Bokens innehåll

Förord

Kapitel 1
"Blick för det levande"

Kapitel 2

"En översinnlig verklighet"

Kapitel 3
"Människans inre konstitution"

Kapitel 4

"Det meditativa övandet"

Kapitel 5

"Det moraliska övandet"

Kapitel 6

"Tanke, känsla, vilja"

Kapitel 7

"Andlig forskning - en möjlighet"

Kapitel 8

"Skilda epoker, skilda övningsvägar"

Kapitel 9
"Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift "

Studiehandledning


Litteratur

Antroposofin som kulturimpuls — en efterskrift

De övningar som har beskrivits i den här boken vill vara en väg till kunskap om en översinnlig värld. Men det målet är inget självändamål.
Vad den antroposofiska kunskapsvägen egentligen går ut på har sällan uttryckts klarare än i det här citatet ur 'Hur uppnår man kunskap om de högre världarna?':

'Människan omgestaltar jorden, då hon i den inplantar vad hon 'hämtar ned' från de andliga världarna. Däri ligger hennes uppgift. Bara därför, att den sinnliga världen är beroende av den andliga och därför att man kan verka på jorden på ett realistiskt sätt endast om man är delaktig i de världar där de skapande krafterna är förborgade, bör man vilja nå upp till de regionerna.'

Med andra ord: det enda verkligt bärkraftiga motivet att försöka nå in i de översinnliga världarna är strävan att vinna den kraft och den kunskap som behövs för att klara de uppgifter man ställs inför i den jordiska tillvaron.
Den som försöker tillämpa antroposofin i dess praktiska konsekvenser brukar inte ha svårt att hitta verksamhetsområden som gör livet intressant och meningsfullt. Men han märker snart att den strävan han har gett sig in i går ut på något mycket mer omfattande än att 'bli lycklig' eller 'förverkliga sig själv' på ett rent personligt plan.
Uppgiften är inte att befria sig från den fysiska världen, utan tvärtom att förbinda sig med den och efter förmåga söka bidra till dess gradvisa omvandling.
Människor som går den antroposofiska skolningsvägen brukar göra en erfarenhet som är viktig och särskilt karakteristisk. De märker att övandet går bättre och blir mer fruktbart om de lever ett verksamt, utåtriktat liv.
Den som valt den vägen och tror att man med dess hjälp kan nå verklig andlig kunskap genom att på ett eller annat vis försöka dra sig tillbaka från den besvärliga dagliga tillvaron tar gruvligt miste. Hans själsliga isolering leder obönhörligt till en själslig försvagning.
Det ständiga, kontrastfyllda pendlandet mellan inre ro och yttre aktivitet är en livsform, som oupplösligt hör ihop med antroposofin.
Det stillsamma inre övandet är ett sätt att främja intresset för yttervärlden och för andra människor. De resultat som kan uppnås i form av fördjupad insikt och ökad livsduglighet uppträder bara ifall det intresset blir tillräckligt starkt.
Här ligger — tror jag — själva grundorsaken varför antroposofin har blivit en kulturimpuls som kan ge fruktbara uppslag på många olika livsområden.


Praktiska tillämpningar

Om Rudolf Steiner hade genomgått en annan skolningsväg än den han valde, skulle han - ifall hans egna uppgifter tas på allvar — inte ha kunnat bidra till utbildningen av de konstnärliga aktiviteter inom arkitektur, måleri, skulptur, scenkonst o.s.v., som i så hög grad har satt sin prägel på den antroposofiska rörelsen. Waldorfpedagogiken, den antroposofiskt orienterade medicinen och läkepedagogiken, det biodynamiska jordbruket och en rad andra exempel på tillämpad andlig forskning skulle inte ha kommit till stånd.
Många av de uppslag, som getts av Steiner och som gäller alla dessa olika arbetsfält, lades inte fram genom böcker eller föredrag utan i samtalsform, som svar på ingående frågor från människor som i många fall var välutbildade fackmän inom det berörda området. Svaren var ofta mycket konkreta och utförliga, och gav inte sällan belägg för omfattande kunskaper inom gebit där i vanliga fall bara specialister kunde veta besked.
Att "andlig forskning" kan bidra starkt till en fördjupning av kunskapen om fysiska fenomen, förefaller svårt att bestrida för den som närmare har satt sig in i Steiners sätt att besvara den mångfald av rent praktiska detaljfrågor som han ställdes inför under senare delen av sitt liv.
Det brukar ofta"framhållas, att Steiners andliga insikter var unika och inte har haft någon motsvarighet hos hans efterföljare.
Det är nog sant. Den som har gjort sig mödan att läsa igenom den här boken, kan förstå varför det är svårt att bedriva forskning på ett översinnligt plan. Men det vore inte rättvist att för den skull avfärda Steiners lärjungar som osjälvständiga eftersägare.
Om de hade varit det, då skulle waldorfskolorna, de antroposofiskt orienterade institutionerna inom läkepedagogik och sjukvård, de biodynamiska brukningsenheterna och alla möjliga andra besläktade initiativ och verksamheter ha somnat in för länge sedan.
Just därför att så många av Steiners anvisningar gavs i mer eller mindre spontana former och gällde helt konkreta situationer, kan de inte tillämpas på ett oinspirerat och rutinmässigt sätt.
Den som vill praktisera de arbetsmetoder som rekommenderats av Steiner men som inskränker sig till att repetera inlärda handlingsmönster kan inte komma underfund med de åtgärder som behövs för att — exempelvis — en alldeles bestämd grupp skolelever skall få bättre koncentrationsförmåga, för att ett autistiskt barn skall lära sig borsta tänderna eller svara på frågor, för att en cancersjuk patient skall få bot eller lindring eller för att ett hårt exploaterat åkerfält skall återfå sin naturliga fruktbarhet.
Om de antroposofiska impulserna skall bli fruktbara ute i praktiska livet, måste de som vill tillämpa dem, allt efter sin individuella förmåga, försöka bli skapande människor.
Till slut skulle jag vilja åberopa en erfarenhet som har gjorts av många medarbetare vid olika antroposofiska institutioner och även av mig själv. På åtskilliga livsområden märks det nu, att vi befinner oss i ett slags civilisationskris. De praktiska och mänskliga problem man ställs inför som exempelvis pedagog, läkepedagog, läkare, sjuksköterska, trädgårdsmästare och jordbrukare, tenderar inte att bli lättare genom åren. Många tecken tyder snarare på att de blir allt svårare.
Desto viktigare är det därför att Inte resignera. Vad uppgiften kräver är ju tvärtom att söka förstärka den inre spänsten. Många andra har upplevt detsamma som jag, nämligen att den antroposofiska övningsvägen är en oskattbar hjälp i strävan att inte ge upp, i konsten att känna arbetsglädje, trots att arbetet tycks bli alltmer krävande.


Till Studiehandledning>>