Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2

"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4

"Det meditativa övandet"

Kapitel 5

"Det moraliska övandet"

Kapitel 6

"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7

"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8

"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning


Litteratur

Det moraliska övandet

De inre krafter som behövs för att utveckla de översinnliga varseblivningsorganen är inte på något vis 'hemliga' eller 'mystiska'. De ligger i öppen dag, och är välbekanta för oss alla. Det rör sig om helt vanliga själsförmågor som vi ständigt använder oss av i vardagslivet.
Uppgiften för den som vill genomgå en inre skolning är att stegra dessa förmågor och utbilda dem till bestående egenskaper och levnadsvanor.


De sex 'bredvidövningarna'
Det finns sex egenskaper, som enligt Steiner har speciell betydelse för den övande människan. Han beskriver dem med växlande namn. De termer som begagnas här är
• Tankekoncentration
• Viljekontroll
• Emotionell jämvikt
• Positivitet
• Öppenhet
• Inre harmoni
Varför just dessa egenskaper är så viktiga, och vad som sker om de gradvis tillväxer hos människan, kommer att framgå efter hand. Vad jag här vill försöka skildra är endast själva egenskaperna och de sex 'bredvidövningar' med vars hjälp de kan utvecklas.
De kallas bredvidövningar därför att de bedrivs parallellt
med det meditativa övandet. De finns beskrivna i boken 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' och mer utförligt i 'Vetenskapen om det fördolda'.
En särskilt detaljerad skildring med många centrala anvisningar, som såvitt jag vet ej är tillgängliga i någon annan publikation, återfinns i en uppsats som Steiner skrev i oktober 1906 för att ge råd och hjälp åt människor som ville bedriva en speciellt intensiv inre skolning,
I inledningen betonas, att alla meditationsövningar i längden blir värdelösa eller skadliga om de inte kompletteras med den systematiska moraliska skolning, som sker genom 'bredvidövningarna'.
Uppsatsen finns publicerad på svenska under titeln 'Grundläggande övningar'.
I uppsatsen framhålls, att varje enskild övning bör dominera under en månad åt gången och sedan ges ett slags ackompanjerade roll under de andra fem månaderna.
I boken 'Vetenskapen om det fördolda', som skrevs vid en senare tidpunkt och utkom i december 1909, sägs det bara att övningarna bedrivs en och en i taget och att den övande själv kan avgöra hur långa respektive perioder bör vara.
Rekommendationerna bör tydligen uppfattas så, att den som vill och kan öva mer intensivt bör följa anvisningarna från 1906. Han får då ett 'övningsschema' som sträcker sig över sex månader och ser ut så här:
Första månaden: övning l.
Andra månaden: övning 2 (med ackompanjemang av övning l).
Tredje månaden: övning 3 (med ackompanjemang av övningarna l och 2) etc.
Den som inte vill öva så intensivt kan lägga upp sitt inre arbete i en lugnare takt i enlighet med förslagen i 'Vetenskapen om det fördolda'.


Tankekoncentration
Hur viktig förmågan att behärska sina tankar är för den som vill lära sig meditera, har antytts i förra kapitlet. Så länge vårt tankeliv är en brusande tummelplats, som vi inte ens under korta stunder på eget initiativ kan hålla fri från infall och från skeendet i yttervärlden, kan den andliga kraft, som ligger latent i vårt inre inte komma till utveckling.
Det är mycket svårt att hålla tankarna samlade på en sak någon längre stund. I vardagslivet gör vi det i regel inte alls. Vi behöver bara följa ett vardagligt samtal eller egna funderingar under en promenad för att lägga märke till, att vad vi kallar våra 'tankebanor' i regel löper litet hur som helst.
Den i princip nästan retsamt enkla koncentrationsövningen går ut på att i fem minuter hålla medvetandet helt inriktat på ett enda, lättöverskådligt vardagsföremål: en sked, en stol, en blyertspenna etc. Det är viktigt att föremålet i sig självt är ganska ointressant.
Man kan hjälpa sig fram genom att tänka igenom hur det har tillverkats. (Den som väljer att tänka på ett knivblad och vet något om hur det går till i gruv- och stålindustrin kan alltså i tankarna följa tillverkningsprocessen till den färdiga produkten, men hela tiden med knivbladet i medvetandet.)
Hur än övningen görs, får alltså inga obehöriga tankar smyga sig in - under fem minuters tid. 'Obehöriga' är i vårt exempel alla tankar som inte har med knivbladet att göra.
Att klara detta är i själva verket mycket, mycket svårt. Jag känner faktiskt en person med stor erfarenhet på området som hävdar att det nästan är omöjligt.
Faktum är, att just då man sätter sig ned för att försöka samla tankarna, börjar de ofta hoppa och snurra som aldrig annars.
Inför sådana fenomen kan man på allvar börja fundera över att vår moderna tillvaro ju ändå i så stor utsträckning är byggd på förmågan till koncentrerat tänkande: utan ett sådant tänkande är det inte möjligt att - låt oss säga - planera en industrianläggning, konstruera en ny maskin eller skriva en vetenskaplig avhandling. Men just sådana exempel avslöjar den företeelse som det här ytterst rör sig om: att det oftast är hänsynen till ekonomiska krav, tekniska processer, systematiska observationer, experimentserier o.s.v. - och inte minst karriärskäl, som tvingar människor att stundtals tänka koncentrerat.
När vi gör en meditations- eller koncentrationsövning, släpper yttervärlden tillfälligt sitt grepp om oss. Vi framstår då som det vi i verkligheten är. Och det visar sig i regel att våra själs" krafter i praktiken är mycket svagare än vi inbillat oss.
Den som menar att den egna koncentrationsförmågan är god, kan ju göra ett litet experiment och sätta sig själv på prov. Plats för överraskningar!


Viljekontroll
De verkligt viljestarka människornas hemlighet är ju deras enorma ihärdighet. De ger sig inte. Den som vill skola sin vilja, måste gå den tålmodiga, medvetna upprepningens väg.
Mot den bakgrunden verkar den viljeövning, som rekommenderas av Steiner både i 'Vetenskapen om det fördolda' och i uppsatsen av år 1906, kanske överraskande. Också denna övning förefaller vid första påseendet ganska lätt. Den går ut på att varje dag vid ungefär samma tidpunkt, utföra en liten handling, som inte är föranledd av några yttre omständigheter utan enbart på grund av ett eget medvetet beslut: exempelvis att iaktta vädret och notera observationerna, att läsa ett stycke i en bestämd bok, att vattna en för ändamålet anskaffad blomma etc. Övningen kan naturligtvis varieras nästan i det oändliga.
Det duger alltså inte att utföra någon handling som man av ett eller annat skäl skulle ha gjort i alla fall. Handlingen bör ligga helt utanför det vanliga dagsprogrammet.
Efter hand kan man tillfoga ytterligare någon handling eller eventuellt flera, i den mån man känner sig säker på att klara av det.
Poängen med övningen är att den genomförs just vid den tidpunkt man föresatt sig - och att den inte glöms bort!
För en verkligt upptagen människa - och upptagna är vi ju alla - är en sådan punktligt utförd medvetenhetsakt inte riktigt så lätt att genomföra som vi kanske kunde tro.
Många antroposofer anser, att det regelbundna mediterandet i sig självt är ett slags viljeövning. På sätt och vis har de naturligtvis rätt. Men just i och med att meditationerna blivit ett naturligt inslag i dagsprogrammet, är de inte längre tillräckliga för just det speciella övande som avses här. Ty denna bredvidövning innebär, att man i sin vardagsrytm under någon tid fogar in aktiviteter som man eljest inte bedriver.
Genom sådana övningar får människan efterhand sin viljekraft i sin hand. Hon lär sig att strikt följa de 'befallningar' som hon ger sig själv. Den förmågan har självfallet ingenting att göra med behovet eller strävan att bestämma över andra människor. Den visar sig i regel på ett mycket stillsamt sätt. Om man exempelvis har för vana att ligga kvar och dra sig i sängen en stund på morgonen, fast man 'egentligen' har bestämt sig för att stiga upp, då har man dagligen ett gyllene tillfälle att öva upp den egenskap som kan kallas viljekontroll - nämligen genom att prompt efterkomma den tillsägelse man ger sig själv.


Emotionell jämvikt
Om vårt känsloliv skall bli till hjälp i den inre skolningen och inte till hinders, krävs alldeles bestämda inre övningar också på detta område.
Vad vi känner inför det som försiggår i vår omgivning, är ofta mer relaterat till det som utspelas i oss själva än till det som sker omkring oss.
Den som exempelvis ställs inför uppgiften att skildra sitt första möte med en annan människa, kan lägga märke till att det är mycket lättare att komma ihåg de egna reaktionerna än att beskriva den andras utseende, klädsel, sätt att vara etc. Vi nöjer oss ofta med att konstatera vad vi kände:
'Han verkade ovanligt sympatisk.'
Eller:
'Jag tyckte illa om henne vid första ögonkastet.'
Det är också påfallande i vilken utsträckning vi orienterar våra egna känslor efter den inställning som den andra människan har - eller synes ha- gentemot oss: vi tycker om dem som förefaller tycka bra om oss, och vice versa.
Särskilt i den ofta ytterligt pressande storstadstillvaron förekommer därför inte sällan situationer av följande typ: A:s irriterade tonfall och åtbörder, som kanske enbart beror på 'dåligt humör' i största allmänhet, uppfattas av B som ett utslag av antipati. Inför den förmodade negativa hållningen kan då hos B uppstå en misstämning, som sedan lätt nog smittar av sig på den ju redan från början retlige A — och eventuellt utlöser ett verkligt uppträde.
Sådana motsättningar och konflikter uppstår naturligtvis särskilt lätt hos personer som har en mer eller mindre grundmurad ömsesidig antipati — och leder ofta till att de överhuvudtaget inte bryr sig om att lyssna till varandra:
'Jag vet ju redan i förväg vad han/hon kommer att säga, och jag vet att det inte stämmer.'
Att lära sig förstå och bedöma andra människor efter deras verkliga värde, med bortseende från egna känslostämningar och privata sy m- och antipatier, är bland det svåraste som finns. Och det är just den kvaliteten som betyder något i den inre skolningen.
En av de viktigaste uppgifterna är därför att steg för steg försöka omvandla känslolivet, så att det inte bara speglar vad man själv subjektivt upplever utan också, och framför allt, ger ökad förståelse för det som försiggår i omgivningen.
En central uppgift för den övande människan är att försöka omvandla en del av de emotionella kraftresurserna till den förmåga som vi brukar kalla medkänsla. Lust och olust, glädje och smärta kan — hävdar Steiner - bli ett slags kunskapsförmedlare, som inte avskiljer oss från omgivningen, utan tvärtom öppnar oss för dess behov.
Ett första steg i riktning mot en sådan omvandling är att till en viss grad lära sig behärska de egna känsloyttringarna. Vi kan och bör naturligtvis inte försöka undertrycka smärtan inför en sorglig händelse, glädjen inför en god nyhet, vreden över en låg-sinnad handling, aktsamheten inför en hotande fara etc.
Att konsekvent försöka underkuva själva känsloupplevelserna vore att eftersträva avtrubbning i stället för mottaglighet. Vad det i första hand gäller är att under en period söka avstå från okontrollerade utbrott av sorg, glädje, ilska, fruktan etc.
Eftersom affekterna ju ofta uppträder blixtsnabbt, krävs stor inre vaksamhet. För människor med intensivt känsloliv kan den övningen bli ytterligt svår, nästan omöjlig att genomföra. Och ändå är den så viktig.
En sådan övning kräver en viss taktkänsla hos utövaren. Rätta ögonblicket att behärska exempelvis sina glädjekänslor är givetvis inte då man möter en person som man inte sett på länge, som det är roligt att återse och som med all rätt förväntar sig att man också visar vad man känner. Men då vi kommer tillsammans med människor som inger oss känslor av irritation eller antipati är den övningen däremot verkligt befogad.
I andra sammanhang- d.v.s. utan direkt samband med beskrivningar av de sex bredvidövningarna — har Steiner vid ett par tillfällen skildrat övningar, som har att göra med utbildningen av människans samlevnadsförmåga. Dessa övningar går inte bara ut på att undertrycka känsloyttringar utan också alldeles bestämda icke sociala emotioner — antipati, högmod etc. De övningarna kommer att beskrivas närmare i ett särskilt avsnitt här nedan.


Vanliga invändningar

Då jag i kurser och föredrag försöker beskriva de sex bredvidövningarna, brukar åhörarna i regel hålla med om att det är bra att lära sig att kontrollera både tankar och vilja. Men när känslolivets omvandling kommer på tal, kan invändningarna bli både många och temperamentsfulla.
Framför allt genom den moderna psykoanalysen har vi lärt oss, att förträngda känslor och känsloyttringar kan leda till själsliga störningar eller skador, speciellt hos barn. Det är sant. Men den övning som skildrats här ovan vore fullständigt onaturlig för en minderårig.
I förbigående bör framhävas, att den mognad och viljeinriktning som behövs för ett medvetet inre övande inte brukar visa sig förrän allra tidigast i arton- eller nittonårsåldern, men oftast betydligt senare.
För en vuxen människa däremot är det inte något onaturligt att av egen fri vilja söka lägga band på exempelvis sina känsloyttringar. Det gör vi nästan ständigt av det enkla skälet att samlivet med andra människor eljest inte skulle fungera.
De situationer, då överdriven självkontroll kan leda till förträngningar, har nästan alltid med yttre tvång eller 'själsligt våld' att göra.
Man måste komma ihåg att det är en oerhörd skillnad mellan den sorts behärskning, som påtvingas oss utifrån och den som vi medvetet ålägger oss själva. Att leva i en omgivning där man oavbrutet måste lägga band på sig själv och 'svälja' förtret och ständiga förödmjukelser kan bevisligen leda till svåra psykiska och fysiska sjukdomar, både hos barn och vuxna. Men den behärskning man frivilligt ålägger sig själv brukar upplevas på ett helt annat sätt. Den medför - paradoxalt nog - inte att personligheten försvagas, utan tvärtom att den förstärks på ett sunt sätt.
Det finns också en annan viktig synpunkt att beakta i sammanhanget. Uppgiften för den som vill genomföra den tredje bredvidövningen är inte enbart att behärska sig. Målet är att nå fram till emotionell jämvikt.
En människa, som alltid bara tiger och tar emot befinner sig inte i balans. Hon är i ständigt underläge. Dessutom bidrar hon till att de människor som förtrycker henne drivs allt längre in i sin asociala hållning.
Uppgiften för en sådan undertryckt människa är i stället troligen att söka övervinna sin fruktan och att vid lämpligt tillfälle, på ett besinningsfullt men kanske också mycket energiskt sätt, försöka väcka motparten genom att ge 'svar på tal'.
Att eftersträva en omvandling av känslolivet innebär alltså inte att man nödvändigtvis måste bli 'dämpad' i sitt sätt att vara, utan att man i stället till en viss grad blir herre över sina känsloupplevelser, vilket innebär att man bland annat försöker bibringa sig själv sådana kvaliteter som man inte har fått till skänks.
I 'Vetenskapen om det fördolda' framhålls med all skärpa, att de egenskaper som kan bli fruktbara för den andliga skolningen är de som man tillägnar sig genom självuppfostran.
En människa som på grund av genomgångna upplevelser har lätt att bli överretad borde försöka 'gå ner i varv'.
En av naturen mycket flegmatisk person borde tvärtom aktivera sig så att hans inre hållning svarar mot händelser han råkar utför, etc.
Någon kanske befarar, att ett sådant övande kan medföra brist på spontanitet i människors umgänge med varandra. Men så är det inte!
Om en person med 'kort stubin' vid något tillfälle lyckas övervinna sig själv och avstår från den explosion han är på väg att släppa lös, kan han ofta lägga märke till att den människa som undgår vredesutbrottet snart börjar visa sig från sin allra bästa sida.
Om en nedstämd och räddhågad person lyckas besegra sin osäkerhet och ger ett klart och rättframt besked i en situation som kräver beslutsamhet, kan han göra en liknande erfarenhet: hans medmänniskor reagerar ofta verkligt positivt. Till och med om den inre övervinnelsen inte observeras av någon annan än den som genomför den, brukar den ändå bära sina goda frukter i form av ökat självförtroende och förbättrad förmåga att förstå och umgås med människor.
Om den tredje bredvidövningen genomförs på rätt sätt, medför den åtminstone på sikt, inte att känslorna försvagas utan i stället att de blir djupare och rikare. De ger mer och mer utrymme för den glädje och den smärta som inte är vår egen, utan som upplevs av andra människor.
Känslolivet blir inte en ridå som avskärmar oss från omgivningen, utan ett fönster ut mot världen.


Positivitet
En färdighet som alla nutida skolor och läroplaner brukar fästa stor vikt vid, och som får riklig näring genom hela den moderna tillvaron, är kritikförmågan. Konsten att hitta fel är välutvecklad redan hos många barn och i varje fall hos alla vuxna.
I och för sig är det självklart, att vi behöver en kritisk urskiljningsförmåga om vi skall lära oss skilja mellan sant och falskt i den ström av information, reklam, propaganda och andra budskap, som ständigt forsar fram genom det moderna industrisamhället. Men då kritikförmågan drivs till sin spets, sker det nästan alltid på bekostnad av andra färdigheter och leder till störningar i hela vårt samliv.
Den fjärde 'bredvidövningen' går ut på att under en period försöka hitta det goda, det värdefulla, det positiva i allt som möter oss.
Inför en del människor, som vi har svårt att 'orka med', fixeras vår blick nästan ohjälpligt vid deras fel och svagheter. Vi kanske undviker att träffa dem, så gott det går. Men den utvägen är en återvändsgränd. Den kan medföra att vi råkar ut för alla möjliga 'spökföreställningar', som inte får tillfälle att korrigeras av verkligheten.
Om vi vill övervinna vår negativa hållning gentemot en annan människa, är det i regel nödvändigt att tillvarata alla chanser att mötas som livet ger. En god förberedelse för samvaron är att gång på gång tänka igenom alla goda sidor hos vederbörande. När vi tänker efter noggrant, finns det alltid sådana drag att ta fasta på. Och de visar sig i regel vara mycket fler än vi i vanliga fall brukar inse. Särskilt viktigt är det att tydligt se gestalten inför sin inre blick, med så många detaljer som möjligt.
Människor under tidernas lopp, som tagit kristendomen på fullt allvar, har haft för vana att 'be för sina fiender'. I vår tid finns det många som anser sig vara irreligiösa och som aldrig skulle kunna förmå sig till något sådant. Men att tänka uppmärksamt och positivt på dem som vi har svårt att dra jämnt med -det kan vi alla.
Vi behöver inte vara rädda för att vår kritikförmåga förslappas genom ett sådant övande. Svart blir inte vitt genom att vi lär oss upptäcka de ljusa nyanser som finns i en bild. Det innebär bara att vi börjar märka hur den verkligen ser ut.


Öppenhet

Den negativa hållning vi intar gentemot andra människor är inte sällan förknippad med en annan närbesläktad attityd: att envist hålla fast vid omdömen och åsikter som vi har bundit oss vid.
Om vi en gång har uttalat oss kritiskt om en person, brukar vi inte gärna ändra oss. Det vore ju karaktärslöst! I stället anstränger vi oss, kanske mer eller mindre medvetet, att hitta ännu fler fel och även att inför andra människor påvisa deras existens. Till sist ser vi kanske inte något annat än bara fel och brister.
När ett omdöme en gång har blivit uttalat, har det en nästan magisk verkan - framför allt på den som fällde det, men också på andra människor. Det kan göra oss blinda och oförstående för realiteter som inte alls stämmer med det sagda.
Att vara öppen och fördomsfri, att tänka förutsättningslöst, är ideal som omfattas av många människor i vår tid. Men i själva verket går vi omkring med fler skygglappar än vi anar.
Behovet att hålla fast vid en redan intagen ståndpunkt är bara ett av skälen. Det finns också andra orsaker. Vårt levnadssätt, vårt arbetstempo, vår trafik, våra massmedia bidrar till att intrycken blir så många och så kaotiska. Vi är trötta och jäktade. Vi orkar inte med att ständigt utsätta oss för nya erfarenheter och idéer.
Den som lever i en sådan tillvaro och önskar göra en insats av något slag, kan inte kosta på sig att lyssna för mycket till det som andra människor har att säga. Han måste koncentrera sig på det han själv håller på med.
Att i vår tid vara verkligt 'öppen', är därför i själva verket mycket svårt. Men den som vill genomgå en konsekvent andlig skolning behöver just den egenskapen. Han måste försöka riva av sig skygglapparna. Han måste ständigt vara beredd att ta upp nya erfarenheter och ompröva sina hittillsvarande åsikter.
Om han vill slippa att ständigt behöva modifiera eller ta tillbaka det han redan sagt, tvingas han steg för steg att bli mycket noggrann då han gör sina iakttagelser och varsam då han bildar och uttalar sina omdömen.
Den femte bredvidövningen går ut på att under en period söka möta världen med vidöppna sinnesorgan och en fördomsfri tankeförmåga. Den övande borde låta varje ting och varje varelse, som kommer i hans väg, uttala något nytt, något som han hittills inte känt till.

'Av varje vinddrag, av varje blad i skogen, av varje barn-joller har man något att lära, om man är beredd att anlägga en synpunkt som man dittills inte har använt sig av.' (Vetenskapen om det fördolda).

Den som börjar en sådan övning behöver givetvis inte stryka ett streck över de iakttagelser han gjort och de lärdomar han nått fram till under sitt dittillsvarande liv. I själva verket kan hans erfarenheter bli honom till stor hjälp.
Den som redan har gjort många observationer på något område, har lättare att 'placera' de nya rön han gör, och att konstatera att de verkligen är nya. Han måste bara akta sig för att börja tro, att han inte har något mer att lära!
Här ligger i själva verket den avgörande punkten. Att vara verkligt 'öppen' är i grunden detsamma som att alltid förbli utvecklingsbar.
Den som läser dessa rader kanske undrar, i vilken mån antroposoferna själva lever som de lär. Eventuellt har han mött personer som kallar sig antroposofer och som förefallit honom dogmatiska och fastlåsta i sin inre hållning.
Det problemet existerar faktiskt.
Det händer ibland, att antroposofin inte bara av sina motståndare utan också av sina aktiva förespråkare behandlas som en färdig lärobyggnad, en gång uppförd av Rudolf Steiner för evigheten eller åtminstone för att brukas i många hundra år.
Men den inställningen beror på ett missförstånd. Det rör sig inte om en samling dogmer utan om ett arbetsmaterial - ofärdigt, oavslutat, ofullkomligt som allt annat människoverk. Om man fördjupar sig i antroposofin på fullt allvar, grips man inte sällan av tvivel. Man kan ibland känna sig helt bortstött, men antroposofin ter sig aldrig likgiltig. Man upplever behovet att erfara mer.
Jag själv har lärt känna en rad personer, som praktiserat den antroposofiska övningsvägen och som med dess hjälp har förblivit läraktiga, odogmatiska, öppna för invändningar och tvivel, föränderliga och därmed utvecklingsbara - ända in i sin höga ålderdom. För mig framstår de som konkreta exempel på att antroposofin inte är en avslutad lärobyggnad, utan en levande impuls.


Inre harmoni

Den sjätte övningen har en sammanfattande karaktär.
Den går ut på att 'systematiskt, i en regelbunden växling, om och om igen genomföra alla övningarna'.
Uppgiften är att försöka åstadkomma ett slags harmonisk samstämdhet mellan de olika egenskaper, som byggts upp genom övandet.
Man kan då lägga särskild tonvikt vid de egenskaper som man känner är svagast utvecklade.
Om den övande lyckas nå fram till inre harmoni, visar sig detta, enligt Steiner, genom en livsstämning som alltid förblir försonlig, genom ett ökat lugn och stärkt självförtroende. Omvandlingen kan komma till uttryck också på det fysiska planet genom att gången, kroppshållningen och till och med handstilen liksom av sig själv börjar förändras.


Några praktiska erfarenheter
Den som försöker genomföra de sex övningarna i den ordningsföljd som här har angetts, märker, att det finns en speciell 'rytm' i övningsserien. De erfarenheter som skildras är mina egna. Men jag tror att de är ganska karakteristiska och antagligen skiljer de sig inte så mycket från vad som i allmänhet upplevs om man försöker praktisera bredvidövningarna.
Att nå fram till full tankekoncentration är mycket svårt. Att praktisera viljekontroll är något lättare.
Men de avgörande problemen börjar med den tredje och fjärde övningen. Båda har i hög grad med känslolivet att göra. Och de resultat man uppnår där är i sin tur utslagsgivande för den femte och sjätte övningen.
Endast den som äger en viss grad av emotionell jämvikt och positiv livssyn kan förverkliga den form av öppenhet och den inre harmoni som skildrats i det föregående.
Först när moln och dimmor skingras, blir det omgivande landskapet synligt. Solen kan skina över det. På liknande sätt är det med oss själva. Bara när vi lyckas befria oss från de emotioner som avskärmar oss från yttervärlden, kan vi öppna oss för människor och andliga krafter som finns i vår omgivning.
Det är den förmågan - öppenheten - som är slutpunkten för hela övningsserien. Den sjätte övningen innebär ju endast att de andra kvaliteterna bringas i samstämmighet och harmoni med varandra, ungefär som när man stämmer strängarna på en fiol.
Var och en av de fem första bredvidövningarna kan beledsagas och förstärkas genom en målmedveten ansträngning, som går ut på att man i tankarna söker arbeta in och 'befästa' i sin egen inre konstitution de övningsresultat som uppnåtts.
Uppgiften är att på meditativ väg framkalla alldelse bestämda 'rörelser' och 'strömningar', som står i ralation till olika delar av kroppen.
Anvisningar för dessa kompletterande övningar finns i uppsatsen från oktober 1906. Att referera dem här skulle ta för mycket utrymme. Det är också bättre att läsa dem i original.
Men själva målsättningen kan i alla fall antydas. Det är att steg för steg arbeta sig fram till en sådan 'öppenhet' att man kan uppleva sin omgivning som en del av sig själv.


Besläktade övningar
Det finns en rad övningar, som är tydligt besläktade med några av de sex bredvidövningarna, men som av Steiner beskrivits i helt andra sammanhang. Ett par av dem förefaller mig så fiktiga, att de bör refereras här.
I föredraget 'Nervositet och jagkraft', (11 januari 1912), finns anvisningar bland annat för ett par fruktbara viljeövningar.
I förbigående kan nämnas, att just detta föredrag - som finns översatt till svenska - har blivit något av en 'bestseller', eftersom dess skildringar av nervösa symtom och olika inre övningar för att motverka dem, om möjligt ter sig ännu mer aktuella i dag än de gjorde då de gavs ut för första gången!
Den som vill stärka sin vilja kan exempelvis lägga om handstil. Han väntar då inte tills den förmågan - eventuellt - spontant växer fram som ett resultat av den sjätte övningen, utan försöker tillägna sig den på ett helt medvetet sätt.
Uppgiften är att under någon tid försöka lära sig 'måla' bokstäverna och därmed långsamt komma in i en förändrad skrift. Den som vill lyckas i sin föresats måste räkna med att öva en kvart eller halvtimme om dagen under en lång tid.
Ett annat sätt att öka viljestyrkan är att förändra någon levnadsvana, som inte har någon annan funktion än att göra tillvaron mera njutningsrik. Man kan exempelvis kraftigt minska sin konsumtion av snask, kaffe, cigaretter - eller avstå helt och hållet från sådan konsumtion. Det finns naturligtvis även rader av andra vanor att inrikta sig på! Uppgiften är absolut dock inte att bedriva någon form av asketism.
När människor i äldre tider sökte besegra sina begär och därmed bana väg för översinnliga upplevelser, valde de ofta att försvaga sin fysiska kropp genom svåra späkningar. Detta har varit relativt vanligt i Indien ännu i sen tid, och i Europa under medeltiden.
Den metod Steiner rekomenderar är inte att försvaga kroppen, utan i stället att 'stärka själen' genom att lära sig avstå från en eller annan form av begärstillfredsställelse. Övningen kan också varieras genom att man gör något som tar emot.
Den som vill bidra till en omvandling av sitt känsloliv kan i Steiners 'Teosofi' hitta följande obekväma anvisning:

'De bästa övningarna (för känslolivet) kan man göra i samvaron med människor som man avskyr. Man kan med all kraft undertrycka denna avsky och utan förutfattade meningar låta deras handlingar inverka på sig.'

En annan besläktad övning, som beskrivs i 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' är följande.
Man kan föresätta sig att tålmodigt höra på åsikter, som går stick i stäv med ens egna - utan att uttrycka eller ens i sitt inre uppleva någon som helst kritik.
Att vid valda tillfällen genomföra en sådan övning, innebär självfallet inte någon risk att bli okritisk eller osjälvständig.

Den övande kan också 'lyssna till uttalanden av människor som i något avseende står långt under honom, och därvid undertrycka varje känsla av bättre vetande eller överlägsenhet'.

Sådana övningar kan fylla en liknande uppgift som de sex bredvidövningarna, nämligen att öppna människans innersta för det som finns i hennes omgivning:

'När hon (människan) på detta sätt övar sig i att lyssna utan kritik även när fullkomligt motsatta åsikter anförs och när det mest 'bakvända' utspelas inför henne, då lär hon sig småningom att fullständigt sammansmälta med en annan människas väsen, att helt och hållet uppgå i det.'


Jacques Lusseyrans inre värld

För den som betvivlar att moral och översinnligt skådande har med varandra att göra, kan det vara tankeväckande att ta del av några erfarenheter som fransmannen Jacques Lusseyran skildrar i sin självbiografi. Nedanstående citat är hämtade ur den engelska upplagan med titeln: 'And there was light'.
Lusseyran blev blind genom en olyckshändelse vid sju års ålder. Redan några veckor efteråt började han varsebli en rad fenomen, vilka följde honom livet ut.

'Jag varseblev utstrålning som härrörde från en ort jag inte visste något om, en ort som lika väl kunde ha funnits inom som utom mig. Men utstrålningen fanns där, eller — för att uttrycka det precisare - ljuset.'
'Jag fann ljus och glädje i samma ögonblick, och jag kan utan tvekan säga att från den tiden ljus och glädje aldrig skildes åt i min erfarenhet.'
'Jag kunde känna Kur ljuset uppstod, spridde sig, vilade på föremålen, gav dem form, och sedan lämnade dem.'
'Seende människor talar alltid om blindhetens natt, och det verkar för dem helt naturligt. Men... i hela min vakna tillvaro och även i mina drömmar levde jag i en ström av ljus.'
'Ljuset kastade sin färg på både ting och människor. Min far och mor, människorna jag mötte eller stötte ihop med på gatan, alla hade sin karakteristiska färg, som jag aldrig hade sett innan jag blev blind.'

Lusseyran var djupt musikalisk, och i hans inre värld fick även tonerna sina karakteristiska färger.

'Vid konserter var för mig orkestern som en målare. Den kom alla regnbågens färger att strömma in i mig. Om fiolen spelade ensam, fylldes jag plötsligt av guld och flammor, och med ett rött så lysande att jag ej kan erinra mig ha sett det på något föremål. När det var oboens tur, drog ett klart grönt igenom mig, så kallt att jag tyckte mig känna nattens andedräkt.'

Lusseyran ville bli musiker och började öva cello, men gjorde snart en särpräglad erfarenhet.

'Jag blev ingen musiker, vilket hade en egendomlig orsak. Så snart jag hade slagit an A-, D-, G- eller C-strängen, hörde jag den inte längre. Jag såg den! Toner, ackord, melodier, rytmer-allt transformerades omedelbart till bilder, kurvor, linjer, gestalter, landskap, och framför allt till färger. Varje gång jag berörde A-strängen med stråken, kom en sådan explosion av ljus inför mina ögon och varade så länge, att jag ofta fick lov att sluta spela.'

Lusseyran funderade ibland över huruvida han var offer för någon form av inbillning. Han experimenterade bland annat medvetet med att tränga undan ljusfenomenen. Vad som nu infann sig, var ett slags virvel som ej lät sig utplånas. Han uppfattade själva virveln som en flod av ljus.

'Då jag skriver dessa rader, har jag just försökt experimentet igen, med samma resultat. Den enda skillnaden är att den ursprungliga ljuskällan med åren har blivit starkare.'

Hans säregna läggning blev honom ofta till stor hjälp i livet. Han hade ytterligt lätt att komma ihåg vad han lärde sig.

'Siffran fem var alltid svart, bokstaven L ljusgrön... Det fanns ingenting jag kunde göra åt detta, och när jag försökte ändra färgen hos något tecken, insveptes tecknet i moln och försvann sedan.'

Eftersom bokstäverna och talen stod så levande inför honom, hade han lätt att komma ihåg dem. Trots att han bara läste blindskrift, nådde han utomordentliga skolresultat och klarade i regel sina examensprov med glans.
Även i den yttre tillvaron, till och med i det tättrafikerade Paris hade han lätt att orientera sig, eftersom alla rumsformer så att säga präglades in i honom på ett slags inre reliefkarta allt eftersom han upplevde dem.

'En bild av den fysiska världen, dess vägar och dess hinder, fick fast form inom mig, och detta var skälet till varför mina syn-begåvade kamrater ända från barndomen föredrog att vända sig till mig när vi vandrat runt i Paris och gått vilse.'

För tydlighetens skull bör tillfogas, att Lusseyran i tät trafik föredrog att gå i sällskap.

'Då tog jag min tillflykt till min 'inre biografduk' och fann nästan alltid lösningen.'

Lusseyran betonar i annat sammanhang, att han småningom fick en liknande 'TV-ruta' av historien i sitt inre.


Moral och utomsinnlig varseblivning
Lusseyran upptäckte tidigt, att de ljusfenomen han var van att uppleva påverkades mycket starkt av hans egen moraliska hållning:

'... det fanns tillfällen då ljuset fördunklades, och nästan försvann. Det hände varje gång jag blev rädd.'

Ifall han fruktade en dörr, en vägg, en nyckel etc., brukade han alltid göra sig illa.

'Vrede och otålighet hade samma effekt... Minuten innan visste jag var allt i rummet fanns. Men om jag blev arg, blev tingen argare än jag. (Läsaren måste komma ihåg, att dessa rader ar hämtade ur en skildring av barndomsupplevelser.) De gick och gömde sig i de mest osannolika hörn, blandade sig om varandra, kantrade, mumlade som dårar och såg vilda ut. Vad beträffar mig själv, visste jag inte längre var jag skulle sätta hand eller fot. Allt gjorde mig illa.'

När han strövade i det fria, kunde han varsebli vad som fanns i omgivningen endast om hans inre förblev lugnt och mottagligt.

'När jag blev verkligt uppmärksam och inte satte mitt eget 'tryck' emot omgivningens, kom träd och klippor emot mig och präglade in
sin form i mig liksom fingrar, som kvarlämnade sina spår i vax.'

Det var så hans 'inre reliefkarta' efter hand växte fram.

'När jag lekte med mina små kamrater och plötsligt blev ivrig att vinna (i någon tävlingslek), att till varje pris bli den främste, kunde jag med detsamma inte se någonting. Det blev bokstavligen som att gå i dimma eller rök.'
'Jag kunde inte längre kosta på mig att bli avundsjuk eller ovänlig. Men om jag... närmade mig människorna med tilltro och tänkte väl om dem, belönades jag med ljus.'

Under kriget deltog Lusseyran aktivt i den franska motståndsrörelsen. Eftersom han ansågs 'ha sinne för människor', fick han i uppgift att rekrytera nya medarbetare - och att avvisa dem han ansåg olämpliga.
Så kom det sig att han - en blind femtonårig pojke - parallellt med sin skolgång i ett ansett och mycket krävande franskt gymnasium, ägnade en stor del av fritiden åt att sitta i ett svagt upplyst rum på Boulevard Port-Royal för att ställa noga genomtänkta frågor till besökare, vilka bara släpptes in efter ett invecklat och noggrant genomtänkt ceremoniel.
Den som kom mer än fem minuter före eller efter den uppgjorda tiden, släpptes inte in!

'Jag medger, att jag var överlycklig över att få göra detta arbete, ha män framför mig, få dem att tala om sig själva, förmå dem att säga ting som de inte var vana vid att säga, eftersom dessa ting satt alltför djupt inne i dem - och plötsligt i deras röster höra tonen över alla andra, tonen av förtroende. Runt omkring mig drog den (tonen) upp en magisk skyddscirkel, ett tecken att ingenting kunde hända mig. Ljuset som sken i mitt huvud var så klart och starkt att det var som destillerad glädje. På något vis blev jag osårbar. Så blev jag också ofelbar, i varje fall närapå.'

Han kom småningom att ta in mer än tusen personer i motståndsrörelsen, och behöll deras namn och adresser i huvudet utan att göra några anteckningar. Det visade sig, att alla som han 'godkänt' var att lita på.


Förhör hos Gestapo
En dag uppsöktes emellertid Lusseyran av en medicinstudent, som kallade sig 'Elio' och som sökte inträde i motståndsrörelsen. Hans handslag var alltför tungt, hans röst alltför låg. Han kom utan att vara anmäld. Lusseyran blev misstänksam. Han var van att inom sig uppleva ett slags visare som stannade på 'ja'- eller 'nej'-sidan.

'Denne man drev min mekanism ur funktion, min inre nål oscillerade och stadgade sig varken på ja- eller nejsidan.'

Lusseyran rådgjorde med sina medarbetare om fallet. Efter lång tvekan beslöt man dock att ta in Elio, som föreföll utomordentligt kvalificerad för en del viktiga uppgifter.
Den 19 juli 1943 klockan fem på morgonen slog Lusseyrans svåra stund. Sex beväpnade tyskar stod utanför dörren, lät honom stiga in i en bil och förde honom till Gestapos förhörslokaler. Han behandlades som om han vore av skört glas och fördes från våning till våning.

'Jag var stenblind. På grund av min krypande ångest för vad som skulle hända, 'såg' jag nästan ingenting.'

Förhörsledaren, en major, var ytterligt välinformerad. Han frågade Lusseyran om adresserna till ett par av dennes närmaste medarbetare och vänner.

'Jag kände det som om jag andades i gas. Mina nervcentra slutade fungera. Men så med en gång släpptes jag fri, bokstavligen. Jag var inte längre rädd. Elektriska lampor lyste i varje hörn av mitt huvud. Jag såg mannen från Gestapo och sekreteraren. Jag fick lov att bita ihop tänderna för att låta bli att brista ut i skratt. Om jag förblev sådan, skulle de kunna hålla på för alltid och inte få ut något av mig.'

Nu gick förhöret annorlunda än majoren hade tänkt sig. Genom skickligt ställda motfrågor lyckades Lusseyran komma underfund med, att alla de uppgifter som Gestapo förfogade över, uppenbart härrörde från en enda källa, nämligen Elio. Från och med nu erkände han allt, som Elio rimligen kunde ha vetat — och vilseledde majoren på alla andra punkter.
Den dödsdom som nazisterna hade utfärdat — och som hade lästs upp för honom — blev nu upphävd, eftersom han betraktades som en viktig informationskälla.
Han fabricerade ständigt nya och intressanta osanningar. Ibland misshandlades han för att berätta ännu mer.
Lusseyran behärskade tyska och skrek en gång till en av sina plågoandar på hans eget modersmål:

'Du är en ynkrygg. Även om jag ville, skulle jag inte kunna försvara mig.'

SS-mannen skrattade till. I fortsättningen lämnades Lusseyran i fred.
Småningom fördes han till koncentrationslägret Buchenwald. Han räddades av amerikanska trupper, utvandrade senare till USA, blev universitetslärare i franska på Hawaii och dog i en bilolycka i södra Frankrike år 1972.
För den som känner till de sex bredvidövningarna ter sig Lusseyrans skildring avgjort lärorik. Det är uppenbart, att han genom sina livserfarenheter steg för steg uppnådde ett par av de moraliska kvaliteter som skildrats i det föregående och som, enligt Steiner, har speciell betydelse för förmågan till utomsinnlig varseblivning: emotionell jämvikt, positivitet och öppenhet.


Till nästa kapitel>>