Bokens innehåll
Kapitel
1
"Blick för det levande"
Kapitel 2
"En översinnlig verklighet"
Kapitel
3
"Människans inre konstitution"
Kapitel 4
"Det meditativa övandet"
Kapitel 5
"Det moraliska övandet"
Kapitel 6
"Tanke, känsla, vilja"
Kapitel 7
"Andlig forskning - en möjlighet"
Kapitel 8
"Skilda epoker, skilda övningsvägar"
Kapitel
9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "
Studiehandledning
Litteratur
Tanke, känsla, vilja
Om vi vill förstå själva grundvalarna för den antroposofiska kunskapsvägen
och småningom placera in den i det historiska sammanhang där den hör hemma, är det
nödvändigt att försöka få en någorlunda tydlig bild av de tre
mänskliga själsförmågorna tanke, känsla och vilja.
Vi skymtade dem i förra kapitlet. De flesta människor har en allmän
föreställning om vad de tre orden betyder.
Vad som döljer sig bakom orden tanke, känsla och vilja finns utförligt beskrivet i olika
psykologiska arbeten, men ofta under andra namn än de som används här.
Exempelvis i psykiatriska sammanhang talar man ibland i stället om kognitiva, emotionella och
conativa funktioner. Termerna tanke, känsla och vilja betraktas som oskarpa och därmed
föråldrade. Men det kanske ändå kan anses försvarbart att använda dessa
ord, om man någorlunda klart anger vad man lägger in i dem.
Några vardagssituationer
Låt oss alltså börja med att beskriva ett par enkla situationer, som visar hur de tre
förmågorna kan upplevas i vår vardagstillvaro:
En människa kommer in i ett rum och konstaterar att luften är dålig (tanke).
Hon känner obehag (känsla).
Hon går och öppnar fönstret (vilja).
Ett annat exempel:
En person sitter på en parksoffa ivrigt läsande sin tidning. Han märker knappt att han
tilltalas av en liten flicka som vill veta hur mycket klockan är. Först hör han bara
själva orden, sedan uppfattar han deras innebörd (tanke).
Han blir först irriterad över att bli störd i sin läsning, men hans hänsyn
för medmänniskan, hans intresse för barnet etc. tar överhanden (känsla).
Han tittar upp, ser på klockan och ger besked (vilja).
Ett tredje exempel:
En ung pojke går omkring i ett varuhus och får syn på en korg med stora chokladaskar.
Korgen förefaller att vara obevakad. Han konstaterar, att han inte har råd att köpa en
ask (tanke).
Han får strax en enorm lust att äta choklad, men samvetet och rädslan för att bli
ertappad håller honom tillbaka (känsla).
Han tvekar ett ögonblick. Så sträcker han ut handen och tar asken - eller - går
därifrån utan att röra den (vilja).
Av exemplen framgår, att termerna tanke, känsla och vilja här används i en ganska
vid bemärkelse. Begreppet 'tanke' innefattar således både själva tänkandet och
de sinnesupplevelser som ger materialet för tankarna.
Ordet 'vilja' syftar inte bara på själva handlingen, utan också på en del av den
beslutsprocess som leder fram till den. Beslutet övervägs först på tanke- och
känsloplanet för att sedan 'sänka sig ned' i viljelivet.
Det är alltså svårt att begreppsmässigt hålla i sär de tre
själsaktiviteterna, och i det dagliga livet gör vi det inte heller. De flyter in i
varandra.
Exemplen visar också, att samspelet mellan tanke, känsla och vilja tar sig uttryck i
bestämda mönster, som i hög grad beror på den kulturtradition vi lever i, den
uppfostran vi har fått, den personliga läggning vi har etc.
Ett av de viktigaste målen i alla tider både för uppfostran och religionsutövning
har självfallet varit att prägla in de 'rätta' mönstren i människorna
alltifrån den tidigaste barndomen.
'Rätt' och 'orätt'
Föreställningarna om vad som är 'rätt' och 'orätt' har som bekant varit mycket
varierande i olika tidevarv och skilda kulturmiljöer.
Under sina resor träffade Charles Darwin i Eldslandet i Sydamerika ihop med en inföding som
var kannibal. Ställd inför påståendet, att det inte är bra att äta
människokött, framhöll kannibalen, att det kunde ju inte den veta, som hade gått
miste om den erfarenheten.
Trots alla djupa skiljaktigheter finns det ändå en del rättsbegrepp, som brukar vara
gemensamma. Budorden 'du skall icke bära falskt vittnesbörd (=ljuga)', 'du skall icke
stjäla', 'du skall icke dräpa', gäller inte bara i den judisk-kristna kultursfären,
utan också inom många andra religioner och civilisationer.
Undantag har ofta gjorts när det gäller affärer, politik och krig, ibland också
då det gällt blodshämnd och inställningen till främlingar. Men med dessa
reservationer tycks man i de flesta samhällen ha varit överens om att lögn, stöld
och mord inte bör accepteras. Uppgiften för föräldrar, lärare, präster,
folkledare etc., har då varit inte bara att förmå människor att avstå
från bestämda handlingar, utan om möjligt också att få dem att inse
varför sådana handlingar är orättfärdiga och därmed också
avskyvärda. Den 'folkuppfostran' man strävat efter har vänt sig till både vilja,
tanke och känsla.
Rubbningar inom tanke-, känslo- och viljelivet
I själva verket försvåras eller omöjliggörs allt mänskligt samliv om en
del av de centrala mönstren för samspelet mellan tanke, känsla och vilja bryts
ned.
I sin bok 'Psykiatri och mentalhygien', ger den kände svenske psykiatern Gunnar Lundquist
åskådliga exempel på rubbningar, som utgår från antingen tanke-, känslo-
eller viljelivet och som sedan sprider sina verkningar in i de andra själsaktiviteterna.
Lundquist skildrar en ung man som börjar bli tystlåten och grubblande. Han drar sig
ifrån sitt vanliga umgänge. En dag beklagar han sig över att arbetskamraterna talar illa
om honom. Han har också märkt, att de ser 'konstiga' ut och gör hemliga tecken eller
miner till varandra. Snart anser han sig hypnotiserad av en viss person, men han kan inte beskriva hur
det går till och hur det känns. Småningom börjar han leva i en värld för
sig själv, och en gång avslöjar han, att han anser sig vara
”världspresident”. Han är uppenbart ett offer för vad man ibland kallar
”tankevillor”. Känslo- och viljelivet dras in i processen. Han blir nedstämd och
alltmer passiviserad.
Rubbningar som utgår från känslolivet har ett annat förlopp. Lundquist beskriver en
äldre fru som drabbas av en svår depression och söker läkarhjälp. Hon är
stillsam och fåordig, ansiktsuttrycket är sorgset med en ganska obetydlig mimik. Hon
uppfattar och besvarar läkarens frågor på ett helt klart sätt, men hennes skildring
är oerhört dyster. Hon tror, att det är ute med henne och att livet snart är slut.
Hon säger sig ha magbesvär, men den kroppsliga undersökningen visar inga
anmärkningsvärda symptom av något slag. Åkomman är
”själslig”. Småningom sprider den sig in på tanke- och viljelivets
område. Hon får vanföreställningar av olika slag, och handlingslivet förlamas
gradvis.
Lundquist skildrar också en annan patient med störningar som utgår från
känslolivet, men från helt motsatt stämningsläge.
En medelålders försäljare har alltid varit duktig och driftig och haft lätt att
få kontakt med andra människor. Småningom blir han allt verksammare och full av
idéer. Hans pratsamhet tilltar, han reser omkring och försöker vinna alla möjliga
vänner och bekanta för sina uppslag. Med tiden blir han allt mindre målmedveten och
uthållig, hoppar från det ena till det andra och vill göra allt på en gång.
Tankeförloppet blir allt snabbare och småningom glider han in i det ytliga associerande som
kallas idéflykt. Han måste upphöra med sitt arbete och söka
läkarbehandling.
De allra svåraste rubbningarna tycks vara de som utgår från viljelivet. De visar sig
antingen som en tendens att upprepa vissa ord, gester eller andra aktiviteter på ett stereotypt
sätt, eller också som en oförmåga att handla eller ens vilja handla. I bägge
fallen börjar ofta känslo- och tankelivet präglas av ökande likgiltighet.
Hos schizofrena patienter visar det sig med allra största tydlighet, att det 'normala' sambandet
mellan tanke, känsla och vilja är mer eller mindre upphävt. Den sjuke kan skratta
inför en sorglig situation eller bli dyster inför ett glatt budskap. Vid s.k. katatona
tillstånd händer det ofta, att patienten inte vill äta, inte svarar på tilltal,
inte reagerar mot orenlighet och inte bryr sig om ifall man sticker honom med en nål.
Gränsen mellan vad som kan anses vara 'normalt' och 'onormalt' beteende är givetvis flytande
och måste bedömas individuellt både vad beträffar olika individer och skilda
kulturmiljöer.
Men någonstans finns i alla fall en sådan gräns hos varje människa. Även om
den gränsen tillfälligt kan Överskridas vid olika neurotiska eller hysteroida
tillstånd, är det relativt få som drabbas av sådana bestående rubbningar, som
exempelvis olika former av personlighetsklyvning.
Lundquist framhåller, att cirka en procent av människorna i en 'vanlig' befolkning brukar
lida av schizofreni.
Att tanke, känsla och vilja i regel hålls någorlunda 'på. plats', beror enligt
Steiner inte bara på de mönster som präglats in i människan genom uppfostran,
gängse moraluppfattning etc., utan också och inte minst på grund av att de tre
själskrafterna på sätt och vis är 'förankrade' i olika delar av den fysiska
organismen.
Tre fysiologiska processer
Steiners beskrivning av sambanden mellan själsförmågor och fysiologiska organprocesser
hör till de originellaste och viktigaste inslagen i hans människouppfattning.
Han urskiljer tre dominerande ”organsystem” i människokroppen. De har sitt centrum i
olika delar av organismen. Men vart och ett av dem genomtränger hela kroppen. Hos den friska
människan samverkar de på ett harmoniskt sätt med varandra.
Nerv-sinnesprocesserna har sitt centrum i huvudet. Där finns hjärnan och organen
för syn, hörsel, lukt och smak. Huvudet är den hårdaste och mest slutna delen av
skelettet. Hjärnan har en jämförelsevis låg temperatur. Här finns den 'kalla'
polen hos människan.
I sina funktioner är nervsystemet levande och mottagligt. Till sin fysiska struktur är det
orörligt. Celldelningen i nerverna upphör kort efter födelsen.
Regenerationsförmågan är låg. De minsta rubbningar och förändringar i
hjärnan — särskilt i de lägre liggande delarna — kan bli
ödesdigra.
De rytmiska processerna har sitt centrum i bröstet, där hjärta och lungor är
belägna. Skelettet har här formen av ett rum med genombrutna och till viss grad elastiska
väggar: bröstkorgen.
Det rytmiska systemet har en utjämnande, förmedlande funktion. Då nervsystemets tendens
till fysisk orörlighet tar överhand - d.v.s. då kroppen är i vila - bidrar andning
och blodomlopp till att ämnesomsättningsprocesserna fortgår ostört i hela
organismen. Då ämnesomsättningsprocesserna dominerar - d.v.s. då vi är i
intensiv fysisk rörelse - sätter hjärtats och lungornas kapacitet en gräns för
verksamheten.
Ämnesomsättningsprocesserna har sitt centrum i buken. Här har skelettet
lämnat de inre organen mer eller mindre oskyddade. Temperaturen är jämförelsevis
hög. Här är den ”varma polen” hos människan.
Celldelningen sker hastigt (levern exempelvis förnyas inom fjorton dagar).
Regenerationsförmågan är hög. Rörligheten är mycket stor, både i
bukens olika organ och i extremiteterna.
Människans tankar och sinnesförnimmelser är baserade på processer i centrala
nervsystemet.
Hennes emotioner- överraskning, ångest, glädje etc. - orsakar ofta
förändringar i puls, andning, tarmverksamhet och andra rytmiska funktioner.
Hennes viljehandlingar ledsagas av de ämnesomsättningsprocesser som utlöses genom
kroppens rörelser.
Försök med värmevågor
Att de nyss beskrivna sambanden mellan själsförmågor och fysiologiska processer
existerar, har fått en tydlig bekräftelse genom en tysk undersökning, som
offentliggjordes redan år 1934 - och som för övrigt inte innehåller någon
anspelning på Rudolf Steiners utsagor.
Försöksledaren, Fritz Giese — sedermera professor vid Tekniska Högskolan i
Stuttgart - beskriver hur värmevågor från en oklädd person genom belysning och
projektion kan göras synbara på en transparent skärm.
Då försökspersonen förrättar intellektuellt arbete, förskjuts
strömningsmaximum mot huvudet, medan de strömningar, som vid viljehandlingar går mot
kroppens nedre delar, nästan helt upphör.
Vid stark koncentration, huvudräkning, utantillinlärning etc., uppträder olikartat
formade strömningar ovanför ögat ända fram till pannans övre
gräns.
'Införs i medvetenhetsinnehållet en emotionell spänning, blir den abdominala (mot
underlivet gående) strömningen äter synbar;
allt efter strukturtypen avtar strömningen vid huvudet, medan numera strömningsmaximum
går mot hjärtat och genom rytmiska impulser, tjocka bågformiga, framströmmande
värmekällor tydligt skiljer sig från den föregående bilden. Vid viljeimpulser
gör sig strömningarna återigen gällande i hela kroppen, men med den skillnaden, att
riktningen företrädesvis går mot de abdominala zonerna, att vågorna är
små, livliga och att de breder ut sig i accelererat tempo. Efter de hittillsvarande
mätningarna strömmar de ungefär tre gånger så snabbt som vid ett emotionellt
medveten-hetsinnehåll. Värmevågorna kan följas långt i vertikal riktning. Upp
till två till tre meter ovanför personen är de synbara.'
Skildringen är publicerad i 'Bericht fiber den XDI. Kongress der Deutschen Gesellschaft fur
Psychologie in Leipzig', Jena, Gustav Fischer Verlag, 1934.
Tre skilda medvetenhetsnivåe
Om vi iakttar oss själva och våra reaktioner, kan vi varsebli, att våra tanke-,
känslo- och viljeyttringar utspelas på olika plan, på tre skilda
medvetenhetsnivåer. I vårt tänkande är vi helt och hållet vakna. Varje led i
ett logiskt resonemang kan göras fullt genomskådligt både för oss själva och
andra. Om vi tänker en klar och medveten tanke, vet vi också hur den har uppkommit.
Att genomskåda sina egna känslor och emotioner är svårare. Vi vet en hel del om
våra sympatier och antipatier, men vi är ofta inte på det klara med hur de egentligen
har uppstått. Man skulle kunna säga att de utspelas i ett slags drömartat
tillstånd.
De flesta viljehandlingar (gester, förflyttningar etc.) genomförs mer eller mindre
automatiskt. De försiggår till stor del på ett omedvetet plan. Enligt Steiner kan den
medvetenhetsnivå, som kännetecknar själva viljeakten (om vi bortser från de
tankeakter och känsloupplevelser som ackompanjerar den) jämföras med den djupa
omedvetenhet som vi är försänkta i då vi sover.
Sammanfattningsvis skulle vi alltså kunna uppställa ett schema som ser ut så
här:
|
Tanke |
huvud |
nervprocesser |
vakenhet |
kyla |
|
Känsla |
hjärta, lungor m. fl. 'rytmiska' organ |
rytmiska |
dröm-med- |
|
|
Vilja |
underliv och extremiteter |
ämnesomsätt- |
sömn-med- |
värme |
Praktiska konsekvenser
De samband som schemat vill åskådliggöra har mycket vittgående praktiska
konsekvenser inom olika antroposofiska verksamhetsområden.
Steiners beskrivning av de tre organsystemen och de processer som utspelas där, är ett av
fundamenten för den antroposofiskt orienterade medicinen. Många sjukdomar kan ses som en
rubbning i något av de tre systemen.
Det har utarbetats ett ganska stort antal terapeutiska åtgärder med vars hjälp
läkaren kan bidra till organsystemens läkning och fortsatta harmoniska samverkan med
varandra.
Också inom waldorfpedagogiken är kunskapen om de olika organprocesserna till stor hjälp
i det dagliga arbetet. I förskoleåldern, då barnet i främsta rummet utbildar den
fysiska kroppen, har viljelivet en dominerande roll och utvecklas framför allt genom
härmningsförmågan.
Under den tidiga skolåldern har känslolivets utveckling central betydelse för
människan, och skolundervisningen i en waldorfskola appellerar i klasserna ett till sju helt
medvetet till känslan och till de rytmiska processerna.
Först i och med puberteten får människan förmågan till självständigt
tänkande. Undervisningen i de högsta klasserna i en waldorfskola tar följdriktigt sikte
på att i hög grad utbilda just tankeförmågan.
Hur lockande det än skulle vara att här närmare belysa de medicinska och pedagogiska
konsekvenserna av Steiners syn på de tre organsystemen, måste jag av utrymmesskäl
avstå och istället nöja mig med att beröra några aspekter, som har med den
antroposofiska skolningsvägen att göra.
Själskrafternas 'frigörelse'
I och med att var och en av de tre själskrafterna så att säga är förankrad i
bestämda fysiologiska processer, är tanke, känsla och vilja självfallet också
invävda i det eteriska kraftfältet. Man kan föreställa sig saken så, att
eterkroppen på sätt och vis möjliggör
och förmedlar relationerna mellan själskrafterna och de tre organsystemen.
Som vi minns från kapitlet 'En översinnlig verklighet', kan emellertid det eteriska
kraftfältet under vissa betingelser helt eller delvis lösgöra sig från den fysiska
kroppen. Den processen är ett nödvändigt inslag i utvecklingen hos en människa som
når fram till ett kontinuerligt översinnligt varseblivande.
När alltså det eteriska kraftfältet vidgas och till en viss grad drar sig ut ur den
fysiska kroppen, frigörs också de tre själskrafterna. Deras lagbundna förbindelse
med varandra och med bestämda fysiologiska processer luckras upp, och därmed sker en djup
omvandling i människans inre.
Vad som nu äger rum skildras så här i 'Hur uppnår man kunskap om de högre
världarna?':
'Lärjungen märker... den förändringen hos sig, att inte något samband mellan
en föreställning och en känsla eller en känsla och ett viljebeslut o.s.v.
inställer sig, om han inte själv skapar det. Ingen impuls driver honom från tanke till
handling, om han inte själv framkallar denna impuls. Han kan numera stå fullkomligt
känslolös inför något som före hans skolning ingav honom glödande
kärlek eller bittraste hat, han kan förbli overksam vid en tanke, som förut liksom av
sig själv inspirerade honom till handling. Och han kan utföra handlingar på grund av
viljebeslut, vartill inte den minsta anledning finns hos en människa, som inte genomgått den
andliga skolningen. Den stora vinst som kommer lärjungen till del är att han uppnår ett
fullkomligt herravälde över de tre själskrafternas samverkan, men denna samverkan
läggs därför även fullkomligt i hans eget ansvar.'
Man måste göra klart för sig, att de tre själsförmågorna genom den
andliga skolningen kan få en delvis ny roll i människans liv. De kan bli till
förmedlare, ja till ett slags budbärare, som ger henne kunskap om en värld, som inte
är tillgänglig för de fysiska sinnena.
Den som meditativt har levt sig in i själskrafternas släktskap med olika regioner i den
översinnliga världen, kan enligt Steiner, då han vaknar om morgonen varsebli denna
släktskap på ett mycket tydligt sätt:
'... då märker vi, att det som vi i vår dagliga tillvaro kan utveckla i oss som
vilja, känsla och tanke, är något mycket smått i jämförelse med de
tanke-, känslo- och viljekrafter, som är utbredda i den andliga världen.'
Sådana högre krafter kan under hela natten strömma in i människan som ett slags
gåva från ) världs viljan, världskänslan och världstänkandet' och
bidra till hennes inre omdaning (föredrag 24 mars 1910).
I och med att tanken, känslan och viljan steg för steg förbinder sig med sådana
kosmisk-översinnliga processer, upplevs de från och med ett bestämt stadium i den inre
utvecklingen inte längre som tre själsförmågor utan som tre andliga väsen, tre
'personligheter' med var sin karakteristiska egenart.
Ett exempel ur Steiners mysteriedramer
Hur en sådan 'personlighetsklyvning' upplevs, om den följer som ett resultat av en
målmedveten andlig skolning, finns åskådligt skildrat i ett av Steiners 'mysteriedramer'
('Själens prövning, i svensk översättning av Anna Lisa Lundkvist, Antroposofiska
Bokförlaget, Stockholm 1976).
Steiner skrev sina mysteriedramer under åren 1910-13. Alla fyra dramerna handlar om samma grupp av
andligt sökande människor och skildrar steg för steg deras väg in i en
översinnlig värld, deras inbördes relationer och deras förhållande till
omvärlden i övrigt.
En av huvudpersonerna heter Capesius. Han är en lärd humanist och universitetsprofessor.
På äldre dagar har han lärt känna den inre skolningsväg som
företräds av Benedictus, en andlig lärare som vunnit hans respekt genom sitt sätt
att beskriva de översinnliga världarna. Sedan Capesius fått uppleva de mänskliga
kvaliteter, som genom skolningen uppnåtts av en av Benedictus lärjungar, beslutar han sig
efter någon tvekan att själv påbörja ett inre övande. Ett av hans viktigaste
hjälpmedel är att gång på gång försänka sig i en bok med meditativa
betraktelser, skriven av Benedictus. Ett av de textställen, som gjort ett särskilt djupt
intryck på honom handlar om de tre själskrafterna.
Ur det avsnittet kan tre rader citeras som exempel på en text av utpräglat meditativ
karaktär. Det återges här på både tyska och svenska:
'In deinem Denken leben Weltgedanken,
in deinem Fühlen weben Weltenkräfte,
in deinem Willen wirken Weltenwesen.'
'I dina tankar lever världars tankar,
i dina känslor väver världars känslor,
i din vilja verkar världars väsen.'
Genom åren återvänder Capesius många gånger och med ett ständigt
fördjupat engagemang till just det textstället.
En dag, då han sitter vid sitt skrivbord och än en gång försjunker i de
välkända orden, får de en starkare verkan än någonsin. Inlevelsen
övergår i upplevelse. Orden blir till påtaglig verklighet. Han känner det som om
han håller på att lämna sin kropp. Främmande väsen bemäktigar sig hans
inre och talar genom det med ord, som han inte förstår, och som han inte upplever som sina
egna. Han erfar en skräck, som övergår allt han tidigare känt av fruktan, men
lyckas - tack vare den inre skolning som föregått händelsen - ändå att
upprätthålla sin balans och fulla medvetenhet. Han är skakad i sitt innersta, men
upplevelsen bryter ändå inte ned honom.
Under dramats gång visar det sig, att upplevelsen tvärtom skänker honom nya, inre
krafter. Från och med nu börjar han erfara den översinnliga världen som en
omedelbar realitet. Hans eteriska kraftfält har börjat spegla intryck från en region som
dittills varit stängd för honom. För att använda en formulering med anor från
de antika mysterierna: han går 'över tröskeln' till den andliga världen.
Särskilt karakteristiskt är, att de tre 'väsen' som han upplever, och som i grunden
är hans egna förstärkta själskrafter, uppenbart inte är harmoniskt
samstämda med varandra. En av dem förefaller att ta ställning mot de båda andra och
varnar Capesius för att följa deras ingivelser. Konflikten ter sig förvirrande och
oroande för Capesius och avslöjar obönhörligt att det finns allvarliga brister i
hans egen inre utrustning.
Exempel ur 'verkliga livet'
Det bör betonas, att upplevelsen av en sådan disharmoni mellan de egna själskrafterna
kan bli ännu starkare och te sig ännu mer skrämmande för den som av någon
orsak genomgår motsvarande upplevelser utan att dessförinnan ha bedrivit en målmedveten
inre skolning.
Ett ovanligt slående exempel på en sådan 'personlighetsklyvning' finns relaterat av de
två amerikanska psykiatrerna H M Cleekley och T H Thigpen i boken 'Evas tre ansikten'. En
vetenskaplig redogörelse för händelseförloppet finns publicerad i 'Journal of
Abnormal and Social Psychology'(arg. 1954). Boken blev filmatiserad under namnet 'Three faces of Eve'
med Bette Davis i huvudrollen. Referatet här nedan följer i huvudsak boktexten.
Eve White är en skygg, inbunden och ängsligt korrekt fru med spänd kroppshållning.
Hon skrattar sällan.
I sin barndom genomgick hon en svår skräckupplevelse, som enligt Cleckley och Thigpen fick
till följd att hela personligheten förändrades. Den blev hämmad och trångsint.
Hon hade av sin mor tvingats att gå fram till en kista där hennes döda mormor låg,
och tvingats röra vid kroppen!
Eve är i konflikt med sin man. Hon har ofta svimningsanfall och tycker sig höra
främmande röster.
Eve sökte psykiatrisk hjälp. En dag under en behandling förändras hon.
Ansiktsuttrycket omvandlas, och en lätt skälvning går genom hela kroppen.
'Hon slappnade av i en bekväm ställning som läkaren aldrig förr hade sett hos
patienten. Ett par blå ögon blinkade mot honom. Ett litet fräckt leende. Och med en klar
främmande röst som det formligen gnistrade om sa kvinnan: Hej doktorn! Med ett mjukt och
förbluffande intimt litet skratt la hon det ena benet över det andra och drog skamlöst
upp kjolen... Det förnäma och behärskade hos den konventionella kvinnan hade lämnat
plats för ett barnsligt, okynnigt väsen - med en underfundig, utmanande blick, en mängd
energi och en strålande aptit på livet.'
Under en behandling av Eve White lyckas Thigpen 'kalla fram' den andra personligheten, som kallar sig
Eve Black. Hon är mycket belåten med att 'ha fått komma ut' och framhåller, att
varje gång det sker, blir Eve White (som hon säger sig förakta) allt svagare. Thigpen
frågar vad som då kommer att hända och får det rättframma svaret:
'Då blir den här kroppen min'.
Eve White märker spår av att något har hänt under hennes svimningsanfall. Hon
hittar i sin garderob en röd klänning och en flaska billig parfym. Hon vet ingenting om Eve
Black men förstår av Thigpens skildring, att de röster som hon ibland tycker sig ha
hört i själva verket kommer från Eve Black, som försökt ta hennes kropp i
besittning.
En sällsam och tänkvärd detalj i skildringen, är det av Thigpen uttryckligt
bekräftade faktum, att Eve Black är allergisk mot nylonstrumpor - vilket Eve White inte
är.
Småningom framträder en tredje personlighet, återigen helt annorlunda. Hon kallar sig
Jane, och har ett mycket större intresseregister än sina två föregångare. Jane
har en helt annan inlevelseförmåga i andra människors situationer och är mycket mer
begåvad. Eve Black avskyr Jane men kan inte hindra att denna allt oftare tar kroppen i
besittning.
Under en läkarbehandling får Jane ett anfall då hon skriker:
'Mamma! Låt mig slippa!'
Kort därefter får hon ett nytt anfall, och sedan framträder en fjärde
personlighet, som kallar sig Evelyn och är mycket lik Jane (men inte identisk med denna).
Evelyn berättar, att Janes skrik föranletts av att hon återupplevt den ångestfulla
barndomsupplevelsen med den döda mormodern.
Evelyn visar sig ha full förståelse för alla de tre tidigare personligheterna, och
står på sätt och vis över dem. Hon fullföljer skilsmässan, gifter om sig
med en annan man, tar hand om sitt barn och verkar på det hela taget harmonisk.
Thigpens teori är, att Evelyn är den ursprungliga personlighet, som 'förträngdes'
genom upplevelsen med mormodern, och som småningom med Janes hjälp kan återta
herraväldet över kroppen.
Eve White med sin litet inskränkta förståndsmässighet, Eve Black med sin på
sätt och vis brutala energi och Jane med sitt rika intresse- och känsloregister har - kanske
man kan våga säga - ett slags släktskap med var och en av de tre
själskrafterna.
Evelyn är (om Thigpens hypotes håller) ett 'jag' som försöker foga samman de tre
splittrande krafterna till en enhetlig personlighet.
Faror med den andliga skolningen
Berättelsen om 'Evas tre ansikten' kan bidra till att illustrera ett problem som eventuellt
uppträder om det moraliska övandet, som skolningsvägen kräver, inte bedrivs med
tillräcklig energi.
Steiner framhåller, att de tre dittills latenta ' personligheter", som i vissa fall frigörs
genom övandet, kan få överhanden ifall det 'jag', som har i uppgift att hålla dem i
schack inte är tillräckligt
starkt.
'Vetenskapen om det fördolda' betonas, att den människa
som 'går över tröskeln' måste medföra en oförvillad
omdömesförmåga och ett moget känslo- och viljeliv med fasthet och stadga:
'Ty medför man inte dessa (egenskaper) vid inträdet i den högre världen, så
kommer man snart att se, hur jaget visar sig svagt och inte kan länka sin tanke, känsla och
vilja på ett ordnat sätt. Människan skulle, ifall denna svaghet uppträder, kunna
dras i olika riktningar som av tre personligheter, och hennes förmåga att hålla ihop
sitt eget väsen skulle upphöra.'
l 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' beskrivs en annan situation, som kan
inträffa om det moraliska övandet försummas.
En människa som före sin skolning varit en utpräglad tanke-,
känslo- eller viljemänniska kan genom det meditativa övandet -om hon inte lyckas
övervinna sin ensidighet - i stället få ensidigheten förstärkt på ett
sätt som allvarligt försvårar tillvaron både för henne själv och för
personerna i omgivningen.
'... om en viljemänniska påbörjar en andlig skolning, upphör fullständigt
känslans och tankens lagbundna inflytande på viljan som oavbrutet pockar på att
genomföra oerhörda kraftprestationer... En våldsnatur har uppstått, som går
från den ena tygellösa handlingen till den andra.
Den andra avvägen uppkommer ifall känslan på ett odisciplinerat sätt befriar sig
från de lagbundna tyglarna. En person, som är böjd för att tillbe andra, kan
då komma i ett gränslöst beroende, ända till förlusten av varje egen vilja och
tanke... Eller också kan vid ett sådant dominerande känsloliv en from och religiös
människa hemfalla åt ett religionssvärmeri, som fullständigt rycker henne
med sig.
Det tredje onda uppstår om tanken dominerar. Då uppträder
en livsfientlig, inom sig sluten tendens till grubbleri. För sådana människor
förefaller världen ha betydelse bara i den mån den erbjuder dem objekt som
tillfredsställer deras gränslöst stegrade visdomsbegär. Ingen tanke eggar dem till
handling eller känsla. De uppträder överallt som likgiltiga, kalla naturer. Varje
beröring med den alldagliga verklighetens ting undflyr de likt något som väcker avsmak
hos dem eller som åtminstone förlorat all betydelse för dem.
Detta är de tre villospår som lärjungen kan råka in på: tyranni,
känslofrosseri och kall, kärlekslös visdomssträvan.'
För den som själv under lång tid har försökt praktisera den antroposofiska
övningsvägen och haft många tillfällen att lära känna andra
människor med samma andliga strävan, kan det stå helt klart, att de angivna farorna
verkligen existerar.
Steiner framhåller, att bilden av en människa som verkligen kommit in på en av de
nämnda avvägarna, inför ett ytligt betraktelsesätt kanske inte skiljer sig mycket
från bilden av en sinnessjuk eller åtminstone svårt ”nervsjuk” person. Men i
realiteten är skillnaden ändå stor.
Det är lärorikt att jämföra Gunnar Lundquists skildring av sjukliga rubbningar i
tanke-, känslo- och viljelivet med Steiners beskrivning av de 'tre villospåren'. En
allvarligt sjuk människa kan oftast inte göra mycket åt sin situation. Det kan
däremot den som lider av obalans, hur grav den än må vara.
Det kan aldrig nog betonas, att de sex bredvidövningarna är ett oumbärligt
hjälpmedel för den som vill ställa diagnosen på sitt eget själsliv och ta itu
med sina moraliska balansproblem. Det är aldrig för sent att börja om.
I den förut citerade uppsatsen från oktober 1906, framhåller Steiner avslutningsvis, att
de sex övningarna 'paralyserar det skadliga inflytande, som andra andliga övningar kan
få, så att bara de goda verkningarna kvarstår.'
Kontakt med översinnliga väsen
När de tre själskrafterna frigörs, kommer människan i närmare beröring
än tidigare med bestämda översinnliga väsen, som på sätt och vis är
besläktade med de inre förmågor hon har utbildat. I den mån hon lider av psykiska
ensidigheter, som hon inte har lyckats övervinna, framträder den släktskapen
särskilt tydligt.
Sådana väsen lever i en översinnlig existensform. Människan kan inte varsebli dem,
förrän hon själv 'går över tröskeln' till den
andliga världen.
Men redan långt före den tidpunkten kan hon varsebli deras
verkningar, både hos sig själv och hos sina medmänniskor.
En människa, som har lätt att gripas av otyglad entusiasm eller av andra mer eller mindre
svärmiska känsloupplevelser, är själsligt besläktad med väsen som Steiner
kallar 'luciferiska'.
En person med en inre hållning, som alltid är kyligt kalkylerande, som har svårt att
känna tillgivenhet eller ta vanliga mänskliga hänsyn, förbinder sig i sitt inre med
väsen, som inom antroposofin kallas 'ahrimanska' (namnet 'Ahriman' är hämtat från
den
fornpersiska mytologin).
Enligt Steiner finns översinnliga väsen av många slag. De två grupper, som nu har
omnämnts, beskrivs mer ingående än andra därför att de är så starkt
besläktade med människans tre själskrafter.
Med en viss förenkling skulle man kunna säga, att det finns
en naturlig disposition för 'luciferiska' upplevelser i vårt känsloliv.
Vårt tänkande kan mycket lätt få en dragning åt det 'ahrimanska'
hållet.
Inom viljelivet kan antingen den ena eller andra tendensen
komma till uttryck på ett speciellt verksamt sätt. Hos en religiös fanatiker exempelvis
dominerar viljeimpulser av ett annat slag än hos en maktmänniska med renodlat
förståndsmässig inriktning.
Bägge dessa typer av väsen har en viktig uppgift att fylla i människans tillvaro och i
den fysiska världen. Många centrala inslag i vår kulturutveckling, inte minst på
konstens område, skulle aldrig ha kommit till stånd om de inte hade inspirerats genom
'luciferiska' väsen.
De företeelser, som vi kallar vissnande, åldrande och död,
och som oupplösligt hör ihop med livet på det fysiska planet, skulle inte kunna äga
rum om det inte funnes 'ahrimanska' väsen.
Det är alltså meningslöst att tro, att vi skulle kunna befria oss eller isolera oss
ifrån de verkningar, som framkallas av Lucifer och Ahriman — för att nu använda
namnen på de 'inledande' väsendena inom de två kategorierna.
Men för den som vill bedriva en systematisk inre skolning, är det viktigt att veta att de
existerar. Ty om och när de tre själskrafterna frigörs, är tanke, känsla och
vilja inte längre lika 'skyddade' som de var förut. Därmed ökar risken för en
förstärkning av psykiska ensidigheter.
Men det bör ännu en gång betonas, att detta problem endast kan bli allvarligt om det
moraliska övandet inte bedrivs med tillräcklig energi.
'Lotusblommorna'
De inre varseblivningsorgan, som nämns i kapitlet 'Det meditativa övandet', och som steg
för steg växer fram genom skolningen av tanken, känslan och viljan, har i den indiska
yogatraditionen fått ett speciellt namn, som sedan har övertagits av företrädare
för andra skolningsvägar. De kallas sedan gammalt 'lotusblommor' eller 'chakras'
(hjul).
Att dessa varseblivningsorgan existerar, kan inte bekräftas genom några
undersökningsmetoder, som uteslutande är inriktade på den fysiska kroppen och dess
processer. De är till sin natur helt och hållet översinnliga.
Av Steiners beskrivning framgår, att de till utseendet avlägset påminner om blommor
eller hjul, men också att detta bildspråk egentligen inte är mer träffande än
det vi använder när vi talar om 'näsvingar' eller hjärtats olika 'kammare'.
Det som kallas 'blad' eller 'ekrar' är i själva verket ett slags strömningar, som
utgår från bestämda centra i människans inre.
Hos en människa, som inte har genomgått någon andlig skolning, är lotusblommorna i
regel orörliga och framträder endast otydligt. Hos en person däremot med
förmåga att varsebli översinnliga realiteter, befinner de sig i rörelse och har
lysande färger. I boken 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' heter
det:
'När nu en lärjunge börjar med sina övningar, följer först av allt att
lotusblommorna blir ljusare; senare börjar de rotera. När det sistnämnda inträffar,
begynner den, klarseende förmågan.'
Även om 'lotusblommorna' inte har någon fysisk substans, står de i tydlig relation till
olika kroppsdelar.
Några av lotusblommorna står i förbindelse med bukregionen och har med begärs- och
viljelivets utbildning att göra.
Andra är förknippade med de 'rytmiska organen' (hjärta, lungor, etc.) och hänger
ihop med skolningen av känslolivet.
Ett par av lotusblommorna står i relation till huvudet och utvecklas bland annat genom det
tankemässiga övandet.
Den 'tolvbladiga' lotusblomman
Som vi erinrar oss, inleds de sex bredvidövningarna med en tanke-och en viljeövning, medan de
fortsatta övningarna i hög grad är inriktade på känslolivets vård och
fostran. Det är de senare övningarna som är ojämförligt mest krävande.
Här ligger tyngdpunkten i den moraliska skolningen.
Om de sex bredvidövningarna bedrivs tillräckligt intensivt, bidrar de till utbildningen av
det organ som har sitt centrum i hjärttrakten och som brukar kallas den tolvbladiga
lotusblomman.
I 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' beskrivs hur den mänskliga
astralkroppen har förändrats under tidernas lopp. I urgammal tid var sex av 'bladen' i den
ifrågavarande lotusblomman utvecklade. De har sedermera, i takt med civilisations-utvecklingen,
blivit passiva och orörliga. Men de aktiveras åter mer eller mindre av sig själva, om de
övriga sex 'bladen' eller 'ekrarna' börjar växa fram genom ett adekvat inre
övande.
Var och en av de sex egenskaper, som utbildas genom bredvidövningarna, bidrar alltså till att
ett sådant 'blad' växer fram.
För en del människor kan det verka förvånansvärt eller kanske rentav
stötande, att effekterna av ett moraliskt övande kan beskrivas i så konkreta
bilder.
Men för den som vant sig vid att i tanken 'arbeta in' bredvidövningarnas verkningar i
bestämda kroppsregioner, ter sig detta bildspråk helt naturligt. Det är också
viktigt att hela tiden komma ihåg, att det inte rör sig om 'blad' utan om
strömningar.
Inre utveckling får ej forceras
I samband med skildringen av 'lotusblommorna' kan det vara befogat att ta upp ett problem, som är
förknippat med allt inre övande, och som borde uppmärksammas av varje människa, som
vill bedriva en målmedveten andlig skolning.
Det finns metoder med vars hjälp den inre utvecklingen kan forceras. De utbildades under tidevarv
då skolningen alltid bedrevs under ledning av kompetenta lärare, som exakt visste vilka
övningar deras lärjungar var mogna för.
I vår tid avlöses det auktoritära förhållandet mellan lärare och
lärjunge steg för steg av andra skolningsformer. Denna utveckling är tidsenlig och
nödvändig, men drar med sig ett allvarligt problem.
Många övningar av det slag som här avses, lärs numera ut genom tryckta
handböcker eller genom personer, som inte kan bedöma vad andra människor faktiskt
är mogna för.
Den som börjar använda sig av sådana övningar kan råka ut för att de inre
organ och 'centra', som beskrivs i det här kapitlet och i bokens fortsättning, 'väcks' i
förtid — innan hon är i stånd att bära följderna av sådana
djupgående psykiska förändringar. För personer som inte räknar med en
översinnlig verklighet, kan den tanken verka egendomlig, men risken för sådana
komplikationer är faktiskt helt real.
I 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' varnar Steiner ytterst eftertryckligt
för metoder, som kan dra med sig verkningar av det slaget. Några aspekter på sådana
övningar och på de problem som de kan framkalla, ges i kapitlet 'Skilda epoker, skilda
övningsvägar'.
Ett av de mest karakteristiska dragen när det gäller den antroposofiska skolningsvägen,
är att sådana risker undviks. Denna skolningsväg går ut på att stillsamt och
uthålligt arbeta med meditativt och moraliskt övande enligt de linjer som har beskrivits i
det föregående, - i tålmodig väntan på att resultaten skall infinna sig 'av
sig själva'.
De inre organen utvecklas då i ett tempo, som svarar mot den verkliga själsliga
mognaden.
När bestämda inre upplevelser - eventuellt - börjar infinna sig, är människan
rustad att möta dem.