Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2
"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4
"Det meditativa övandet"

Kapitel 5
"Det moraliska övandet"

Kapitel 6
"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7
"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8
"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning

Litteratur

Skilda epoker, skilda övningsvägar

Det frågas ofta hur antroposofin förhåller sig till andra övningsvägar som har existerat under tidernas lopp, och i synnerhet till de olika yogaskolor som finns i öst och väst.
De frågorna är väldigt omfattande. Det går inte att ge ett någorlunda fullständigt svar på det begränsade utrymme som står till buds i den här boken.
Men jag skulle åtminstone vilja ge ett par aspekter, som gör det möjligt att jämföra antroposofin med två andra 'övnings-system', som har haft en särskilt viktig roll i mänsklighetens historia: de antika mysterieskolorna å den ena sidan, och en del yogaskolor å den andra.


Ett historiskt perspektiv
Eftersom medvetna översinnliga upplevelser förutsätter, att det eteriska kraftfältet till en viss grad är frigjort från den fysiska kroppen, kan vi utgå från att en sådan frigörelse i alla tider har varit ett av de viktigaste målen för det inre övandet.
Men betingelserna för en inre utvecklingsprocess av det slaget har varit mycket olika under skilda epoker.
Under forntiden fanns det ännu många människor, som hade kvar det 'gamla klarseende". De kände sig som om de, på ett mer eller mindre drömartat sätt, stod i kontakt med gudaväsen, som hade sin boning i himlakropparna i världsalltet, och med naturväsen som bodde nere på jorden och verkade i väder och vind, i källor, floder, sjöar och hav, i stenar och berg, i växter, träd och skogar. Mot den bakgrunden kan vi begripa, varför forntidsmänniskornas behov att förstå sin omvärld i så hög grad kunde tillfredsställas genom myter och sagor. Gudar och 'elementarväsen' stod ännu människan nära. De uppfattades som verkligheter, inte enbart som fantasigestalter.
Det finns mängder av antika dokument, som berättar om sanndrömmar och andra visionära upplevelser, och som förefaller fullt trovärdiga.
Man vågar utgå ifrån, att det i forna tider i regel varit betydligt lättare att nå fram till en 'eterisk frigörelse' än exempelvis under de senaste århundradena, att det redan då fanns högst olika vägar som underlättade en sådan förbindelse med de översinnliga världarna.
En del människor inriktade sig på att bevara och om möjligt förstärka det gamla, instinktiva klarseendet. Vi hör talas om sibyllor, siare, teckentydare och andra 'synska' personer, som ofta iakttog bestämda levnadsregler och inte sällan levde i en viss avskildhet. De mottog sina uppenbarelser då 'anden kom över dem9 och hade, vid de tillfällen då detta skedde, i regel inte möjlighet att vidmakthålla sitt vanliga dagsmedvetande. Mötet med den översinnliga världen blev överväldigande, och de tvingades 'gå i trance'. Skildringar av deras förhållningssätt har ofta stor likhet med det vi vet om en del nutida medier.
Människor däremot som ville uppnå ett klarseende, som stod under deras egen kontroll och möjliggjorde full medvetenhet, fick gå en helt annan väg. De hade att genomgå en andlig skolning, som innebar att deras eterkropp inte frigjordes förrän den hade genomgått en fullständig förvandling.


Eterkroppens omvandling
Den kunskap som kallas inspirativ, och som har beskrivits i förra kapitlet, uppträder endast om det eteriska kraftfältet genom inre Övande har genomgått en djupgående förändring.
I 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' skildras utförligt, hur det meditativa och moraliska övande, som frambringar lotusblommorna i astralkroppen, steg för steg också leder till att människan får en eterkropp som genom ett slags nätverk av nybildade strömningar och strukturer ställs under hennes egen medvetna kontroll. Hon kan vid behov förändra eterkroppens 'läge' och därmed framkalla eller avbryta det översinnliga varseblivan-det. Och fenomenen i den värld hon nu kan förnimma är 'tonande', d.v.s. hon har uppnått förmågan att 'läsa den förborgade skriften' som har skildrats i det föregående.
Om de övningar, som kunde framkalla en sådan inre omvandling, och som användes i exempelvis det forntida Egypten eller det gamla Grekland, vet vi inte särskilt mycket. Man kan utgå ifrån, att ett mer eller mindre asketiskt levnadssätt och ett regelbundet deltagande i religiösa riter och offer har haft en viktig roll i utbildningen.
Den skolning som bedrevs inom pythagoréernas orden, som grundades på 500-talet före Kristus, har emellertid åtminstone delvis kommit till eftervärldens kännedom. Den innefattade studier i bland annat geometri, matematik och astronomi. Vad Pythagoras och hans efterföljare har berättat om 'sfärernas harmoni', kan ses som ett vittnesbörd om att den inspirativa kunskapen har varit en levande erfarenhet åtminstone för en del av ordensmedlemmarna.
De 'mysterieskolor' som fanns under antiken var i regel förlagda till avskilda orter och leddes av präster. När dessa ansåg att någon av deras lärjungar hade hunnit tillräckligt långt i sin inre utveckling, kunde han få genomgå den ceremoni som kallades 'invigning' eller 'initiation', och som innebar att eterkroppens definitiva omvandling ägde rum under loppet av ett par dygn.


Den antika invigningen
Innebörden i de antika initiationsriterna är ett motiv som Steiner ständigt återkommer till i sina böcker. En av de utförligaste beskrivningarna finns i en föredragsserie om Johannesevangeliet, som han höll i Hamburg i maj 1908. Där skildras, hur lärjungen genom sin skolning fick genomgå en inre rening, en 'katharsis', som ledde fram till lotusblommornas utbildning i astralkroppen. Därefter framkallades under rituella former en total eterisk frigörelse, som medförde att lärjungen sjönk in i en dödsliknande dvala.

'Nu var eterkroppen befriad från den fysiska kroppens krafter som eljest inverkar på den. Därmed hade man att göra med en så att säga... plastisk eterkropp, och när man in i den nedsänkte det som fanns utbildat av organ i astralkroppen, erhöll eterkroppen ett avtryck av hela astralkroppen.' (31 maj 1908)

Invigningsceremonin brukade, enligt Steiner, i regel pågå i ungefär tre och ett halvt dygn. Den övervakades oftast av ett helt kollegium av präster och avslutades med att deras ledare, 'hierofanten', återkallade lärjungen till den fysiska kroppen. Sedan fick den återuppväckte under rituella former berätta för prästerna vad han upplevt under de dygn då han varit helt förbunden med den översinnliga världen.
Många tecken tyder på att det under antiken verkligen har funnits sådana invigningar. I en rad gamla byggnadsverk och andra anläggningar för religiösa ändamål i olika delar av världen, finns det ännu kvar stensarkofager, vilka uppenbarligen varit avsedda för mänskliga kroppar, men knappast kan ha använts i samband med vanliga begravningar.
Ett av de mest fängslande exemplen är granitsarkofagen i kungakammaren i Cheopspyramiden. Det förseglade luftschakt, som förbinder rummet med pyramidens utsida, tyder på att kungakammaren ej har varit avsedd som det sista vilorummet för en mumie, utan åtminstone tidvis har tjänat som uppehållsplats för levande människor och begagnats för religiösa ceremonier. Lufttillförsel var olämplig i ett rum där man förvarade en nybalsamerad mumie. En 'riktig' gravkammare finns för övrigt djupt under Cheopspyramidens markyta.


Riter som hemlighållits
Lucius Apuleius, en romersk författare som var född i Nordafrika
och levde under 100-talet efter Kristus" har i sin roman "Den gyllene åsnan9 gett den utförligaste skildringen av antika invigningsceremonier som finns bevarad.
Han beskriver hur han vid ett egyptiskt Isistempel, efter en del förberedelser, fick genomgå en andlig upplevelse som han beskriver så här:

'Jag nalkades dödens gräns och efter att ha beträtt Proser-pinas" (dödsgudinnans) tröskel färdades jag genom alla element och kom åter. Mitt i natten såg jag solen lysa med klart ljus. Inför de lägre gudarna och de högre trädde jag ansikte mot ansikte, och tillbad (dem) i deras närhet.'

Sedan han genomgått invigningen, fick han ställa sig bakom ett draperi, klädd i en praktfull dräkt.
På huvudet bar han en palmbladskrans där bladen stack ut åt alla håll som ljusstrålar. På andra sidan draperiet fanns en stor åskådarskara.

'När jag sålunda blivit smyckad till en avbild av Solen och uppställd liksom en gudsbild, drogos förhängena plötsligt åt sidan och mängden strömmade till för att se (mig).'

Av skildringen synes framgå, att den som blivit invigd på sätt och vis ansågs ha gudomlig rang.
Lucius Apuleius betonar, att han inte fick avslöja något om den skolning han genomgått och om de riter, som ledde fram till den avgörande upplevelsen.
Det är förståeligt. I förfaringssättet fanns - av allt att döma -en del 'magiska' inslag, som inte fick missbrukas av okunniga personer.
'Vanliga' människor under antiken var av lätt insedda skäl utomordentligt nyfikna på vad som egentligen försiggick under de hemliga riterna i mysterietemplen. Om detaljerade informationer hade läckt ut, skulle vittnesbörden härom med största sannolikhet ha bevarats.
Eftersom vi vet så litet om de forntida invigningsceremonierna, trots att de uppenbart har existerat, finns alltså starka skäl att tro att sekretessen var mycket effektiv. I det forntida Grekland var förrådandet av mysteriehemligheter belagt med dödsstraff.


'Gudavärldens undergång'
Många tecken tyder på, att människans eteriska kraftfält redan i gamla tider började förbinda sig allt starkare med den fysiska kroppen. Därmed blev det gradvis svårare att komma i omedelbar förbindelse med gudarnas värld, och småningom nästan omöjligt.
Många folk har bevarat sagor och myter som skildrar detta förlopp ur människans synpunkt. Det upplevdes som 'gudavärldens undergång'. I Eddan finns berättelsen om Ragnarök, som alltså egentligen handlar om en medvetenhetsförändring.
Denna genomgripande omvandling i människans inre konstitution och därmed i hennes världsbild tycks ha ägt rum vid skilda tidpunkter inom olika kulturer. I en del avsides liggande områden, bland annat i Norden, tycks det " gamla klarseende" ha bevarats längre än i andra delar av Europa.
Den brittisk-amerikanske historikern E R Dodds har samlat ett stort material, som pekar på, att sanndrömmar, visioner och andra översinnliga upplevelser blev alltmer ovanliga bland grekerna under 400-talet före Kristus, ('The Greek and the irrational, University of California Press, Berkeley and Los Angeles 1951).
Att en genomgripande medvetenhetsförändring ägde rum i det dåtida Grekland förefaller troligt även ur en annan synvinkel. Det är nu den hellenska naturvetenskapen och filosofin börjar nå sin fulla blomstring. Grunden läggs till det tänkesätt och den världsuppfattning som senare har blivit förhärskande i Västerlandet.
I och med att det eteriska kraftfältet förbands allt fastare med den fysiska kroppen, blev de antika invigningsceremonierna småningom livsfarliga. Under romartiden tycks de ha upphört.


Nutida invigningsmetoder
Steiner betonar, att eterkroppens omvandling i vår tid kan och måste ske på annat sätt än under forntiden. De beskrivningar han själv har gett i olika sammanhang tyder på, att omvandlingen – i de antagligen mycket sällsynta fall då den äger rum — numera genomgås gradvis, utan dödsdvala och utan kultiska ceremonier.
Vi skall nu gå in på några särdrag i de invigningsmetoder som skildras i 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?', och som vi bör känna till om vi skall kunna placera in den antroposofiska övningsvägen i sitt historiska sammanhang.
Ett särskilt viktigt inslag i eterkroppens omvandling är utbildandet av ett 'hjärtorgan', som är ett slags eterisk motsvarighet till den tolvbladiga lotusblomman, och som småningom blir ett 'centrum' för det inre livet. Beskrivningen av 'hjärtorganet' visar hur intimt de astraliska och eteriska processerna vävs ihop med varann på detta stadium i människans andliga utveckling:

'Det (organet) lyser och skimrar andligt i de mest olika färger och uppvisar former av stor regelbundenhet, vilka hastigt kan förändra sig.'

De strömningar som utgår från hjärtorganet genomtränger hela människans inre väsen.

'De viktigaste av dessa strömningar går till lotusblommorna. De genomlöper deras enskilda blad och reglerar deras rotation;
vid bladens spetsar strömmar de sedan utåt för att förlora sig i det yttre rummet.'

Hjärtorganet står i nära förbindelse med den tolvbladiga lotusblomman. Strömningarna går direkt in i denna och därifrån vidare ut till de andra lotusblommorna.
Eftersom den tolvbladiga lotusblomman på så vis får ett slags reglerande, överordnad funktion i förhållande till de övriga 'chakrams', kan man förstå varför dess utbildning enligt Steiner måste ske med speciell omsorg.
Det eteriska hjärtorganet med hela det system av inre strömningar som utgår därifrån blir, när det är färdigbildat, till ett instrument för den inspirativa kunskapsförmågan. Människan får färdigheten att 'läsa den förborgade skriften' eller — som det ibland också kallas — att varsebli 'det inre ordet'.

'Alla ting får numera en ny betydelse för henne. De blir i viss mening andligt hörbara i sitt innersta väsen; de talar till människan om sitt egentliga väsen. De nyss skildrade strömningarna sätter henne i förbindelse med det inre av den värld som hon tillhör. Hon börjar leva med i sin omgivnings liv och kan låta det återljuda i sina lotusblommors rörelser. Därmed beträder människan den andliga världen.'

Detta skeende är det avgörande inslaget i det som här ovan har kallats 'invigningen'.


Tankeförmågans roll
I sin beskrivning av hjärtorganets utbildning flätar Steiner in ett påpekande, som inte får förbises. Han framhåller, att detta organ inte får bringas till mognad förrän en annan viktig process har utspelats: den övande människan måste på tankelivets område ha utvecklats så långt, att ett slags 'provisoriskt' centrum har utbildats i den del av eterkroppen, som står i relation till huvudet:

'Blott en sådan inre skolning, som först skapar denna ('provisoriska') mittpunkt, har fullständig framgång. Skulle genast från början centrum förläggas till hjärttrakten, då skulle lärjungen visserligen kunna få en viss inblick i de högre världarna, men han skulle inte få någon verklig insikt i dessa högre världars samband med vår sinnliga värld. Och på världsutvecklingens nuvarande stadium är detta en absolut nödvändighet för människan.'

Här skymtar vi ett avgörande inslag i den antroposofiska skolningsvägen. Steget från sinnevärlden in i det översinnligas rike måste tas på ett sådant sätt, att kravet på ett klart och förnuftigt tänkande aldrig blir åsidosatt.
Innan den övande fullt och helt kan bli en 'hjärtemänniska' -på det sätt som sker genom den andliga skolningen - måste hon till en viss grad först ha varit en 'tankemänniska' (vilket givetvis inte betyder att hon på något stadium bör eftersträva någon form av intellektualism). Om utbildningen av eterkroppens olika centra inte sker i den ordningsföljd som skildras här, finns enligt Steiner stor risk för att den övande människan blir en 'svärmisk' person med bristande förståelse för fenomenen i den fysiska världen.
Strävan att nå en andlig kunskap som inte bara ger inblick i Översinnliga världar utan också och framför allt leder till fördjupade insikter om jordiska företeelser, är ett av de viktigaste särdragen i den antroposofiska övningsvägen (jfr nedan sid 187 ff).


Den sexbladiga lotusblomman
Som vi har märkt, är den antroposofiska skolningsvägen starkt inriktad på att utbilda de astraliska och eteriska organ, som står
i relation till huvud och hjärta.
Den stegring av viljekraften som behövs för ett intensivt inre övande kan drivas mycket långt utan att 'väcka' de centra som är förknippade med underlivet och som har med vilje- och
begärskrafterna att göra.
I 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?' tillråds den övande att vänta bland annat med utbildningen av det astraliska organ som kallas den sexbladiga lotusblomman — och som är förknippat med ett område nedanför naveln — tills han eller hon har nått fram till ett alldeles bestämt skede i sin moraliska utveckling. Den mognadsgrad som behövs skildras så här:

'Kroppens verksamhet, själens böjelser och lidelser, andens tankar och idéer måste bringas till fullkomlig samklang. Kroppen måste bli så förädlad och renad, att dess organ icke drivs till något som inte sker i själens och andens tjänst. Själen bör inte drivas av kroppen till begär och lidelser som strider mot ett rent och ädelt tänkande. Men anden får inte heller likt en slavdrivare behärska själen med påbud och lagar, utan själen bör av egen fri böjelse följa dessa plikter och påbud. Plikten bör inte trycka lärjungen som något som han motvilligt fogar sig i, utan som något han fullgör emedan han älskar det. Lärjungen måste utveckla en fri själ, som är i jämvikt mellan det sinnliga och det andliga. Han måste komma så långt att han vågar överlämna sig åt sin sinnlighet, emedan den är sa renad, att den förlorat makten att dra ned honom. Han bör inte mera behöva tygla sina lidelser, eftersom de av sig själva följer det rätta. Så länge människan har behov av att vara asket kan hon inte uppnå ett visst stadium av lärjungaskap. En dygd, som man först måste tvinga sig till, är ännu värdelös för den andliga skolningen. Så länge man ännu har ett begär, stör det skolningen, även om man anstränger sig att inte ge efter för det.'

Man kan komma ganska långt på den antroposofiska kunskapsvägen utan att en sådan livshållning blir mer än ett ideal. Men för den som vill väcka sina 'nedre' centra blir det idealet ett krav, som obönhörligt måste uppfyllas. Om han inte tar den levnadsregeln på allvar, riskerar han att släppa lös krafter, som han inte
blir herre över.
De problem som här öppnar sig får alldeles särskild betydelse för den som vill 'väcka' den fyrbladiga lotusblomman, d. v. s. det inre organ som står i direkt relation till könsdelarna och vars utbildning är ett centralt inslag i den klassiska yogaskolningen (jfr nedan).


Kundalinikraften
Om den inre utvecklingen följer de riktlinjer, som här har skildrats, kan den övande människan — enligt Steiner - småningom nå fram till en erfarenhet, som har avgörande betydelse för hennes möjligheter att bedriva 'andlig forskning'. Den innebär, att en 'varseblivningskraft' av ett helt nytt slag vaknar till liv i hjärtorganet och leds in i alla de eteriska strömningar, 'som har utbildats genom den andliga skolningen:

'Denna varseblivningskraft är ett element av högre... beskaffenhet. Den utgår från det nämnda organet och strömmar... genom de roterande lotusblommorna samt även genom de andra kanalerna i den utbildade eterkroppen. Det strålar därifrån utåt i den omgivande andliga världen och gör den andligt synlig liksom solljuset utifrån faller på föremålen och gör dem fysiskt synliga... Tydligt förnimbar som 'föremål' och 'väsen' blir den andliga världen egentligen först för den människa, som på sådant sätt kan sända det här beskrivna varseblivningsorganet genom sin eterkropp och ut i världen för att därmed belysa föremålen. Man ser härav att ett fullkomligt medvetande om ett fenomen i den andliga världen blott kan uppstå under förutsättningen att människan själv låter sitt andliga ljus falla på det.'

Steiner tillfogar en kommentar som har särskild tyngd i sammanhanget:

'Skulle hon inte tända varseblivningskraften här (i hjärtorganet) utan på ett annat ställe, då skulle dessa andliga varseblivningar inte ha något samband med den fysiska världen.'

I den första versionen av 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?', som utkom år 1904, går fenomenet under beteckningen 'kundalinielden'.
I senare upplagor begagnade Steiner mer omskrivande termer: 'varseblivningskraft', 'element av högre beskaffenhet' etc.
Ändringen är karakteristisk. Steiner försökte så konsekvent
som möjligt ersätta den indisk-orientaliska terminologin med nya beteckningar. Ett av huvudskälen var, att han ofta blev beskylld för att ha 'lånat' en mängd av sina skildringar ur gamla religiösa urkunder, ur traditioner från olika yogaskolor, ur den angloindiska teosofin etc. Han ville minska risken för sådana missförstånd genom att använda andra termer.


Den 'klassiska' yogaskolningen
Mot bakgrund av den skildring, som här har getts, kan vi gå in på den viktiga och ständigt återkommande fråga hur antroposofi och
yoga förhåller sig till varandra.
Den frågan kan naturligtvis besvaras på många olika sätt.
Den väg jag själv har valt är att försöka se yogaskolningen i ett
historiskt perspektiv.
Man måste först och främst göra klart för sig att de ursprungliga formerna av yogaskolning har vuxit fram i ett samhälle,
som var helt annorlunda än vårt.
I många forntida länder, och inte minst i Sydasien har det länge betraktats som direkt önskvärt, att somliga människor kunde leva i avskildhet och ägna sig helt åt ett inre övande som förde dem in i den andliga världen och gav dem kraft att genom sina böner och meditationer framkalla gudarnas välvilja - vilken ansågs så i viktig därför att den var förutsättningen för fred och god årsväxt i människornas värld.
Det är också viktigt att förstå, att yogaskolningen härstammar från en epok då de flesta människor ännu hade kvar det gamla klarseendet och därför kände sig så starkt förbundna med sin omgivning, att de inte kunde distansera sig från den och uppleva sig själva som ett avskilt 'jag' med egen tankeförmåga.
Genom att inta speciella kroppsställningar och framför allt l genom att på olika vis förändra sin andningsrytm kunde — enligt Steiner - en dåtida 'yogi' försätta sig i en annan själsförfattning
än den gängse. Genom att leva sig in i de fysiologiska förändringar
som framkallades genom andningen, förband han sig starkare än andra människor med sin egen kropp, och nådde på den vägen fram till ett jagmedvetande och en tankeförmåga av en art som blev 'allmän egendom' först under ett senare skede.
Men det medvetenhetstillstånd, som den forntida yogin nådde fram till kan — trots överensstämmelserna — inte jämföras med den mentalitet som steg för steg har blivit dominerande i Västerlandet.
Genom sitt ständiga inre övande genomförde yogin en sådan omvandling av sitt eteriska kraftfält som småningom öppnade vägen till ett 'kontrollerat' klarseende. Han frigjorde sig från den instinktiva kontakten med den översinnliga världen för att sedan på ett nytt och medvetet sätt återknyta sin förbindelse med den.
Det kan nämnas, att ingen av de nutida yogaskolorna är så 'kroppsorienterad' som Hatha-yoga med dess starka tonvikt på diet, fysiologiska reningsåtgärder, kroppsställningar och andningsövningar.
Sakkunniga moderna framställningar ger vid handen, att alla dessa minutiöst beskrivna fysiologiska åtgärder ses som nödvändiga för att lärjungen småningom skall kunna genomföra ett tankemässigt övande, d.v.s. bedriva koncentrations- och meditationsövningar av olika slag.
Det förefaller alltså troligt, att Hatha-yoga har bevarat en tradition, som är av mycket hög ålder.


Yogans åtta grenar
Den ordningsföljd i övandet som tillämpades i det gamla Indien kommer till klart uttryck också i den berömda skildring av 'yogans åtta grenar' som getts av Patanjali.
Patanjali brukar räknas som en av historiens främsta yoga-lärare.
Hans "Yoga sutras' (aforismer om yoga) antas vara nedskrivna mer än trehundra år före Kristus, och innehåller bland annat följande uppräkning av de viktigaste inslagen i yogaskolningen, med början nedifrån:
8. Samadhi (kontemplation)
7. Dhyana (meditation)
6. Dharana (koncentration)
5. Pratyahara (kontroll över sinnena)
4. Pranayama (kontroll över andningen)
3. Asana (kontroll över kroppens ställningar)
2. Niyama (tillägnandet av fem grundläggande levnadsvanor)
l. Yama (avhållsamhet på fem olika livsområden)
Patanjali själv fäster ingen stor vikt vid de komplicerade kroppsställningar som föreskrevs av de äldre yogaskolorna. Han framhåller bara att kroppens ställning skall vara 'stadig och behaglig'. Inte heller hans beskrivning av olika andningsövningar är särskilt detaljerad.
Patanjali själv tillhörde den skola som kallas 'Raja-yoga' och som är starkt inriktad på det 'andliga' övandet, d. v. s. på de tre högsta stadierna. Han levde i ett utvecklingsskede då det hade blivit lättare än förut att nå fram till en behärskning av tankeförmågan. Men den överblick han ger över skolningsvägen i dess helhet är så intressant just därför att den inte återspeglar den orientering han själv företrädde, utan den ordningsföljd i övandet som är den ursprungliga och 'klassiska' inom yogatraditionen.
Den som lärt känna antroposofin, fäster sig särskilt vid en del inslag i ordningsföljden. Vägen från 'asana' via 'pranayama' till 'pratyahara' vittnar om att det egentliga yogaövandet började med extremitets- och ämnesomsättnings systemet, fortsatte med de rytmiska processerna och därefter inriktades på sinnesupplevelserna. Det förefaller tydligt, att de 'tregrenade' kroppsfunktioner som beskrivs av Steiner var bekanta också för de lärare som utbildade yogaskolningen.
Dessa fysiologiskt inriktade övningar föregicks av en moralisk skolning, som var (och i många skolor fortfarande är) själva basen för yogaträningen. De handlingsmönster lärjungen måste avhålla sig ifrån kan beskrivas med orden våld, lögn, stöld, ovärdigt beteende och begäret efter jordiskt ägande. De levnadsvanor han måste tillägna sig är renlighet, förnöjsamhet, självkontroll, förmåga till studium och hängivenhet för det gudomliga.


Moraliskt övande inom yogan
I det levnadssätt lärjungen har att tillägna sig medan han genomgår de två första stadierna ('Yama' och 'Niyama') ingår bland annat återhållsamhet i fråga om mat- och dryckesvanor, sexuellt umgänge etc.
Olika yogalärare genom tiderna har tolkat dessa föreskrifter på skilda vis. I vår epok har det självfallet blivit mycket svårare än förr att tillämpa kraven på ett rigoröst sätt. Men trots detta finns det fortfarande ganska många yogalärare som företräder en sträng tolkning och betraktar exempelvis celibat som en förutsättning för alla mer avancerade yogaövningar.
En 'asketisk' livshållning är mycket svår att förstå och acceptera för moderna människor. Men de krav som hör ihop med den traditionella yogaskolningen måste ses mot den bakgrund som tecknats i den här boken.
Den ordningsföljd i yogaövandet, som är den ursprungliga och som återspeglas hos Patanjali innebär, att de astraliska och eteriska centra som står i relation till underlivet — exempelvis de sex- och fyrbladiga lotusblommorna - är de som först blir 'väckta'. Om detta sker utan att lärjungen har fått sitt begärs- och viljeliv under en tillräckligt fast kontroll, riskerar han att frigöra krafter, som kan orsaka svårlösta livsproblem.
Detta faktum är värt att tas på allvar. Ty inom yogaskolningen finns metoder, som kan användas för att påskynda utbildningen av de inre organen och som tidigare har vidarebefordrats endast muntligen men småningom har blivit offentliggjorda.


Bruket av mantras
Ett hjälpmedel, som är karakteristiskt för många yogaskolor (men inte alla), och som har särskild betydelse för 'väckandet' av olika centra är s.k. mantras, d.v.s. ljudkombinationer med alldeles speciella egenskaper. De uttalas högt eller med mycket låg, nästan ohörbar röst.
Den beskrivning som ges här nedan är i huvudsak hämtad ur Ernest Woods "Yoga", ett representativt och sakkunnigt modernt standardverk om olika former av yogaskolning (Penguin Books, London 1959).
Ljudkombinationerna är inte godtyckligt valda. Äkta mantras kan bara förmedlas genom en kompetent 'skådare", kallad 'mantra-kara".
Ett mantra är oftast namnet på en hinduisk gudom. Ett sådant namn kan vara en hjälp för lärjungen att hålla sin medvetenhet inriktad på en bestämd föreställning och hålla andra tankar borta då han övergår från meditation till samadhi, d. v. s. till det medvetenhetstillstånd där lärjungen på ett omedelbart sätt förbinder sig med den översinnliga världen och dess väsen. I detta tillstånd kan han med mantrats hjälp överta egenskaper från den gudom han vänt sig till i sin meditation.

'Om ett mantra får ljuda på ett korrekt sätt blir det... en klart urskiljbar impuls från dess egentliga herre och mästare, (d.v.s. den berörda väsenheten, FC:s anmärkning).'

Mantras har alltså ett slags magisk verkan. Det finns exempelvis särskilda 'frö-mantras' med vars hjälp den gudom som är förbunden med en bestämd lotusblomma kan anropas, och förmås att bringa den till mognad. En förutsättning är dock, att lärjungen i sitt inre är tillräckligt samstämd med det väsen han vänder sig till. Att bara uttala själva ljudkombinationen är inte tillräckligt.
Det finns också mantras som - ibland i kombination med ;
vissa kroppsövningar - kan användas för att väcka kundalinikrätten.
I det rika bildspråk, som är kännetecknande för de indiska "religiösa traditionerna, beskrivs Kundalini som en mäktig kvinnlig" gudom, en skapande och livgivande kraft som i ormgestalt slumrar ihoprullad i den fyrbladiga lotusblomman (själva ordet betyder ungefär 'ihoplindad').
När Kundalini börjar 'vakna' genom de övningar som lärjungen bedriver, 'reser' hon sig och strävar uppåt mot huvudet för att förena sig med sin 'make' Shiva, tänkandets och vishetens j gudom, som tankes ha sitt säte i denna del av människokroppen. " Genom föreningen mottar hon 'det andliga solskenet' och återvänder nedåt, i det hon genomströmmar lotusblommorna och ger dem liv och ljuskraft.
Den som börjar ana, hur genomgripande verkningarna av olika yogaövningar kan bli, förstår utan vidare varför en skolning av det slaget bara kan ske under ledning av en erfaren lärare. Inom de traditionella formerna av yogaskolning betraktas det som självklart, att ingen annan än en äkta 'guru' kan avgöra i vilken mån lärjungen är mogen för ett nytt stadium i övandet eller för att börja meditera över ett bestämt mantra.


Yogaskolor i öst och väst
Av det föregående har framgått, att det finns många olika yoga-
skolor, och att skillnaderna mellan dem i somliga fall är mycket djupa.
Inom en del riktningar dominerar det 'andliga' övandet mycket starkt. Bland dem märks särskilt Jnana-yoga (den filosofiska urskillningens yoga). Inom jnanatraditionen är tänkandet självt både studieobjekt och studieinstrument. I dr Paul Bruntons 'The wisdom of the Overself' (Rider, London, 1974), redovisas en självständig, västerländsk variant av denna filosofiska kunskapsväg.
Även inom Raja-yoga finns en stark inriktning på de avslutande stadierna i den övningsväg som återges av Patanjali.
Många raja-yogis anser — enligt Woods - att kundalinikraften inte får framkallas genom mantras eller andra 'yttre' hjälpmedel, utan bör väckas uteslutande genom det moraliska och meditativa övandet.
De yogaskolor som rekommenderar ett renodlat tankemässigt Övande synes dock inte vara särskilt många. En kombination av olika metoder torde alltjämt vara det vanligaste. Ett stort antal yogalärare tycks följa det traditionella valspråket 'ingen raja utan hatha' och bedriver kroppsövningar som stöd och förberedelse för den meditativa skolningen.
De yogariktningar, som har fått den största utbredningen i Västerlandet är — åtminstone numera — definitivt inte de som har en mer filosofisk orientering, utan de som sysslar med övningar av annat slag. Här öppnar sig ett kulturproblem av stora mått.
De former av yogaskolning, som är inriktade på att börja med utbildningen av de "nedre' centra kräver tid, tålamod, ett tillbakadraget levnadssätt och en viss grad av askes. Men de förutsättningarna föreligger i regel inte hos oss västerlänningar.
Många yogalärare har ansett sig stå inför ett svårt val: antingen att stillatigande se på hur en materialistisk livshållning blir allenarådande i de industrialiserade delarna av världen, eller också, att anpassa sin undervisning till mentaliteten bland de människor som bor där.
De som valt den senare utvägen har ofta gått mycket långt.
Somliga övningsvägar presenteras i en stympad form, där de verkligt krävande inslagen har rensats bort och de återstående skildras som lätta och angenäma.
Olika fragment ur yogaskolningen ligger till grund för övningsvägar, som inte kallas "yoga" utan går under andra namn.
Mindre nogräknade instruktörer lär ut avancerade övningar, som uttryckligen är frikopplade från alla moraliska krav.
I sitt mer eller mindre ofullständiga skick har en del av yogavägarna väckt stort intresse. De möter ett nyvaknat andligt engagemang, inte minst hos många ungdomar.
De övningar, som förmedlas, går i regel ut på att förmedla ro och avspändhet åt jäktade nutidsmänniskor.
Många känner stor tacksamhet och intygar, att de verkligen har upplevt sådana verkningar. Men ibland framkommer tyvärr också exempel på effekter av helt annat slag.


"Når jeg ser din himmel"
I Lis Mortensens roman "Når jeg ser din himmel (Borgen förlag, Köbenhavn 1979), skildras ett sådant exempel.
Då boken utkom, väckte den livlig debatt i Danmark. Lis Mortensen intervjuades och uppgav, att de händelser hon beskrivit i det väsentliga var självupplevda.
Huvudpersonen, Bodil Mogensen, är en trettiosexårig hemmafru med två barn som börjat studera vid universitet. Hon lever i ett äktenskap, präglat av tristess och likgiltighet. Hon har resignerat och lever sedan flera år i ett ofrivilligt celibat.
Hon är emellertid djupt fäst vid sina barn, och starkt engagerad i deras fostran och utveckling.
Hon hoppas få bot för sin inre rastlöshet och disharmoni genom att söka sig till ett meditationscentrum där hon får tillgång till ett mantra, som enligt lärarens skildring har kommit till honom 9 genom inspiration". (Av en uppgift längre fram i boken framgår, att det rör sig om ett hinduiskt gudanamn).
Så fort Bodil Mogensen börjar meditera över sitt mantra, märker hon att hennes medvetenhetstillstånd förändras. Hon får nästan genast en djupgående inre upplevelse.

'Plötsligt fylls mitt huvud av ett strålande ljus. Från en outtömlig källa väller det fram och omsluter mig, jag känner att detta ljus älskar mig, känner mig omsluten av kärlek.'

Bokens namn anspelar på den erfarenheten. Bodil Mogensen är säker på att det är Gud hon upplevt, och börjar intressera sig alltmer för religion. I stället tappar hon plötsligt förmågan att engagera sig i barnens problem. De ter sig mer eller mindre likgiltiga för henne. Hon blir sömnlös och känner det som om ett slags luftbubblor stiger upp mot hennes huvud, fyller det och nästan tycks spränga det.
En dag inträffar en ny förändring i hennes tillstånd. I det ljus som meditationen framkallar i hennes inre, uppträder plötsligt en mörk fläck, som hon upplever som 'en svart, taggig sol'.

'En underlig förnimmelse uppstår i könsdelarna, inte obehaglig, men oroväckande. Något börjar röra sig i min ryggrad, som en orm, som förflyttar sig uppåt och nedåt.'

Förnimmelsen följer henne nästan ständigt. Det känns som om den brändes. Hon försöker dämpa den med hjälp av kalla bad och nervtabletter, men 'ormen9 fortsätter att susa upp och ned. Ibland trummar den våldsamt mot insidan av hjärnskålen. Då hon söker sexuell tillfredsställelse, blir fenomenen nästan outhärdliga.
Hon söker hjälp hos en rad olika människor. Läraren som förmedlat mantrat står helt maktlös och söker råd hos sin egen lärare, som inte heller förmår ge bistånd.
Av en indisk yogi erfar Bodil Mogensen, att det är kundalinikraften hon upplever, och att hon måste leva i sexuell avhållsamhet. En psykiater ger henne nervtabletter, som kommer förnimmelserna i ryggraden att upphöra. Hon börjar sova bättre.
Men efterverkningarna av vad hon upplevt går vidare. Hon lider av att inte kunna engagera sig i familjens problem. Då hon lyckas ta sin examen, men inte får någon anställning, förvärras hennes situation. Hon gör ett självmordsförsök och hamnar på olika psykiatriska kliniker. Småningom får hon hjälp genom den solidaritet hon upplever i en kvinnogrupp. Hon orkar leva vidare.
För människor, som inte räknar med översinnliga verkligheter, kan sådana skildringar förefalla sällsamma. Men de problem Lis Mortensen beskriver är inte så ovanliga som man kanske skulle vara böjd att tro. Själv hör jag då och då talas om liknande händelser, som ibland kan få verkligt tragiska följder.
Steiner har ofta framhållit de risker, som är förknippade med inre övningar av olika slag. Men han betonar, att dessa risker bara förefinns om övandet inte sker parallellt med en tillräckligt intensiv moralisk skolning, och ifall det är inriktat på inre centra, " som ännu inte är så färdigutbildade att de bör 'väckas'.


Antroposofi och yoga
Frågan om förhållandet mellan antroposofin och de traditionella i formerna av yogaskolning är till stor del besvarad i det föregående, j Men det kanske ändå kan vara befogat att avsluta kapitlet med en liten överblick.
I sättet att beskriva människans inre konstitution finns många viktiga överensstämmelser. Begrepp som lotusblommor, eterkropp, kundalinikraft etc., används på ett sätt som i realiteten, om också inte alltid i ordvalet, är slående lika.
Överensstämmelserna har kommit många människor att tro, j att yoga och antroposofi egentligen är ungefär ett och detsamma.
En del personer är dessutom övertygade om, att Steiner har 'lånat' en del av sina beskrivningar från en eller annan handbok i yoga.
Låt oss ta ett exempel. I Bonniers konversationslexikon heter det under uppslagsordet "Antroposofi", att antroposofin är 'ett utpräglat synkretistiskt system', d.v.s. en sammansmältning av flera olika läror, där indisk filosofi är en av beståndsdelarna. Dessutom uppges i samma artikel, att antroposofin innefattar en "psykisk träningsmetod', som bland annat är byggd på yoga.
Men Steiner har verkligen inte försökt sammansmälta olika filosofiska och religiösa uppfattningar till ett eget 'system9. Den antroposofiska kunskapsvägen bygger helt och hållet på erfarenhetens grund, inte på ett hoplånat andligt kapital.
De överensstämmelser, som faktiskt finns mellan antroposofi och olika yogaskolor beror på, att Steiner och de lärare som skapade de 'östliga skolningsvägarna' oberoende av varandra har nått fram till djupa och besläktade insikter om människans inre konstitution.
Differenserna är dock genomgripande och hänger ihop med att det rör sig om övningsmetoder som har vuxit fram i skilda kulturmiljöer.
Ordningsföljden i övandet är inte densamma. Den antroposofiska skolningsvägen tar sikte på att först utbilda det centrum som står i relation till huvudet. De former av yogaskolning som har bevarat den ursprungliga inriktningen går den motsatta vägen, d.v.s. börjar med de 'nedre"centra.
De kroppsställningar, andningsövningar och mantras som används i en del yogaskolor bör ses i ett historiskt perspektiv och är enligt Steiner inte nödvändiga för nutida människor.
Avslutningsvis skulle jag vilja tillfoga ett par personliga reflexioner.
Den framställning jag här har gett är avsedd att vara till hjälp för människor, som märker att det finns olika övningsvägar och som vill träffa ett eget, medvetet val.
Jag har försökt göra skildringen så objektiv som möjligt, men kan och vill inte dölja det faktum att jag själv tagit ställning.
Jag känner djup respekt för de traditionella, konsekvent genomförda formerna av yogaskolning. Men jag tror, att den antroposofiska övningsvägen är mer lämpad för vår tids människor, i varje fall i Västerlandet.


Till nästa kapitel>>