I början fanns både eurytmi, eurytmik och eukinetik…
(Text Hans Fors)
De gamla grekiska orden fascinerar än idag. Ordet ” skola” (från
grekiskans scholé: =ledighet) betyder och innebär något annat idag
än första gången det användes. Ordet ”eurytmi” (från
grekiskans eu= skön, bra, vacker; rythmos = rörelse, ström) var en
gång ett arkitektoniskt begrepp där ordet eurythmia tillskrevs ett slags
behaglig effekt på betraktaren när denne upplevde delarnas harmoniska
sammansättning i konstverket. Det var en estetisk upplevelse. Ordet eurythmia dyker
upp här och var i konsthistorien.Intressant hos Albert Czernwinski (Brevier der
tanzkunst, 1879) när han beskriver den egyptiska dansen: ”I alla dessa
framställningar hos gammalegyptiska danser talar en stor eurytmi hos dansarens alla
rörelser.”
I gesterna ser han stor kroppslig färdighet och smidighet som avslöjar inre ro
och en stämning av jämnmod.
Det var ganska vanligt i 1900-talets början (egentligen under hela 1800-talet) att
konstnärer svärmade kring det klassiskt grekiska, inte minst Isadora Duncan.
Marie Steiner var också insatt och orienterad i ämnet om än med ett annat
medvetande.
Det blev hon som kom att ge namnet ”eurytmi” (1912) till den rörelsekonst
som Rudolf Steiner, tillsammans med Lory Smits, arbetade fram. De försökte genom
bestämda rörelser, på ett känsligt sätt avlyssna och avtäcka
språkets, ordets verkningsfulla karaktär. Senare (1915) kom de första
trevande försöken till en toneurytmi. Eurytmin utvecklades till ett synligt
språk och synlig sång.
Ungefär samtidigt (1911) kom den schweiziske musikpedagogen Emile Jaques Dalcroze;
(1866-1950) med sin Eurythmik, en sorts rytmisk gymnastik för att träna
den musikaliska sensibiliteten. Dalcroze menade att återupptäckandet av rytmens
betydelse skulle höja människan son social varelse, för en högre
samhällsutveckling.
Omkring 1913, genom Dalcroze´s främste elev, Suzanne Perrottet, får Rudolf
Laban (1879-1958) ingående kännedom om eurytmiken. Laban var ursprungligen
ungrare som flyttade till Schweiz, Tyskland och sedan till London. Han var en sökare i
tiden, frimurare (OTO!), rosenkreutzare, mer eller mindre ockultist.
Labans teorier och forskning har utövat viss betydelse för dansens utveckling
detta århundrade. Han åhörde Rudolf Steiners föredrag i Paris och i
München. Steiners tankar om det andliga intresserade honom. Han tyckte också att
Steiners eurytmi var intressant, (rytmen i andningen och i orden) men det var inte vad han
själv sökte.
För honom behövde inte rörelsen vara en spegling av något annat (ord,
ton osv.), vilket i och för sig Steiner aldrig heller menat. Märkligt att
Suzanne Perrottet (1918) startade en Laban/Eurytmiskola. Hon kunde visserligen inte
använda eurytmik-termen eftersom den hörde till Dalcroze, men tog samma namn som
Steiners eurytmi, trots att de inte hade med varandra att göra.
Laban var bekymrad över användandet av ordet eurytmi som titel på skolan
då den huvudsakligen baserades på hans kursplan. Så länge ordet
eurytmi endast förekom då det användes på amatörer och skolbarn
tolererade han det. I stället använde han ordet eukinetik (från grekiskans
kinetikos = beträffande rörelsen) för sin egen rörelsekonst.
Dalcroze´s eurythmik försvann i marginalen, idag har vi Dalcroze-institut, bland
annat på Musikhögskolan i Stockholm. Laban-center finns bland anat i London och
New York. Eurytmi-skolor finns numera nästan världen över.
Ser man på dokumentationen (film och foto) från tiden 1911 till 1930 slås
man av hur lika varandra de olika rörelsekonsterna var till det yttre: dräkterna,
gestiken, sceninramningen, programuppbyggnaden osv.
Eurytmin är den enda som har hållit fast vid det ursprungliga och undvikit
förändringar och påverkan utifrån, vilket i sig saknar motstycke i
modern tid. Först nu kan man skönja små ansatser till förnyelse,
både här i Sverige och ute i Europa. Varför det har blivit så
kräver ett helt eget kapitel.
Viktigt att notera i sammanhanget är hur det nutida dansbegreppet idag är
så vittomfattande och generöst att även eurytmin får plats.