Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2
"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4
"Det meditativa övandet"

Kapitel 5
"Det moraliska övandet"

Kapitel 6
"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7
"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8
"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning

Litteratur

Det meditativa övandet

Allt fler människor känner behov av den ro och själsstyrka, som kan uppnås genom meditation. Den som söker efter olika metoder, 1 behöver inte söka förgäves. Utbudet är stort.
De vanligaste meditationsvägarna 'i marknaden' har det gemensamt, att de sägs ha en rent praktisk nytta. De erbjuder hjälp j med att bygga upp den fysiska och psykiska hälsan eller prestationsförmågan. De förutsätter inte någon speciell livsåskådning, och något ingående studium är inte nödvändigt. Just därför att inga krav ställs i fråga om förkunskaper, framhålls det ofta, att den som vill genomföra övningarna i stället behöver en handledare eller lärare (guru) av något slag.


Den antroposofiska övningsvägen
Den skolningsväg, som rekommenderas av Steiner, skiljer sig från många av de 'gängse' övningsvägarna på ett par av de punkter jag här påpekar. Den kan bidra starkt till att förbättra arbetsförmågan och den inre jämvikten, men dess uppgift ligger inte bara på det själshygieniska planet. Den yttersta målsättningen - även om den
i början kan verka avlägsen - är att utbilda de själsliga och andliga . förmågor, som behövs för att på ett klart och medvetet sätt se in i en översinnlig värld,
Övningsvägen är alltså förknippad med en bestämd livsuppfattning. Man måste självfallet inte ha den livsuppfattningen för att genomföra övningarna, men de känns i längden inte meningsfulla för den, som inte helhjärtat kan acceptera själva målsättningen,
De anvisningar, som är nödvändiga för att genomföra övningarna, och de insikter om människans inre väsen, som ligger till grund för skolningen, finns öppet och detaljerat redovisade i offentliga publikationer.
Det första steget på övningsvägen är ett studiearbete som bland annat ger en klar, genomtänkt uppfattning om hur människans olika väsensled fungerar och hur de påverkas genom olika övningar.
Bland annat av det skälet ter sig den antroposofiska övningsvägen kanske 'obekvämare' än många andra metoder, men den har å andra sidan också ett par väsentliga fördelar.
Den som vill genomföra de övningar, som rekommenderas av Steiner behöver inte riskera att starta med orealistiska förväntningar. Han eller hon erfar mycket snart, att det inte finns några lättvunna resultat att hoppas på, men å andra sidan också att de verkningar, som kan uppnås, faktiskt går på djupet och inte är mer eller mindre tillfälliga.
Framför allt behöver vederbörande ingen personlig handledare eller lärare.


Ingen 'guru' behövs
Den som genomför en övning eller en serie övningar, vet redan i förväg vad den går ut på. Han är också medveten om problem och svårigheter som kan dyka upp. Genom sitt självstudium känner han till eller kan ta reda på vad som behövs för att möta dem.
Det kan naturligtvis vara till stor hjälp att samtala med människor, som har långvarig erfarenhet av den antroposofiska övningsvägen, eller att lyssna på föredrag eller delta i kurser. Sådana möjligheter brukar också finnas på de flesta orter där det bor aktiva antroposofer. Den som känner behov av en sådan kontakt måste bara veta, att den hjälp han kan få alltid ges på ett 'kollegialt' plan. Ingen kan åta sig att vara lärare för den andre.
Man kan naturligtvis säga, att Rudolf Steiner var en lärare i den meningen, att själva övningsvägen och dess andliga grundvalar härrör från honom. Det är sant. Men han fungerade absolut inte som en 'guru' av den typ som sedan urgamla tider funnits i
olika yogaskolor.
Steiner tog på sig ansvaret att offentliggöra anvisningar, som i äldre tider bara meddelades muntligen från lärare till lärjunge, och som i många fall var belagda med strängt tysthetslöfte. (Varför en sådan sekretess då var nödvändig, kommer att beskrivas längre fram.)
Den som uppmärksamt läser exempelvis 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?', hittar många intima råd och anvisningar av ett slag som dittills inte hade funnits publicerade i en sammanhängande, systematisk framställning. Men därmed hade Steiner faktiskt frånhänt sig en stor del av sin 'lärarauktoritet'. Han kunde inte ställa det krav som en ansvarskännande yoga-lärare i många fall är tvungen att göra till ett villkor för sin undervisning, nämligen att lärjungens livsföring ända in i alla möjliga detaljer måste rätta sig efter lärarens personliga anvisningar.
Det kunskapsmaterial som Steiner tillhandahöll var unikt i sin omfattning. Men därmed fick också hans lärjungar både ett ansvar och en frihet av en art, som tidigare inte hade varit möjlig vid sådana former av inre skolning, som syftar till att utbilda översinnliga kunskapsförmågor (exempelvis antika 'mysterieskolor' eller indiska 'ashrams', vilka ger traditionell yogaundervisning).


Inga droger, ingen mediumism
För klarhetens skull bör också ett par andra viktiga grundfakta om den antroposofiska skolningsvägen framhållas.
Den enda metod som används på denna kunskapsväg, är att genom eget aktivt övande söka bli medveten om de inre krafter, som finns hos människan själv, och att förstärka dem.
Tekniska apparater av olika slag kan vara en ovärderlig eller oumbärlig hjälp vid observerandet av företeelser på det fysiska planet. Men de kan inte användas för att locka fram eller förbättra människans förmåga att varsebli översinnliga fenomen. Det bör särskilt påpekas, att om man med tekniska medel - exempelvis ett ljudband — stimulerar vissa centra i nervsystemet, kan man framkalla en del mer eller mindre hallucinatoriska upplevelser. Men sådana effekter förutsätter inre passivitet hos den som upplever dem, och bidrar inte till att förstärka hans inre krafter.
Även droger och andra kemiska stimulanser kan användas för att framkalla hallucinatoriska upplevelser. Men inte heller de kan i något hänseende bli ett hjälpmedel för en andlig skolning. De skapar tvärtom allvarliga hinder, eftersom de inte bara försvagar den fysiska hälsan utan också de psykiska förmågor, som behövs för själva övandet.
Människor som är beroende av narkotika är, eller blir, vilje-svaga. De kan inte på ett konsekvent sätt genomföra de övningar som beskrivs här nedan. Erfarenheten visar, att fullständig drog-frihet - detta gäller också bruket av hasch - är en nödvändig förutsättning för den som vill uppnå inre ro och själslig jämvikt genom att gå den antroposofiska övningsvägen.
Så några ord om de mediumistiska trancetillstånd, som ibland används för att underlätta kontakten med en översinnlig värld. Den antroposofiska övningsvägen går, som redan antytts, ut på att 'skärpa' medvetandet och inte på att dämpa det. Den som har medfödda förmågor av mer eller mindre medial art, har ingen hjälp av sådana färdigheter om han eller hon vill praktisera de övningar, som rekommenderas av Steiner. De kan tvärtom vara ett verkligt hinder, eftersom de gör det naturligt att vilja 'gå i trance' för att närma sig den översinnliga världen - och i det tillståndet kan man inte öva medvetet.
Den extrema inre passivitet, som är förutsättningen för alla mediala upplevelser är i praktiken oförenlig med den själsliga aktivitet, som krävs för varje form av systematisk andlig skolning.
Och därmed kan jag gå över till en beskrivning av de tre viktigaste inslagen i den antroposofiska skolningsvägen:
• studier
• meditation och
• moraliskt övande


Studier
Som nyss framhållits, är självstudier i en eller annan form ett nödvändigt inslag på den antroposofiska skolningsvägen. De spelar en liknande roll, som den muntliga undervisningen gjorde vid forntidens mysterieskolor och fortfarande gör exempelvis i många indiska ashrams (meditationscentra).
Men studiernas betydelse ligger inte enbart i att man får orientering om hur övandet går till. Studiet i sig självt kan bli till en speciell form av övande. En central uppgift för den, som på ett medvetet sätt vill förbereda sig för att uppleva reala, översinnliga fenomen, är att först föreställa sig dem i sina tankar. Det är viktigt, att föreställningarna blir så konkreta som möjligt, och att det är den övande själv som förrättar det inre arbetet med att levandegöra dem.
Den förmåga, som kan uppövas genom en sådan aktivitet kallade Steiner ett 'sinnlighetsfritt tänkande'. Vad han lade in i termen kommer att bli tydligare efter hand (jfr till exempel sid 152 f).
Att hitta lektyr som lämpar sig för ett sådant studium är dock inte så lätt. Både i en rad klassiska religiösa urkunder, i ett par av världslitteraturens mästerverk (Odyssén, Divina Commedia, Faust m.fl.) och i en del 'visions skildringar' från äldre och nyare tid finns åskådliga och ibland verkligt storslagna beskrivningar av översinnliga verkligheter, men de är inte till någon egentlig hjälp vid ett övande av det slag jag här försöker skildra. De talar till helt andra skikt hos människan än hennes tankeförmåga. Läsaren får bilderna 'till skänks' och föranleds i regel inte till den ansträngning som krävs för att förvandla textinnehållet till levande, inre föreställningsbilder.
Steiners grundläggande verk, exempelvis 'Teosofi' och 'Vetenskapen om det fördolda', m.fl. är skrivna som ett slags övningsmaterial. Språket är inte poetiskt och i regel inte ens hög-stämt. Det är alltid den nyktra sakprosan som dominerar. Innehållet presenteras i begreppsform. Det är klart och redigt, men det kräver eftertanke för att begripas.
De böcker Steiner skrivit är alltså i regel inte lättlästa i vanlig mening. Ett undantag är på sätt och vis 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?', som delvis har en mer berättande form än hans andra arbeten, och har blivit hans kanske mest lästa verk.
För den, som känner behov av 'andlig näring', och som inte drar sig för den inre aktivitet som krävs för att uppnå den, kan hans grundböcker bli en outtömlig källa att ständigt återvända till.
Steiners föredrag utgör ett särskilt kapitel. De är starkt färgade av den tidpunkt då han höll dem och av den publik som hade infunnit sig. Ofta vände han sig speciellt till någon grupp av åhörare, i den mån han visste att de hade särskilda frågor, eller till enstaka personer.
Föredragen stenograferades ner och kan trots all noggrannhet vid utskriften och redigeringen innehålla felaktigheter. Föredragen är alltså inte riktigt lika 'representativa' som de skrivna verken.
Med risk att anklagas för ohjälplig auktoritetstro får jag tillstå, att jag inte vet något bättre underlag för uppövandet av ett sinnlighetsfritt tänkande än Steiners egna böcker.


Några invändningar
Inför den skildring jag här har gett ligger självfallet den invändningen nära till hands, att det som uppövas genom att läsa Steiners böcker inte är ett tänkande utan snarare en tro eller fromma fantasier.
Men den invändningen beror på ett missförstånd. Ett övande av den typ jag här menar behöver inte och bör inte alls vara okritiskt. Det är tvärtom mycket viktigt, att den som lever sig in i en beskrivning av översinnliga fenomen gör det på ett medvetet och vaksamt sätt, med bevarad kritikförmåga. Han kan betvivla det han läser, han kan bli upprörd över det och lägga boken åt sidan -kanske för lång tid, kanske för alltid.
Den publik Steiner satte mest värde på och alltid sökte nå fram till var inte 'troende' personer, som var beredda att utan vidare svälja allt han hade att säga, utan människor, som gjorde sig mödan att tänka själva.
Personligen känner jag till några fall där människor förefaller ha tänkt igenom Steiners framställningar relativt grundligt och sedan tagit avstånd ifrån dem, öppet eller i tysthet. Men de fallen är ganska få.
Däremot vet jag många exempel på kritiker, som offentligt har avvisat eller angripit hans livsverk, men som uppenbart inte har tänkt igenom hans utsagor.
Till slut skulle jag vilja bemöta en invändning, som ofta anförs av människor, som av olika skäl har svårt att läsa böcker. En del av dem säger sig betrakta bokstudier som en form av intellektualism. De anser, att läsningen med fördel kan ersättas av andra och värdefullare verksamheter, exempelvis samtal, natur-iakttagelser, konstnärliga aktiviteter o.s.v.
Mitt eget svar lyder så här. Både samtal, naturstudier och konstnärligt övande är verksamheter av ett värde som aldrig kan betonas nog starkt. Men jag tror inte, att de kan 'ersätta' den lugna, koncentrerade och rytmiskt återkommande tankeövning, som det innebär att under en längre tid läsa ett kort avsnitt varje dag i en och samma bok.
Man måste komma ihåg, att ett studium av det slag som här avses absolut inte behöver innebära att man läser snabbt eller länge.
Tvärtom. Det är ofta bättre att läsa ett par sidor, en sida eller rentav bara några meningar — men att läsa dem med verklig eftertanke.
Herbert Hahn - en av de mest kända lärarna i den första waldorfskolan - berättar i sin självbiografi om en äldre vän, som av Steiner hade fått rådet att läsa boken 'Teosofi' varje dag - men bara en enda mening åt gången. Tanken bakom uppmaningen var tydligen att han behövde stärka sin koncentrationsförmåga.
Att försöka öva upp ett sinnlighetsfritt tänkande är inte en form av intellektualism. Det innebär — bland annat — tvärtom en strävan att övervinna det abstrakta och ytliga tänkande, som kännetecknar intellektualismen.


Det meditativa övandet
De meditationsövningar Steiner rekommenderar har tänkandet som utgångspunkt.
Det skulle kunna ligga nära till hands att tro, att tankeövningar måste gå ut på 'något slags inåtvänt grubbel. Men så är det inte. Det är tvärtom till stor hjälp för mediterandet, om man lär sig att iaktta omgivningen skarpare än förr.
Själva utgångspunkten för övandet beskrivs så här i 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?':

'Början måste göras på så sätt, att man riktar sin själsliga uppmärksamhet på vissa förlopp i världen runt omkring oss.'

Den som tycker om att vandra i naturen och iaktta vad som finns där, kan i den boken hitta många fruktbara infallsvinklar för sina observationer.
Den första övning, som beskrivs där, bör framhållas särskilt. Den består i att växelvis försänka sig i sådana företeelser, som har med knoppning och tillväxt att göra, och i sådana, som ger uttryck för vissnande och död. Vad det gäller är inte att genomföra ett metodiskt vetenskapligt studium, men inte heller att hänge sig åt något slags svärmiska spekulationer. Uppgiften är att med friska, vakna sinnen iaktta olika företeelser i den organiska världen så noggrant som möjligt, och låta intrycken 'sjunka in i sig'. Det meditativa övandet vidtar, då man efter iakttagandet i lugn och ro tänker på det man upplevt, i så konkreta inre bilder som möjligt.
Ett sätt att genomföra den övningen på är exempelvis följande:
Om det är sommartid, kan man jämföra de gröna blad som sitter på ett träd med de vissna löv som tidigare suttit på trädet och nu ligger nedfallna på marken. Är det vinter, kan man först koncentrera sig på de slutna knopparna och sedan på några döda kvistar. I bägge fallen har man 'liv' och 'död' framför sig, i helt åskådlig form.
En riktigt genomförd meditation leder till känsloupplevelser, som absolut inte behöver krystas eller suggereras fram, utan som förr eller senare uppstår alldeles av sig själva, ur själva betraktelsen. Sådana känslor bör ha något 'objektivt' över sig. De har
inte bara med oss själva att göra, utan också och kanske framför allt med världen runt omkring oss.
I beskrivningen av den nyss åberopade övningen har Steiner gett ett exempel på en sådan 'objektiv' känsloupplevelse:

'Den som ofta har riktat sin uppmärksamhet på vardandets, växandets och blommandets fenomen, kommer att känna något som avlägset påminner om förnimmelsen vid en soluppgång. Och ur vissnandets, döendets förlopp kommer en upplevelse att resultera, som på liknande sätt låter sig jämföras med månens långsamma stigande över horisonten.'


Olika meditationsämnen
På ett lämpligt meditations stoff måste alltid ställas det kravet, att den som fördjupar sig i det, förs in i en helt annan tankesfär än den han rör sig i under den vanliga vardagstillvaron.
En rad meditationsövningar, som gäller företeelser i yttervärlden — stenar, frön, växter, djur och människor — finns beskrivna i 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?'
Men det finns också meditationsämnen av helt annat slag.
Man kan föreställa sig en geometrisk figur och i tankarna låta den genomgå något slags förändring till exempel att låta sidorna i en triangel förskjutas i olika riktningar. (Jämför Steiners föredrag den 20 januari 1914.)
Man kan utgå från en symbolisk föreställning av ett eller annat slag. Ett instruktivt exempel är den utförliga skildringen av 'rosenkorsmeditationen' i 'Vetenskapen om det fördolda'.
En viktig och mycket ofta förekommande form av meditation är att försänka sig i en text. I en sådan text kommer det inte bara an på innehållet, utan i lika hög grad på orden och de olika ljud-klangerna. Orden behöver inte uttalas högt. Det räcker, att man 'hör' dem så tydligt som möjligt i sitt inre.
Brukbara texter kan man hitta exempelvis i äldre religiösa urkunder eller hos några av de klassiska filosoferna. Som konkreta uppslag kan nämnas prologen till Johannesevangeliet och början av J G Fichtes 'Första inledningen till vetenskapsläran'.
I Steiners egna skrifter finns många exempel på lämpliga i
meditationstexter. Ett ganska stort antal finns samlade i volymen 'Wahrspruchworte' (titeln är nästan oöversättlig). Eftersom Steiner skrev på sitt modersmål, och själva språkformen med dess ordval och ljudklanger är viktig för det meditativa arbetet, finns här ett verkligt problem för en svensk läsare, som inte behärskar tyska. En del texter finns dock"! ganska goda översättningar, exempelvis den lilla boken 'Seelenkalender' ('själskalender'), som anknyter till årets gång med en meditativ betraktelse för varje särskild vecka. En kort meditationstext ur ett av 'mysteriedramerna' citeras i kapitlet 'Tanke, känsla och vilja'.


Några ord om meditationsteknik
Några speciella kroppsställningar eller någon särskild andningsrytm behövs inte. Man bör bara se till att kroppen inte i onödan hindrar tänkandet. Det är alltså till hjälp att sitta bekvämt och helst också upprätt - eftersom det brukar vara lättare att koncentrera sig i den ställningen.
Övningarna behöver inte ta lång tid åt gången. Steiner framhåller, att en människa, som verkligen inte har mer tid, kan nöja sig med fem minuter om dagen — allt kommer an på hur de minuterna används.
Men det bör också sägas, att fem minuter är mycket litet. Den som på allvar har kommit in i ett meditativt övande brukar i regel känna behov att använda mer tid än så.
Fast det egentligen är självklart, bör det kanske ändå nämnas, att den tid som används för inre övningar absolut inte får bli till ett hinder för att sköta de plikter man har gentemot sina medmänniskor, sitt yrke etc. Meditationerna får — som nyss framhållits - inte heller bedrivas så att de leder till minskat intresse för yttervärlden. Människor, som av naturen är starkt inåtvända, borde särskilt uppmärksamma den risken, och försöka motverka den.
Valet av övningar är individuellt. Olika människor kan ha helt olika behov. Men det är av allra största betydelse, att de övningar man valt, genomförs regelbundet: dag för dag, månad l för månad, kanske också år för år.
Man kan givetvis då och då byta övning. Det finns emellertid också övningar, som lämpar sig för mycket långvarigt bruk. Somliga människor fattar beslutet att praktisera samma övning varje dag under resten av sitt liv i den mån hälsan tillåter - och genomför det också.
Eftersom övandet är baserat på tankeverksamhet, försvagas verkningarna om man tänker på annat medan meditationen pågår. Den inre aktiviteten är det centrala momentet. Den kraft, som bor i meditationsövningarna, är latent och kan bara utlösas genom människans eget åtgörande.
Idealet är alltså att helt utesluta ovidkommande tankar, känslor, viljeimpulser och - i den mån det är möjligt - även sinnesförnimmelser så länge övandet pågår. Men det idealet är inte alltid möjligt att genomföra i praktiken. Man får göra sitt bästa, och inte låta sig nedslås av oundvikliga misslyckanden.
En god hjälp att lära sig att hålla tankarna samlade, är den speciella typ av koncentrationsövning, som beskrivs här nedan.
En central erfarenhet är att i själva tankeaktiviteten uppleva en "inre människa', som gradvis frigörs genom övandet, och som är något annat än vårt 'vardagsjag'.
I de stunder då den kraften gör sig gällande, är koncentrationen inte något problem. Den inre människan orkar höja sig över de förtretligheter och bekymmer, som vi har att slåss med i vår dagliga tillvaro.
Det bör framhållas, att den djupa ro och den intensiva glädje, som kan erfaras i sådana ögonblick, inte har något med passivitet att göra.
Upplevelsen är - om det paradoxala uttrycket tillåts - en 'vila i en inre aktivitet'.
Sorger och motgångar kan givetvis inte undgå att sätta sin färg på meditationsupplevelserna. Men situationen ter sig i ett annat ljus om man, trots allt, kan uppbjuda den speciella inre energi, som behövs för att även under verkliga livskriser fortsätta med det regelbundna övandet.


Kvällsåterblicken
En övning som rekommenderas av Steiner, och som speciellt bör nämnas här, är att varje kväll före insomnandet, när alla sysslor är avslutade, göra en återblick på den gångna dagen.
Den som genomför-"någon form av kvälls meditation bör göra återblicken före meditationen.
Återblicken bör genomföras baklänges, och i regel omfatta hela dagen. Man ser sig själv 'inne i händelserna' med början på kvällen och följer skeendet tillbaka ända till uppvaknandet på morgonen. Återblicken bör ej vara alltför detaljerad eller långvarig. Den tid Steiner nämner är ungefär fem minuter. Det innebär i praktiken, att man får koncentrera sig på de viktigaste händelserna. En god hjälp är att välja ut en del viktiga bilder och föreställa sig dem med en viss tydlighet. Andra skeenden betraktas mer översiktligt.
Särskilt väsentligt är det att återblicken inte blir något slags anklagelseakt. Man bör avstå från alla domar och bedömningar. Ju lugnare och objektivare man kan se på sig själv och andra, desto bättre är det.
Vad övningen går ut på, är att 'frigöra' sig från den gångna dagen, genom att så stillsamt och fridfullt som möjligt se tillbaka på den.
Skälet varför återblicken bör genomföras baklänges, är att det perspektivet kräver större tankeansträngning och medvetenhet. Att gå igenom händelserna i den ordning de utspelade s, kan medföra att erinringarna rullas upp på ett mer eller mindre automatiskt sätt.
Baklängesperspektivet kan naturligtvis ibland inte undgå att bli en smula komiskt. Men det är ingen nackdel. Det kan vara mycket nyttigt att se på sin egen bild med lagom ironi.


Lön för mödan
Om man i ett par årtionden har försökt meditera enligt Steiners anvisningar, finns det naturligtvis mycket att säga om verkningarna.
Jag nöjer mig här med att nämna några erfarenheter, som jag tror är vanliga och representativa, och som uppenbart mycket nära hänger ihop med själva övandet.
En meditation, som genomförs före insomnandet på kvällen, kan ha särskilt stark inverkan. Om man då kan övervinna sin trötthet och försänka sig verkligt intensivt i det ämne eller den text man valt, kan det visserligen hända att insomnandet fördröjs något. Men den sömnförlust, som kanske uppstår, kompenseras många gånger om genom det som upplevs nästa dag i form av ökad tanke-klarhet och handlingskraft - liksom förbättrad förmåga att känslomässigt leva sig in i andra människors problem. Både tanke, vilja och känsla påverkas alltså. Den som lider av sömnsvårigheter bör naturligtvis vara försiktig med sittkvällsprogram. Men den som normalt sover bra, kan utan vidare pröva if all han gör samma erfarenhet.
Att meditera på morgonen är också viktigt och fruktbart. Kvaliteten i övandet är i regel starkt beroende av det som skedde före insomnandet kvällen innan.
Att kvällsmeditationen inverkar starkt på människans omedvetna upplevelser under natten är uppenbart.
Om en människa, som har vant sig vid ett regelbundet inre övande, av någon anledning börjar slarva med sina meditationer, brukar negativa verkningar snart visa sig i form av försvagad själslig spänst. Självförtroendet minskar, tankeskärpan och viljekraften avtar, intresset för andra människor slappnar etc.
Den som skaffat sig ett djupt och varaktigt behov att meditera, med utgångspunkt från Rudolf Steiners råd, får - tror jag -dock mycket svårt att sluta. Och jag föreställer mig, att det skulle kunna medföra verkligt allvarliga inre problem.
Har man en gång börjat väcka den "inre människan" till medvetet liv, kan man inte behandla henne hur som helst. En aktiv idrottsman, som tvärt upphör med att träna, kan få svåra rubbningar både i sin muskulatur och i sin allmänna hälsa. Just eftersom han är vältränad, är han på sätt och vis också känsligare än andra människor. Något liknande gäller även på det inre planet. De själsförmågor, som övas upp, kräver fortsatt övande för att behålla sin spänst.
En av de viktigaste verkningar, som kan komma till stånd genom ett kontinuerligt övande, är att tvivlet på den inre människans existens gradvis försvinner.
Man vet att det finns täckning för sådana ord som 'själen' och 'anden'. 'Anden' genomför övandet, 'själen' är den substans som bearbetas.
En människa, som en gång har börjat göra sådana iakttagelser och sedan upplever hur de ständigt bekräftas, har nått fram till en inre erfarenhet som aldrig låter sig resoneras bort, och som ingen kan ta ifrån henne.


Förändringar i astralkroppen
De gradvisa förändringar, som människan kan åstadkomma hos sig själv genom det meditativa övandet, blir enligt Steiner småningom tydligt märkbara i hennes översinnliga väsensled.
Förändringarna kan emellertid inte ske medan hon är vaken, eftersom den 'inre människan' då är alltför starkt påverkad av sina upplevelser i yttervärlden, utan endast medan hon sover. Men det som sker i sömnen, förbereds genom det inre övandet som äger rum i det vakna tillståndet.
I ett föredrag den 30 maj 1908 ger Steiner ett viktigt perspektiv på det som sker efter insomnandet:

Då astralkroppen 'under sömnen lämnar den fysiska kroppen, rättar den sig efter de astrala krafter som nedlagts i den. Sålunda måste man under dagens vakna tillstånd vidta de andliga åtgärder' ~ här avses det meditativa övandet - 'genom vilka astralkroppen under natten plastiskt formas på ett sådant sätt, att den inom sig utbildar de organ med vilka högre iakttagelser kan göras.'

Mot den bakgrunden kan man förstå, varför de övningar, som görs på kvällen, omedelbart före insomnandet, kan ha en särskilt påtaglig inverkan.
De 'organ', som nämns i citatet, beskrivs närmare i 'Vetenskapen om det fördolda' och särskilt utförligt i 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?'.
Steiner skildrar hur de växer fram inom astralkroppen genom det inre övandet och steg för steg utvecklas, tills de småningom når en sådan form och mognad, att de kan förmedla reala, översinnliga intryck. De blir en motsvarighet till de sinnesorgan vi har i vår fysiska kropp, men skiljer sig från dessa genom att de i normala fall inte kommer oss till del som en skänk av naturen, utan i hög grad är beroende av människans eget arbete i sitt inre.
I kapitlet 'Tanke, känsla, vilja' återkommer vi till dessa organ och till några olika hjälpmedel, som finns för att utveckla dem. Här skall slutligen bara framhållas ett enda, men avgörande faktum.
Det kanske mest karakteristiska inslaget i den antroposofiska övningsvägen, är den speciella vikt den fäster vid det moraliska ovanaci, och då framför allt vid de sex 'bredvidövningar', som skildras i nästa kapitel.
Om de översinnliga varseblivningsorganen skall kunna utvecklas på ett sunt sätt, krävs inte bara meditationsövningar, utan också vissa grundläggande levnadsvanor.
I 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna...?' finns en ofta citerad mening, som lyder så här:

'Om du vill försöka ta ett steg framåt på vägen mot kunskap om förborgade sanningar, så ta samtidigt tre steg framåt i fullkomning av din karaktär.'

Det kanske låter förvånansvärt, men en andlig utveckling, som inte är byggd på en gedigen moralisk skolning, kan faktiskt i få mycket negativa konsekvenser för den övande själv - liksom även för människorna i hans omgivning.
Varför det är så, vill jag försöka skildra i det följande.


Till nästa kapitel>>