. Om hon av någon anledning lägger om sin livsföring, kan också hennes driftsliv förändras i motsvarande mån.


Det mänskliga jaget
Som vi sett i det föregående, har människan en inre konstitution, som är besläktad med de andra naturrikena - men som ändå är
alltigenom annorlunda. Både hennes eteriska kraftfält, som bärare av hennes erinringar, och hennes astralkropp som uttryck för hennes själsliv, har en omisskänneligt individuell prägel, som vi inte hittar hos vare sig växter eller djur.
Vad är det som gör människan till en individuell varelse? Denna fråga markerar en avgörande punkt i framställningen.
Alla är vi vana vid att beteckna oss själva med termen 'jag'. Egentligen borde vi stanna upp ett par sekunder inför det ordet. Det har en särställning i vårt språk. Alla andra ord kan användas av alla människor och beteckna samma sak. Vi alla kan kalla vattnet för 'vatten' och spårvagnen för 'spårvagn'. Men om någon använder benämningen 'jag', då kan den bara tillämpas på honom eller henne själv.
När en person träder fram och tar på sig ansvaret för en handling med orden — det var jag — så har det yttrandet en alldeles bestämd klang. Alla lyssnare brukar lägga märke till den människa som säger något sådant. Orden kommer ur hennes innersta.
Ty jaget är det innersta i människan. Det är det som gör henne till människa.
Många tänkare och forskare har under tidernas lopp tvistat om vad jagupplevelsen egentligen beror på. De flesta moderna biologer tycks vara överens om att den beror på rent kroppsliga processer, på förlopp som utspelas i hjärnan.
Men vi kan erinra oss hur det gick till vid Penfields hjärn-operationer. Då han med sina elektroder förmådde patienterna att röra en arm eller ett ben, lät de inte lura sig. De kände ögonblickligen, att det inte var de själva, som hade gett upphov till rörelsen.
I det föregående har vi sett exempel på att jagupplevelsen kan fortsätta även då människan befinner sig i ett 'kroppsfritt' tillstånd.
Ty jaget självt är inte av fysisk-kroppslig natur. Även här har vi att göra med ett fenomen, som gör skäl för beteckningen 'översinnligt'.
Om vi vill förstå vad jaget egentligen är för något, kan det vara till hjälp att ta del av några avsnitt ur Charles Lindberghs berättelse om sin atlantflygning år 1927. Bland alla beskrivna 'jagupplevelser', torde den vara en av de intressantaste.

Lindberghs atlantflygning
I sin bok 'Spirit of St Louis' skildrar Lindbergh, hur han redan före starten blev fullständigt uttröttad genom en serie oförutsedda händelser.
Han fick maskinkrångel, som dag och natt gav honom en mängd oförutsett extraarbete. Han förföljdes överallt av efterhängsna journalister. Och sista kvällen, då han äntligen skulle få vila ut, hindrades han att sova av en god vän, som egentligen hade åtagit sig att sörja för hans ro, men som i stället kom in till honom i det ögonblick då han höll på att somna och sade:
'Vad skall jag göra om du går bort?'
Charles Lindbergh fick ta plats i förarsätet utan att ha sovit en blund på två nätter! Han flög ensam i ett plan, som var så rankt, att han inte kunde ställa sig upp eller ens röra sig kraftigt utan att åstadkomma svåra krängningar. Genom det absoluta tvånget att sitta stilla och ändå hålla sig vaken, försattes han småningom i ett sällsamt medvetenhetstillstånd, som han beskriver så här:

'... efter många timmar av uttröttning kan ande och kropp skilja sig så långt, att de slutligen ter sig som helt skilda element, att det förefaller som om kroppen bara vore en boning där anden under någon tid har uppehållit sig, utan att i det minsta vara bunden vid den... sedan omätbara tider förefaller jag vara skild från min kropp, som om jag vore ett medvetande som brer ut sig i rummet, både över jorden och himlen, obehindrad av materien eller tiden... Vem alltså är jag- kroppssubstansen som jag kan se med mina ögon och ta på med mina händer? Eller är jag... det omfattande medvetande, som visserligen lever i kroppen, men som ändå brer ut sig i universum?'

Efter arton timmar håller hans ögon slutgiltigt på att falla igen. Han går nu in på det tredje dygnet utan sömn, och dyker och stiger inne bland molnen för att aktivera sig. Nu får han emellertid hjälp på ett oväntat sätt.

'Jag börjar dimmigt uppfatta en ny storhet, som har infunnit sig och ger mig stöd. Där är först och främst min kropp som numera slutgiltigt vet, att den i hela världen inte bryr sig om något
annat än sömn. Vidare finns där mitt samvete, som ständigt träffar avgöranden, som min kropp vägrar utföra och som alltså kontinuerligt försvagas i sin beslutskraft. Och där finns slutligen en tredje faktor, som inte försvagas av den växande tröttheten utan tvärtom tilltar i styrka — ett andligt element, en riktningsvisande kraft, som"har trätt fram ur bakgrunden och övertagit kontrollen över förståndet och kroppen. Den tycks vaka över dem bägge, som en klok far vakar över sina barn: låter dem våga sig fram till farans rand och kallar dem sedan tillbaka, leder dem med mild, men fast hand...
Den tredje kraften har övertagit ledningen. Den känner och håller en gräns, som jag inte själv kan definiera, den låter medvetande och kropp få koppla av så länge 'Spirit of St. Louis befinner sig i någorlunda acceptabelt läge, men kallar genast på dem båda, när instrumentens visare avlägsnar sig för snabbt eller för långt från sitt mellanläge. Så långt och inte längre får stäven avvika från kursen, så långt och inte längre får maskinen sjunka eller stiga. Då vaknar jag upp ur min bedövning, placerar planet i riktigt läge, lägger styret dit där kompassen pekar, skakar mig klarvaken för ett ögonblick — och låter sedan igen nålen göra vad den vill.
Äter och åter somnar jag med öppna ögon, vet att jag somnar, är inte i stånd att hindra det, har alla förnimmelser, som man har vid insomnandet om kvällen i sängen - för att sekunder eller minuter senare ha alla de upplevelser, som är förknippade med uppvaknandet. När jag somnar på det viset, är mina ögon lika skilda från min normala begreppsförmåga, som om de verkligen vore slutna, men i stället är de direkt förbundna med den nya, okända tankeförmåga, som av allt att döma är bättre rustad att klara av sina intryck.'

Efter ytterligare några timmar observerar han en ny förändring i sitt medvetenhetstillstånd.

'... medan jag, halvt sovande, halvt vakande stirrar på instrumenten fyller sig kabinen bakom mig med andar — suddiga, transparenta gestalter, som rör sig svävande och tyngdlöst ledsagar mig. Deras uppdykande förvånar mig inte, eftersom det inte kommer plötsligt. Utan att vända på huvudet ser jag så klart, som om de låge i mitt normala synfält. Inte heller min synförmåga är alltså begränsad — ett enda stort öga är nu mitt huvud - ett öga, som kan se åt alla håll samtidigt. Fantomerna talar med mänsklig röst-vänliga skuggor, som dimmor, utan substans, varje stund i stånd att bli synbara och att försvinna. Kabinens väggar är för dem inga väggar. Ibland står de tätt sammanträngda bakom mig, ibland är bara ett par av dem närvarande.
Ibland kommer rösterna direkt ur luften, tydligt, men långtifrån" efter en resa genom rymder för vilka en mänsklig mil inte är något mått; förtrogna stämmor, som samtalar med mig om min flygning, ger mig tekniska råd, diskuterar navigationsproblem med mig" som lugnar mig, som ger mig budskap av ett slag som inte kan erhållas i den vanliga tillvaron...
Vid varje annan tidpunkt skulle sådana visioner ha gjort mig häftigt förskräckt. Men under denna fantastiska flygning har jag avlägsnat mig så långt från den jordiska, för mig bekanta tillvaron, att jag är beredd på allt som kan komma. Och dessa sändebud från andevärlden... är varken fridstörare eller främlingar. Snarare är det som att träffa ihop med familjen, med vänner efter år av skilsmässa - som om jag i ett tidigare liv hade känt dem alla mycket väl... Jag flyger i en maskin över Atlanten, men jag lever samtidigt i tider som för länge sedan är förgångna.'

När Lindbergh kommer in över Irlands sydvästkust ser han bondgårdar, kor och får. Han får nya krafter och börjar känna, hur han åter förenas med sin fysiska kropp och återfår sitt normala medvetenhetstillstånd.

'I en jordisk himmel, över jordisk mark befinner jag mig åter. Händer, fötter och ögonlock kan åter röra sig, och jag kan tänka obehindrat. Den tredje faktorn, som övertog ledningen under natten, har trätt i bakgrunden. Tredelningen av min existens har upphört. Min kropp utför åter, vad mitt förstånd befaller.'

Lindbergh kom som bekant välbehållen fram till Paris. Hans upplevelser skiljer sig på en avgörande punkt från de hallucinationer, som brukar uppträda hos isolerade personer, som avstängs från sinnesintryck och från umgänge med andra människor. Sådana hallucinationer brukar ofta ha en nedslående inverkan, eller också ha ett mer eller mindre 'neutralt' innehåll. Men i Lindberghs fall är det inte för mycket sagt, att han räddades till livet genom sina inre upplevelser.
Det kriterium för en 'akta' översinnlig upplevelse, som skildrades i förra kapitlet, skulle alltså vara uppfyllt.


Kropp, själ och ande

Två av de tre medvetenhetsplan, som skildras av Lindbergh, kan vi alla utan vidare känna igen.
Vi har en fysisk kropp, som kan strejka på grund av lättja, trötthet eller sjukdom.
Och att vi har ett förnuft' eller ett 'samvete', eller en 'själ' - vilket ord vi nu vill använda - som mer eller mindre framgångsrikt försöker förmå kroppen att utföra det som den 'bör' göra, det är väl en upplevelse, som alla människor då och då råkar ut för.
Den tredje medvetenhetsnivån hör kanske inte till vår dagliga erfarenhetssfär. Men vi kan ändå ana, att den existerar.
Många människor har en dunkel känsla av, att de inte kan förverkliga sig själva i den vanliga jordiska tillvaron, att deras "verkliga jag" är något mer omfattande än det som kommer till uttryck i vardagslivet. Men i särskilda situationer, exempelvis då hon ställs inför en hotande fara eller en mycket krävande uppgift, kan det hända att den begränsningen till en viss grad upphävs.
Vi brukar säga, att en människa någon gång kan växa utöver sig själv. Men med lika stor rätt skulle vi kunna hävda, att hon vid vissa tillfällen kan bli sig själv.
Det kanske märkligaste med Lindberghs skildring är, att den så tydligt visar hur en människa just i en sådan situation kan uppleva sitt jag som en " andlig" varelse, som en medborgare i en andlig värld bland andra varelser av samma natur som hon själv.
Om vi betraktar den fysiska kroppen som fast förbunden med det eteriska kraftfältet - vilket den är i den dagliga tillvaron - och astralkroppen som ett uttryck för vårt "själsliv" eller vår "själ, skulle vi kunna sammanfatta vad som hittills skildrats i det här kapitlet i följande schema:


'kropp'
'själ''ande'
Människa
fysisk kroppeterkroppastralkropp jag
Djur
fysisk kroppeterkropp
astralkropp
Växt
fysisk kroppeterkropp


Mineral
fysisk kropp

Ett sådant abstrakt schema kan vara till hjälp, men det säger egentligen inte särskilt mycket. De fenomen, som åsyftas, blir intressanta bara om de sätts in i ett levande sammanhang.


Sömn och dröm

När vi somnar, upphör - i normala fall - alla våra medvetna själsupplevelser. Det är som om våra tankar, emotioner, önskningar, avsikter och beslut upplöses och går in i ett hav av omedvetenhet.
Men livsprocesserna hejdas inte. Andning, blodcirkulation, matsmältning - alla funktioner, som behövs för kroppens bestånd, går ostört vidare.
Vad som kommer till uttryck i dessa fenomen, är en förändring i relationerna mellan våra fyra "väsensled'.
När vi sover, förbinder sig astralkroppen och jaget med den översinnliga värld, där de har sitt ursprung. Därmed drar de sig ut ur den fysiska kroppen, vars nervsystem alltså inte längre kan ”spegla” våra själsliga upplevelser - det är därför vi förlorar medvetandet då vi somnar.
Men det eteriska kraftfältet "stannar kvar" hos den uttröttade fysiska kroppen och söker återställa den.
Nu finns det ju utom vakenhet och sömn även ett tredje med-vetenhetstillstånd: drömmen. De flesta drömmar är, som vi alla vet, mer eller mindre kaotiska. Vad vi upplevt tidigare i livet — oftast under de senaste dagarna, blandas med mer eller mindre sällsamma fantasiföreställningar till en skrämmande, komisk eller eventuellt tröstande, ibland oerhört intensivt upplevd röra av drömbilder, som snabbt jagar förbi.
I boken ”Vetenskapen om det fördolda” framhåller Steiner, att jaget och astralkroppen är mer eller mindre totalt skilda från kroppen i den drömlösa sömnen, men att i drömmen en alldeles speciell situation inträder:

'astralkroppen är i drömtillståndet skild från den fysiska kroppen såtillvida som den inte mer har något sammanhang med dess sinnesorgan; men med eterkroppen upprätthåller den ännu ett visst samband. Att det som utspelas i astralkroppen kan upplevas i drömbilder, det beror på denna förbindelse med eterkroppen.'

I ett föredrag i Oxford den 20 augusti 1922, tillfogas några detaljer, som är av intresse.

Eterkroppen är, även då vi är vakna, 'i en ständig, regelbunden rörelse i hela den mänskliga kroppen, bara inte i huvudet. I huvudet befinner sig eterkroppens inre i vila. I sömnen ändras detta. Sömnen börjar - och detta fortgår sedan så länge vi sover - med att eterkroppen kommer i rörelse även i huvudet. Med andra ord: så länge vi sover, är eterkroppen i rörelse i hela människan, både i huvudet och den övriga kroppen. Och när vi drömmer, låt oss säga, vid uppvaknandet, då är det så, att vi varseblir eterkroppens sista rörelser inne i huvudet. De upplevs som våra drömmar. Dessa rörelser i ”eterhuvudet” varseblir vi ännu i uppvaknandet; det vill säga om uppvaknandet går snabbt kan detta emellertid inte ske.'

Att det så ofta är intryck från de sista dagarna, som maskerat eller öppet återkommer i våra drömmar, förklarar Steiner i ett föredrag den 16 september 1923 med att spåren av våra upplevelser ”cirkulerar” i eterkroppen ännu några dagar innan de slutgiltigt införlivas med vårt minnespanorama.
Orsaken varför det eteriska kraftfältet håller sig i stillhet i huvudregionen så länge vi är vakna är - om man tänker efter -inte så svår att komma underfund med: De medvetenhetsprocesser som utspelas i hjärnan får inte störas. Och det är strängt taget också förståeligt, att de läkande eteriska processerna kommer i gång just i huvudet då vi somnar, som en motvikt mot de påfrestningar, som det centrala nervsystemet är utsatt för, exempelvis hos människor med ansträngande intellektuellt arbete.


Alfa- och deltavågor
Om man fäster små elektroder vid människans hårbotten, kan små elektriska spänningsfluktuationer, som beror på hjärnverksamheten, registreras på ett papper. Detta upptäcktes på 1920-talet av en tysk psykiater, Hans Berger från Jena.
De våglinjer som ritstiftet drar upp, kallas elektroencefalogram (EEG). När människan är vaken, dominerar de snabba och oregelbundna ”alfavågorna” med ungefär tio svängningar per sekund. När hon sover djupt, uppträder de lugna och tämligen regelbundna 'deltavågorna" med en till tre svängningar i sekunden.
Alfavågorna påverkas starkt, om vi exempelvis genomför en tankeansträngning. Berger kunde konstatera, att EEG gradvis förändrades hos en pojke, som började lösa en huvudräkningsuppgift, och hastigt återgick till det normala svängningstalet då han var färdig. 78

'Deltavågorna visar sig mestadels först sedan alfavågorna försvunnit, och omvänt försvinner vid uppvaknandet deltavågorna för det mesta, innan alfavågorna på nytt återkommer.' (Hans Winterstein, 'Sömn och dröm', Biblioteksför laget, 1961).

Här finns en till synes ganska tydlig överensstämmelse med Steiners beskrivningar. Det förefaller som om alfavågorna är projektioner av vårt medvetna själsliv, som det utspelas i astralkroppen och jaget och 'speglas' i vår hjärna.
Deltavågorna kan ses som ett slags vittnesbörd om den läkande aktivitet, som eterkroppen utövar i hjärnan så länge vi sover djupt.


Behovet av paradoxal sömn
Sömnforskarna har lagt ned särskilt stor möda på att undersöka vad som egentligen utspelas i hjärnan och i den övriga kroppen då vi drömmer. De har kommit fram till viktiga insikter.
De svängningskurvor i EEG, som uppträder under drömmen pekar på ett slags mellantillstånd mellan vakenhet och djupsömn. Deltavågorna försvinner inte helt, men inslag ur alfarytmen börjar göra sig gällande.
Två forskare i USA, William Kleitman och Bill Dement, upptäckte på 1950-talet, att våra drömmar ledsagas också av andra kroppsliga aktiviteter - och att de flesta människor varje natt har fyra till sex korta 'drömperioder', som kännetecknas bland annat av snabba ögonrörelser och förändrat EEG.
Det visade sig, att om försökspersonerna väcktes under en sådan period, kunde de i regel berätta om någon dröm, som de just hade haft. En slutsats av försöken blev, att drömsömnen har mycket längre varaktighet än vi hittills vetat om. Kleitman och Dement beräknade, att ungefär tjugo procent av vår sammanlagda sömntid i normala fall upptas av en sådan modifierad sömn - eller 'paradoxal sömn', som man brukar kalla fenomenet.
En annan och ännu viktigare slutsats kunde dras, när man började göra systematiska experiment, som gick ut på att väcka försökspersonerna vid bestämda tidpunkter. Det visade sig då, förväntansvärt nog, att störningar i djupsömnen förorsakade mycket mindre genomgripande verkningar än avbrott i den paradoxala sömnen.
De försökspersoner som ständigt väcktes så fort ögonrörelserna kom igång reagerade snart mycket starkt. En experimentserie med syftet att få dem att avstå från 'drömsömn' i fem nätter i rad kunde inte genomföras med alla.

' En försöksperson... avbröt sin medverkan i uppenbar panik, och två andra insisterade att få sluta en natt innan serien var avslutad, tydligen emedan stressen var för stor.
De psykologiska förändringarna upphörde genast då försökspersonerna tilläts drömma. Det viktigaste rönet var att ingen av de observerade förändringarna inträffade i kontrollgruppen (alltså hos dem som väcktes under djupsömn).' (W Kleitman och B Dement, 'The effect of Dream Deprivation', 'Key Papers, Brain Physiology & Psychology', Butterworths, London 1966).

Så länge ett sådant experiment pågår, ökas behovet av paradoxal sömn successivt. För varje natt blir det alltså nödvändigt att väcka försökspersonerna allt oftare. Då de får återgå till ostörd sömn, söker de omedvetet att 'ta igen' vad de förlorat. Under första störningsfria natten är andelen 'paradoxal sömn' mycket större än normalt. Det ökade behovet av sådan sömn minskar först efter hand.
De gjorda erfarenheterna har blivit föremål för många tolkningar. En del freudianska psykologer hälsade de nya rönen med stor glädje och uppfattade dem som bekräftelse på sin teori om människans behov att få drömma. Men den tolkningen har ifrågasatts sedan den franske forskaren M Jouvet konstaterat, att exempelvis kattor som genom hjärnoperation tycks ha berövats förmågan att drömma, ändå får sitt behov av paradoxal sömn tillfredsställt. (Ian Oswald, 'Sömnen', Raben & Sjögren, 1968).
Den enda återstående förklaringen till fenomenet skulle alltså vara, att vi har ett rent fysiologiskt behov av en sådan modifierad sömn.

 

Drömsömn i antroposofiskt perspektiv
Steiner har, såvitt jag vet, aldrig skildrat några regelbundet återkommande nattliga drömperioder av det slag som Kleitman och Dement påvisat. Men i ett föredrag den 6 oktober 1905 betonade han, att människan drömmer nästan hela natten, fast hon inte vet om det. Han framhöll, att de flesta drömmar till sitt innehåll är rätt betydelselösa, eftersom de i regel sysslar med mer eller mindre triviala upplevelser ur det förgångna eller föranleds av händelser, som berör människans kropp under sömnen. Men han påpekade också, att den intensifierade kontakt mellan astralkropp och eterkropp, som kännetecknar drömsömnen har en mycket djupgående betydelse för människan.
I 'vetenskapen om det fördolda' skildrar han sammanhanget så här:

'Eterkroppen är den fysiska kroppens gestaltare eller 'arkitekt'. Men den kan bara utöva sin gestaltande verksamhet på ett riktigt sätt om den får impulserna till denna aktivitet från astralkroppen. I denna finns det förebilder, efter vilka eterkroppen formar den fysiska kroppen. Medan vi är vakna, är astralkroppen inte uppfylld av dessa förebilder för den fysiska kroppen, i varje fall inte helt.'

I vakentillståndet tas ju vårt medvetande i regel helt i anspråk av erfarenheter och aktiviteter, som har med yttervärlden att göra, och som förr eller senare leder till fysisk och själslig trötthet. Tillsammans med jaget måste då astralkroppen återvända till den översinnliga världen för att hämta nya krafter.

'Den (astralkroppen) lever då faktiskt utanför den fysiska kroppen och eterkroppen, i världsalltet. I samma världsallt, där människan i sin helhet har sitt ursprung. I detta världsallt finns källan till de bilder, som ligger till grund för den mänskliga gestalten. Hon (människan) är på ett harmoniskt sätt infogad i världsalltet. Och då hon är vaken, drar hon sig ut ur denna omfattande harmoni för att kunna varsebli sinnevärlden. Då hon sover, återvänder hennes astralkropp in i denna kosmiska harmoni. Hon för vid sitt uppvaknande in så mycket av denna harmoni in i sitt väsen, att hon kan undvara den under en begränsad tid. Astralkroppen återvänder under sömnen till sitt verkliga hem och tar vid uppvaknandet med sig stärkta krafter in i jordetillvaron. Det som den har förväntat, kommer till uttryck i den vederkvickelse som människan mottar genom en sund sömn.'

I ett föredrag den 17 juni 1907 säger Steiner, att detta omedvetna inre arbete, på att via eterkroppen tillföra den fysiska organismen nya krafter, utspelas så länge sömnen pågår. Men först någon timme efter uppvaknandet blir effekten märkbar. Faktum är ju, att en människa, som är trött eller sjuk ofta känner sig eländig då hon vaknar på morgonen, och att hon först så småningom känner av de nya krafter som sömnen har skänkt henne.
Den inprägling av översinnliga 'förebilder", som enligt Steiner sker genom astralkroppens beröring med det eteriska kraftfältet, och som är nödvändig för vår fysiska återhämtning, skulle alltså normalt äga rum under stora delar av natten och utspelas i och genom den typ av sömn som kännetecknas av drömmar. Om det förhåller sig så, är människans djupa behov av paradoxal sömn ett fenomen som ter sig förklarligt.
Steiners beskrivning av det samspel mellan människans olika väsensled, som utspelas under sömnen kanske verkar komplicerad vid första ögonkastet. Men skildringen kan faktiskt illustreras på ett sätt som är mycket levande och konkret.


Tempelsömnen under antiken

För de flesta av antikens människor tycks det ha förefallit självklart, att vårt inre väsen under sömnen befinner sig i en annan värld än den fysiska - en gudomlig värld, vars krafter leds in i den fysiska organismen "bland annat genom drömmar.
Det finns en mängd dokument, som visar, att åtskilliga tempel i den grekisk-romerska världen fungerade som ett slags kur-anstalter dit stora skaror av människor begav sig för att få bot för olika sjukdomar. Sådana tempel fanns bland annat i Pergamon i Mindre Asien och på en rad platser i Grekland och Italien. Det mest ansedda av dem låg i Epidauros på Peloponnesos.
Om vad som utspelades där berättar den franske historikern Robert Flaceliére:

'Pilgrimerna gick till sängs på kvällen i inkubationshallen och somnade där. Under sömnen blev de botade, ofta efter en dröm
under vilken de fick se Asklepios, medicinens gud, son till Apollon, som kom till dem, rörde vid den sjuka kroppsdelen och botade den eller gav dem en 'ordination', som de skyndade sig att följa vid uppvaknandet. De intressanta stelama i Epidauros har åt eftervärlden bevarat uppgifterna om många sådana 'mirakel' en kvinna, som bara hade syn på ett öga, återfick hela sin synförmåga, ett stumt barn började plötsligt tala, en man botades från ett rötsår etc.' ('Dagligt liv i antikens Grekland', Prisma, 1969).

I Medelhavsmuséet i Stockholm visas en mängd 'votivgåvor', som skänkts av patienter i ett italienskt läkedomstempel under romartiden i hopp om att erhålla bot, eller också som tack för att de fått det. Gåvorna föreställer olika kroppsdelar: huvuden, fötter, händer, manliga och kvinnliga könsorgan.
Föremålen har i regel ingen individuell utformning utan verkar vara massproducerade. Det troligaste är att de såldes vid själva kultplatsen.
I den ledsagande texten framhåller museet, att den hjälp som erhölls enligt de bevarade inskriptionerna, kom patienterna till del under sömnen och härrörde från guden, men att den i själva verket ombesörjdes av prästerna.
I ett föredrag den 5 september 1908 hävdar Steiner, att 'tempelsömnen' var vanlig redan i det gamla Egypten, och att den framkallades av präster, som använde sig av hypnos, men att det ändå var reala översinnliga upplevelser, som kom till uttryck i patienternas drömmar.

'Man sörjde för att hans (den sjukes) medvetande blev omtöcknat och lät honom se in i de andliga världarna. Man länkade nu hans astraliska upplevelser så, att de hade kraften att åter gjuta in hälsa i kroppen.'

De former av hypnos, som tycks ha använts vid de antika Asklepiostemplen, innebar troligen ett djupt ingrepp i patienternas inre konstitution. Om de använts i vår tid skulle de knappast ha kunnat försvaras, varken ur medicinsk eller etisk synpunkt. För säkerhets skull bör det påpekas, att sådana metoder ej tillämpas inom den antroposofiskt orienterade medicinen.
Men det händer faktiskt en och annan gång, att även moderna människor spontant får göra erfarenheter, som starkt påminner om den antika 'tempelsömnen'. Ett minnesvärt exempel finns återgivet i den kände schweiziske psykologen och läkaren C G Jungs
självbiografi


C G Jungs 'drömvisioner'
Jung levde mellan åren 1875 och 1961. När hans självbiografi efter hans död offentliggjordes, blev många av hans intima vänner och l medarbetare verkligt skakade. Av boken framgick nämligen, att j han under hela sitt liv hade hemlighållit ett grundfaktum, som gällde honom själv och hans sätt att uppleva världen. Hans närmaste visste, att han var djupt religiös och att detta var bakgrunden till det outtröttliga intresse för myter, drömmar j och religiösa upplevelser, som kom till uttryck både i hans lakar praxis och vetenskapliga publikationer.
Men nästan ingen visste, att Jung i själva verket under långa perioder av sitt liv hade haft andliga upplevelser, som var så intensiva och omskakande, att han ibland stod mer eller mindre råd lös inför dem. Dessa upplevelser hade ibland fått avgörande betydelse för hela hans levnadsbana.
Om den inre erfarenhet, som tycks ha betytt allra mest för Jungs utveckling, skriver han själv så här:

'I början av 1944 bröt jag foten, och en hjärtinfarkt följde. I min medvetslöshet upplevde jag delirier och visioner, som måste ha börjat då jag svävade i omedelbar dödsfara och man gav mig syrgas och kamfer.'

Av det följande framgår, att behandlingen enligt Jungs egen åsikt visserligen utlöste hans upplevelser, men att dessa pågick under så lång tid att de ändå inte kunde betraktas som hallucinatoriska eller på annat vis illusionära.

'Bilderna var så mäktiga, att jag själv drog slutsatsen, att jag vore nära döden. Min sjuksköterska sade mig senare: 'Ni var som omgiven av ett ljussken!' Det var ett fenomen, som hon ibland hade iakttagit hos döende. Jag var vid den yttersta gränsen och vet inte, om jag befann mig i en dröm eller i extas.
Det tycktes mig, som om jag befann mig högt uppe i världsrymden. Långt under mig såg jag jordklotet, omgivet av ett härligt blått ljus. Jag såg det djupblå havet och kontinenterna. Djupt under mina fötter lag Ceylon, och framför mig låg den indiska halvön.'

Här följer en detaljerad geografisk beskrivning av panoramat, som förefaller korrekt.

'Senare har jag tagit reda på hur högt uppe i rymden man måste befinna sig för att ha en sa vid utsikt. Det är ungefär 1.500 km.'

Jung beskriver, hur han i drömmen vände sig mot söder och upptäckte ett mörkt stenblock, som liknade en ofantlig meteorit och svävade i världsalltet. 'Stenen' visade sig vara ett tempel.

'En ingång förde in i en liten förhall. Till höger satt en mörk indier i lotus ställning. Så väntade han mig - tigande.
l"är jag närmade mig ingången i klippformationen, hände mig något sällsamt: jag hade känslan som om allt jag upplevt kläddes av mig. Allt som jag menade, att jag önskade eller tänkte, hela den jordiska tillvarons fantasmagori föll av mig, eller berövades mig -en ytterst smärtsam process. Men något blev kvar: ty det var som om jag nu hade omkring mig allt som jag någonsin hade upplevt eller gjort, allt som hade hänt mig. Jag kunde också säga: det var hos mig, och det var jag.'

Jung fick nu den övertygelsen att han inne i templet skulle träffa alla de människor med vilka han egentligen hörde samman. Och att han där skulle få svar på alla de stora frågorna om meningen med sitt eget liv, om den tillvaro som föregått hans födelse och om den existensform, som skulle följa efter hans död.

'Medan jag ännu tänkte över dessa ting, hände något som tog min uppmärksamhet i anspråk: nedifrån, frän Europa, steg det upp en bild. Det var min läkare, eller rättare sagt hans bild, omramad av en kedja eller av en gyllene lagerkrans. Jag visste genast: å, det där är ju min läkare, som har behandlat mig. Men nu kommer han i sin urgestalt, en basilevs från Kos. (I Kos fanns ett av antikens mest berömda Asklepiostempel där man sökte läkedom genom drömmar, ordet 'basilevs' är grekiskt och betyder konung.) I livet var han denne konungs avatar, den tidsbundna inkarnationen av den urgestalt som alltid har existerat. Men nu kommer han i sin verkliga gestalt. (Ordet 'avatar' kommer från sanskritspråket och betyder gudainkarnation.)
Sedan han som en bild hade svävat upp ur djupet fram till mig, utspelades en stum tankeöverföring mellan oss. Min läkare hade nämligen delegerats från jorden för att bringa mig ett budskap:
man hade protesterat mot att jag stod i begrepp att gå bort. Jag finge inte lämna jorden och vore tvungen att återvända. I det ögonblick då jag hade förnummit det budskapet, upphörde visionen.'


Jungs tillfrisknande

De reflexioner, som Jung tillfogar är speciellt viktiga. Han betonar, att han inte ville återvända till livet. Han kunde inte äta, eftersom alla maträtter ingav honom avsmak. Medan han motvilligt tillfrisknade, fortgick drömsynerna dag för dag.

'Om skönheten och intensiteten i min känsla under visionerna kan man inte göra sig en föreställning. De var det oerhördaste som jag någonsin hade upplevt. Och sedan denna kontrast, dagen! Då var jag plågad och fullständigt uppriven i mina nerver. Allt irriterade mig. Allt var för materiellt, för grovt och för tungrott...'

Hans motvilja vände sig mot läkaren, som tålmodigt försökte bota den kropp han själv ville slippa ifrån. I sitt världsfrånvända tillstånd försökte Jung intressera sin kollega för den 'dröm' han ;
själv hade haft, och blev verkligt irriterad då hans kollega inte ville gå in på saken.

'A andra sidan var jag orolig för honom: 'Han är ju hotad, l för Guds skull! Han har ju visat sig för mig i sin urgestalt. Och när en människa har uppnått den gestalten är det så långt kommet, att hon måste dö.'
Plötsligt nåddes jag av den skrämmande tanken att han måste dö - i mitt ställe!'

Jung blev mer och mer övertygad om att hans läkare snart skulle avlida. Och det var faktiskt vad som skedde.

'Den 4 april 1944 - jag minns ännu exakt dagens datum - fick jag för sista gängen sitta på hans sängkant, och samma dag blev han slutgiltigt liggande och reste sig inte mer. Jag erfor, att han då och då hade feberanfall. Snart därpå dog han i blodförgiftning. Han var en god läkare och hade något genialt. Annars skulle han inte ha visat sig för mig som en furste från Kos.'

Men Jung själv tillfrisknade. När han kände, att han definitivt var på väg att återvända in i livet, upphörde visionerna.

'Efter sjukdomen började en frktbar arbetstid för mig. Många av mina viktigaste böcker uppstod först nu.'

Man kan naturligtvis diskutera hur pass rimlig berättelsen är. Den som vill ifrågasätta sanningshalten måste emellertid betänka, att Jung själv var en mycket erfaren läkare och van psykologisk observatör - och att han själv inte ville botas. Hans egen övertygelse, att visionerna starkt bidragit till hans återställande, kan alltså inte utan vidare avvisas.
Likheten mellan Jungs skildring och dokumenten från de antika Asklepiostempeln är alltså ganska slående, vilket tydligt framgick av hans upplevelse av läkarkollegan som 'basilevs från Kos'.
Vi har nu nått fram till en viktig punkt i framställningen.
De tre första kapitlen vill vara en hjälp att steg för steg bygga upp den tankemässiga grundval som behövs för att man skall kunna tillgodogöra sig den fortsatta skildringen.
Utan en viss kännedom om Steiners sätt att betrakta den organiska naturen, människans inre konstitution och sömnens betydelse för vår tillvaro, kan man inte förstå den antroposofiska övnings- och kunskapsvägen, d.v.s. det motiv som är ämnet för hela den här boken.


Till nästa kapitel>>