Ett ord kan förändra historien
Intervju med Gerald Häfner
Av: Henning Kullak-Ublick och Wolfgang Weirauch
Ur tidskriften Balder nr 2, 2005
Gerald Häfner föddes 1956 i München. Han studerade waldorfpedagogik, socialvetenskap och filosofi. Han är initiativtagare och medgrundare till en hel rad organisationer som arbetar med demokratifrågor, medborgarrätt och författningsfrågor. Var med och grundade partiet Die Grünen (de gröna). 1979-1981 generalsekreterare och presstalesman och 1990-1994 ordförande för delstaten Bayerns gröna parti. Sammanlagt åtta år var han medlem i tyska förbundsdagen och var där bl. a. rättspolitisk talesman och ordförande i rättsutskottet och utskottet tysk enhet. Författare, medförfattare och sakkunnig i frågor om demokrati och medborgarrätt åt flera av Tysklands delstater och för parlament i det europeiska och internationella utlandet. Medlem i styrelsen för Antroposofiska Sällskapet i Tyskland. Fick »Silvermikrofonen« 2002 som bäste talare i Förbundsdagen. Intervjun handlar om vilken enorm betydelse den enskilda människan och hennes initiativ, hennes civilkurage har i t.ex. de stora politiska sammanhangen. Står man med hela sin individualitet bakom de värden, de idéer man vill förverkliga – då kan en individ förändra historiens gång.
Man förebrår ofta politiker att de endast företräder ett partis eller en grupps åsikter och inte inverkar individuellt gestaltande på de politiska förhållandena. Den här förebråelsen är säkert ofta berättigad, men inte alltid.
Efter den 11.9.2001 stod Tyskland inför frågan om man skulle delta i den globala antiterrorkampen eller inte. Allt tydde på att man skulle ge grönt ljus till det här – det var bara några Gröna (miljöpartister) som satte sig emot. Förbundskansler Schröder knöt ihop omröstningen i denna fråga med förtroendefrågan, vilket fick till följd att en del ledamöter av Förbundsdagen skulle tvingas att rösta mot sin övertygelse om de inte ville störta regeringen. Den här knipan, att tvingas rösta mot den egna övertygelsen belastade en del politikers samvete existentiellt.
Gerald Häfners individuella engagemang och politiska skicklighet – han var då medlem i Förbundsdagen för de Gröna – dessa politiskt heta höstdagar år 2001 ledde till en avgörande förändring och visar hur man med nya idéer kan få förstelnade fronter i rörelse. Läs i intervjun nedan vilka långtgående följder Häfners förhandlingsmaraton fick, särskilt med tanke på Irak-kriget, som man då ännu inte kunde förutse.
Wolfgang Weirauch: Du satt tio år i tyska Förbundsdagen. Kan du ge ett facit av de här åren om i vilken mån det i dagens politik ännu finns värden respektive i vilken mån man ännu strävar efter värden?
Gerald Häfner: Egentligen gäller det hela tiden värden, vare sig man uttalar dem, kräver att andra uppfyller dem eller handlar enligt dem. För som jag ser det finns inget värdefritt handlande i politiken. Frågan är naturligtvis vilka värden som inverkar på människornas handlande och om de är medvetna om vilka värden som bestämmer deras beslut i en konkret situation.
Politiker håller en flik av världen i sin hand
Mig tycks att en stor del av det onda – om man får formulera det så schablonmässigt – i vår värld kommer sig av att människor som befinner sig i situationer där de måste fatta beslut, inte verkligen fäller avgörandet utifrån sitt jag. De gör ofta inte klart för sig, att gång på gång hänger allt på hur de själva som jag fattar sina beslut. När en politiker måste avgöra en sak då håller han en flik av världen i sin hand – även om det bara gäller ett bestämt område. Men ett medvetande om den här dimensionen och det ansvar den innebär upplever man rätt sällan. Istället får man alltför ofta uppleva att människorna liksom flyter med i strömmen. Då bestämmer inte de utan de blir bestämda – ofta av skäl de inte gjort sig medvetna om. Detsamma gäller när de följer andra synpunkter än de som hör till saken – eller helt medvetet gör sig till andras agenter, om de utför sina handlingar så att de uppfyller vad penning-, arbets- eller uppdragsgivare väntar sig av dem.
W.W.: Kan du ge ett exempel på det här?
G. Häfner: Den deputerade utsätts för ett hårt tryck. För det är mycket som påverkas av hans beslut. Den starkaste presssen kommer »uppifrån«, från ledningen för partiets parlamentsgrupp. Den har ytterligare en gång en väsentligt skarpare dimension än det ändå redan enorma konformitetstrycket i varje parti. Till det kommer inflytandet från bestämda pressorgan, sedan det från lobbyisterna, avlönade intresserepressentanter. Och sedan: självvalda beroenden. Vi vet ju i dag att en hel rad deputerade dessutom står på inflytelserika företags utbetalningslistor. De här företagen väntar sig så klart något av sina betalningsmottagare.
Styra skatter – åt fel håll
Jag vill dock helt medvetet inte ta fram ett exempel på sådan massiv, även finansiell inverkan, utan ett helt typiskt, ett som tillhör den normala vardagen. Jag ska välja ett exempel som alla kan känna till från egna iakttagelser bara de någotsånär uppmärksamt följt med i vad som hänt i politiken de senaste åren. Låt oss alltså ta problemet med skattelagstiftningen i Tyskland.
Det problemet är ingen bisak, utan ett av de mest centrala överhuvudtaget. Staten kan styra med skatterna, och det gör den också – även om just det förnekas gång på gång (dubbel betydelse på tyska: steuern = skatter, att styra). Skattelagstiftningen inverkar direkt på människornas liv och beteende. Den har ett avgörande inflytande på medborgarnas, företagens, statens, ländernas och kommunernas finansiella situation och även på alla kulturella och sociala inrättningars finanser och därmed ett långtgående inflytande på tillståndet i ett samhälle, på den ekonomiska och sociala situationen i landet.
Arbete bestraffas via skatten
Den tyska skattelagstiftningen är överreglerad på ett sätt som ingen längre kan sätta sig in i. Det finns så många kryphål och undantag, att just de som borde betala skatter i större omfattning nästan inte betalar någon skatt alls. Alla som satt sig in i den här frågan vet: Systemet är ogenomskinligt, ineffektivt och på ett obscent sätt osocialt. Mera: Vi belastar inte bara i många fall fel personer utan vi belastar dessutom fel saker – och det är ännu värre. Vi lägger nästan alla skatter direkt eller indirekt på det mänskliga arbetet. Samtidigt beskattas konsumtion, förmögenhet och kapitalägande nästan inte alls i Tyskland. Det belastar näringslivet och hela samhället. För så här har arbetet blivit nästan obetalbart. Den som har minsta möjlighet slänger ut människor och ersätter dem med maskiner. Det mest meningsfulla, det mest produktiva, det mest altruistiska en människa kan göra, nämligen att använda sin arbetskraft för att åstadkomma något för andra, det bestraffas skattevägen. Den som lever på andras prestationer däremot, han belönas respektive avlastas.
Det här problemet är inte något nytt. Och det har bara blivit värre med åren. Så länge jag kunnat tänka politiskt har människor med kunskaper i dessa frågor klagat på det här. Och precis lika länge känner jag till förslag på hur man skulle kunna förbättra det. Under alla mandattider som jag tillhört det tyska parlamentet hade vi arbetsgrupper där för en grundläggande reform av skattelagstiftningen. De senaste tjugo åren har varje förbundsregering tagit med det här projektet i sin regeringsförklaring. Målet var alltid det samma: Att skapa ett enklare, mer genomskådligt och rättvisare skattesystem. Men i stället för bättre blev det ofta ännu värre.
W.W.: Varför?
G. Häfner: Därför att man glömmer skogen för bara träd. Vad du än vill ändra på – det finns alltid någon som drar nytta av att det är som det är och som värjer sig mot varje verklig förändring. Men eftersom man är rädd för att förlora nämnvärda eller inflytelserika grupper som väljare, så ger man efter för deras krav. På det viset blir det inte mycket kvar av förslagen. Men om det hela trots allt resulterar i ett litet steg framåt, då kan man vara nästan säker på att oppositionen sätter sig på tvären och att det mesta misslyckas senast i Förbundsrådet. Där unnar man inte regeringen någon framgång. Alla har vunnit, har kunnat genomdriva sina intressen, utslagen blev bara en enda sak: ett rättvisare skattesystem eller det allmänna.
Hemlig påverkan och tillfällig störning av medvetandet
Ett sådant exempel visar med all tydlighet vår tids hela problem. Det här fenomenet upplever man ständigt i politiken. I det moment då det ska fattas beslut låter sig många av de inblandade inte alls ledas av det som enligt deras övertygelse skulle vara bäst för landet och människorna. Istället skjuts ett annat skikt i förgrunden, som ofta döljer den fråga det egentligen gäller helt och hållet. Och det här skiktet präglas av helt andra, ibland kortsiktiga synpunkter som bevarande av makten, partitänkande, hänsynslös egoism osv.
Det här gäller naturligtvis inte bara politiken. I yrkeslivet, inom ekonomin och på andra områden ser vi samma problem. Hur ofta känner vi oss tvingade, hur ofta pådrivna, hur ofta följer vi omedvetna eller låga motiv – och hur ofta fattar vi medvetet och modigt beslut som verkligen är präglade av vårt jag? Men fattar en människa inte beslut utifrån jaget, då blandar sig det icke jagmedvetna, som inte helt och fullt utan bara skenbart är av mänsklig natur, i det hela och viskar helt andra synpunkter i hennes öra. De här delvisa och tillfälliga störningarna av medvetandet ser jag som det stora hotet, den smygande katastrofen i nuvarande politik och över huvud taget hos den moderna mänskligheten.
W.W.: Förstärks det här av dagens politiska ordning?
G. Häfner: Ja. Helt klart t. ex. genom systemet med representation i vår »representativa demokrati«. För såhär döljer man ansvarighet och ersätter den helt individuella bedömningen med något slags grupptänkande. I själva verket kan man inte representera en annan människa. Egentligen kan varje människa bara fatta beslut för egen del med fullt ansvar. Det här blir utgångspunkt för demokratiska beslut först då man inte i första hand röstar på en person eller ett parti utan röstar direkt i sakfrågor.
Beslut utifrån jaget
W.W.: Är det över huvud taget möjligt i den nuvarande förbundsdagen att fälla avgöranden i överensstämmelse med det egna samvetet – mot parlamentsgruppens tvång –, utan att den egna karriären hotas?
G. Häfner: Det kan man. Man talar visserligen mycket om tvånget från parlamentsgruppen, men är man helt ärlig då finns inte det här tvånget. I varje fall inte juridiskt sett. Mer ändå: det får inte finnas! Varje parlamentsledamot är verkligen fri vid alla omröstningar. Men det är teori. I praktiken utsätts parlamentsledamoten för ett oerhört tryck och måste därför först förverkliga den här friheten. Först genom honom, genom hans handlingar blir samvetsfrihetens idé verklighet – för honom själv och därutöver för landet, den politiska kulturen.
Problemet är bara att det fria beslutet kan få konsekvenser. Bestämmer jag mig för något annat än partilinjen då offrar jag i och med det eventuellt mitt mandat eller min karriär och därmed min möjlighet att i framtiden vara med och bestämma. I den här frågan är partierna ganska obarmhärtiga, därför att de tror att »enhällighet« och »disciplin« är viktigare än den enskildes frihet eller ett sakligt sett riktigt beslut. Det här gäller till och med för jämförelsevis oväsentliga avgöranden – även här står »enhällighet« över allt annat. Annorlunda är det bara – något som ju egentligen är ett hån och inte heller förekommer särskilt ofta – när man lämnar förhållningssättet vid en omröstning fritt för individuella ställningstaganden.
Politikern upplever den moderna människans situation i en brännpunkt
I alla andra fall måste jag tillkämpa mig och försvara min frihet mot motstånd. För friheten är aldrig enkel. Friheten måste alltid realiseras mot motstånd – om det så bara är den egna trögheten. Individualiteten är ständigt hotad, benägen att följa förväntningar, tvång eller lockelser som fjärmar den från sig själv. I politikern har vi i en brännpunkt den moderna människans situation. Men här framträder den extremt tillspetsad och får ytterligare dimensioner och aktualitet i och med att jag som politiker fattar bindande beslut just inte för mig utan – som deras »representant« – för miljontals andra människor.
Ändå är det alltid möjligt att säga nej, även då man utsätts för stark press. Men saken är problematisk och jag vill inte heller göra det lätt för mig med det här svaret. Det är en fråga om mod och kunskap, en fråga om hur jag bedömer en sak, och hur stor del av världssammanhanget jag tar med i mitt omdöme i just den här frågan. Jag måste ju ta med alla tänkbara följder av mitt handlande, inte bara de som kommer närmast i tiden och de uppenbara. Och jag kan omvänt inte med visshet säga i varje enskilt fall att det till exempel är det enda rätta att man bryter sig ur gruppen och säger nej i enlighet med sin övertygelse. Även då måste jag göra klart för mig vilka ytterligare konsekvenser mitt beslut kommer att få. Det är lätt att tala om de här sakerna. Men verkligen uppleva det gör man först när man står mitt inne i det.
W.W.: Kan du ge ett exempel på det här?
G. Häfner: Jag skulle kunna ge ett exempel som visar hela komplexiteten i ett sådant skeende. Det framgår då också: Det finns ingalunda alltid bara två möjligheter, som exempelvis A eller B, ja eller nej, för eller emot. Ibland finns ytterligare en tredje möjlighet som man i början inte alls tänkt på, och ingen annan heller. Då kan det någon gång bli riktigt intressant. När man röstar för eller emot säger man ju ja eller nej till något där alternativen redan är givna, men genom försöket att komma till en ny tredje ståndpunkt kan man förändra utgångsläget och föra in något helt nytt i sammanhanget.
Ovanstående är början på en längre artikel i Balder nr 2-2005