Rudolf Steiner om ekonomi

 

Av: Didric Wachenfeldt

Ur tidskriften Balder nr 4, 2002

Låt oss gå drygt 80 år tillbaka, till sommaren 1922. Rudolf Steiner håller en två veckor långs kurs för studenter i nationalekonomi. Temat är: Uppgifter för en ny ekonomisk vetenskap. Studenterna har själva bett doktor Steiner tala om deras eget studieämne. De är också väl förtrogna med Steiners tankar om social förnyelse, som väckt mycket intresse och rabalder några år tidigare. Ekonomi är väl inte det som man främst förknippar med Steiner, men han hade gjort sig en del tankar om ämnet under årens lopp. Framför allt var han engagerad i arbetarnas situation i det allt mer växande industrisamhället med stora sociala klyftor och hälsomässig och andlig misär som följd. Steiner hade undervisat på en aftonskola för arbetarbildning i Berlin under sekelskiftet och där mött socialismens och Karl Marx mest glödande förespråkare. Själv tog han avstånd från deras utpräglade materialism och idéer om klasskamp. Att arbetarnas representanter skulle ta över den ekonomiska makten var för honom inte någon varaktig lösning. Steiner trodde liksom liberalerna mera på bildningens betydelse och att organisera näringslivet och även samhället i stort på ett annat sätt.

Tregreningsidén

17 år senare, mitt under brinnande världskrig, gjorde Steiner ett första utkast till vad han kallar ”samhällets tregrening”. Världskriget hade tydligt visat, att stater inte kan blanda sig i och skydda det inhemska näringslivet gentemot andra stater och deras näringsliv. Eftersom statsmakten inte heller hade lyckats tillräckligt med sociala reformer för att undsätta de mest nödställda borde dessa reformer också skötas av andra fristående organisationer. Så hade ju olika intresseorganisationer och bildningsförbunden vuxit fram. Och denna del av samhället, som Steiner kallar kulturlivet, idag skulle vi säga civilsamhället eller den ideella sektorn, borde få mycket mera resurser. Ge mera pengar till vård, skola och omsorg skulle det ha hetat i dag. Men inte för att administreras av landsting och kommuner utan just av självständiga organisationer. Steiners förslag presenterades för högt uppsatta politiker i Tyskland och Österrike: De visade faktiskt sitt intresse för tankarna eftersom de själva stod mitt uppe i gigantiska problem, men de gick inte vidare med Steiners förslag. Förslagen måste utarbetas och konkretiseras mera blev den enda kommentaren.

Efter krigsslutet och när de jättelika skadeståndskraven restes mot Tyskland var Steiner inne i den offentliga debatten. Enligt honom var det enbart statsmakten som bar skulden, inte det tyska folket. Han fomulerade sina tregreningstankar i tal och skrift och rönte stor uppmärksamhet. Men denna gång var det inte politikerna som lyssnade utan framför allt företrädare för näringslivet. Och även här kunde tregreningen tillämpas. Steiner ville skilja på lönen och arbetsinsatsen. Den förra var en medborgerlig angelägenet som måste ses i förhållande till den arbetandes behov och prisbilden i samhället. Arbetsinsatsen däremot måste ses i förhållande till verksamhetens behov, konkurrenskraft och möjligheter att utvecklas. Kort sagt skulle man skilja på frågor som rörde själva produktionen, frågor som gällde samarbete och löner och, dessutom, frågor som rörde verksamhetens idé- och kompetensinnehåll. Detta skulle också innebära, att verksamhetens finansiering sköttes av experter på detta område. Det skulle också innebära, att arbetarna fick mera bestämmanderätt och möjlighet att påverka sina löner och sin arbetssituation. Steiners idéer stötte efterhand på stort motstånd. Arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer såg sina intressen hotade. Fackföreningarna ville helst ta över finanserna helt och arbetsgivarna ville inte ha in för många stridslystna socialister i företagsledningen. Tregreningen verkade alltså svår att genomföra, men Steiners framträdanden i offentliga föredrag, i sammanträdesrummen och på fabriksgolven hade gjort honom till en känd och ofta anlitad person. Många initiativ med honom som rådgivare följde – pedagogiska, medicinska, jordbruksmässiga m fl.

Nu hade Steiner en grupp ekonomistudenter framför sig. De hade skolats i en akademisk miljö där man upprättade teoretiska modeller över ekonomin i stort, ur samhälleligt och nationellt perspektiv. Ifrån de klassiska ekonomerna hade de lärt sig, att leta efter stabila värden som beräkningarna kunde baseras på. Av neoklassikerna hade de lärt sig att använda teorier om prisbildning och s k marginalnytta. Dessa teorier, som var revolutionerande när de formulerades för första gången, låg emellertid långt ifrån samtidens ekonomiska problem. I Tyskland rådde galopperande inflation och arbetslöshet. Teorierna låg också långt ifrån Karl Marxs idéer, som nu spreds med stor hastighet bland missnöjda arbetare, utblottade borgare och radikala intellektuella. När Steiner talade till dessa studenter tog han sin utgångspunkt i dessa förutsättningar och i sina tidigare tankar om tregreningen.

Vad är värde?

En grundläggande frågeställning för de klassiska nationalekonomerna i slutet av 1700- och början av 1800-talet var frågan om det ekonomiska värdet. Hur kunde man hitta ett gemensamt värde för både rörligt och bundet kapital, det senare i form av fysisk egendom. Man försökte hitta en produkt vars värde ansågs relativt stabilt och som kunde utgöra basen för all annan värdeberäkning. Man prövade exempelvis med spannmål. När ekonomin blev mera global och engelsmännen utvecklade sitt handelsimperium under 1800-talet uppstod tanken på att använda guld som bas för värderingen av valutorna. När Steiner utvecklar sin värdeteori utgår han inte från materiella företeelser. Han understryker, att värderingen och ekonomin över huvud taget är en skapelse av mänsklig intelligens och i samarbete människor emellan. Det är vi väl egentligen medvetna om men glömmer lätt bort det. Vi är idag vana vid att man värderar naturresurser och bedömer ett lands välstånd därefter. När det skett en naturkatastrof eller en större olycka hör vi på nyheterna om hur stora värden som gått förlorade. Men allt detta är ju egentligen bara tankekonstruktioner. Steiner betonar att naturens resurser i sig själva inte har något ekonomiskt värde. I djurens värld finns inga ekonomiska värden. Den renodlade självhushållaren har heller inget behov av att värdera sina materiella tillgångar. Värderingen uppstod först i o m byteshandeln. Hur många säckar potatis är din björnpäls värd o s v? När mera komplicerade arbeten delades upp på flera människor uppstod så småningom behovet av att kunna värdera den ene och den andres arbetsinsats. Det är också här Steiner lägger tonvikten i sitt resonemang. Det fysiska arbetet med naturens resurser utgör grunden i värdeberäkningen. Mängden arbete bestämmer en produkts värde. I detta avseende har han hämtat delar av sin inspiration från Karl Marx, som också baserar sin värdelära på det mänskliga arbetet. Vi ska inte gå in i några detaljer här, bara konstatera att syftet hos de två tänkarna är olika. Marx syftade till att bevisa, att det fanns ett mervärde i produkterna, som kapitalisterna hade roffat åt sig på arbetarnas bekostnad och att detta skulle utgöra grunden i ett rättviseresonemang. Steiner syftade till att visa, att de värden som byggts upp genom fysiskt arbete så småningom, genom flera mellanhänder, övergår till att bli mer och mer abstrakta, otydliga och svårkontrollerbara. Börsspekulanten har inte längre något förhållande till var värdena kommer ifrån. I den globala ekonomin förflyttas gigantiska kapitalmassor och idag, 80 år senare, med blixtens hastighet genom elektronisk utrustning. De små nationella ekonomierna har blivit som små brickor i detta stora flöde. Riksbankerna kämpar desperat med de enda styrmedel de har, räntorna och valutakurserna. Från jordnära realitet till globalt omfattande abstraktioner – det är Steiners bild av den ekonomiska värdeutvecklingen. Han syftar till att visa hur människan på nytt måste få ett mera konkret förhållande till de ekonomiska värdenas ursprung om hon inte helt ska förlora kontrollen. Den allt mer ökande globaliseringen sedan Steiners tid och därmed växande kapitalflöden har med all tydlighet bekräftat dessa farhågor.

Om man ser på Steiners resonemang förstår man också varför han inte trodde på Marx mervärdeteori. Han kunde säkert acceptera den till en viss punkt i värdeutvecklingen, men därefter försvinner medvetandet om hur mycket arbetsvärde som finns nedlagt i en viss produkt. Nya mellanhänder med helt andra idéer kommer till. Steiner betonar också att i mötet mellan arbetare och företagsledare uppstår en förhandlingssituation. Företagaren köper inte själva arbetet utan resultatet av arbetet. Om han sedan säljer detta resultat vidare och genom det ökade priset gör en stor förtjänst så kan man säga, att arbetaren gjort ett dåligt avtal med företagaren men man kan inte säga, att en objektivt kalkylerad mängd mervärde har gått i företagarens ficka.

Intelligensens betydelse

Steiner baserar inte hela sin värdelära på det fysiska arbetet. Han räknar också med, och det betonar han mycket starkt, det finns ett intellektuellt arbete som också måste värderas. Genom människans intelligens har arbetsdelningen och hela den ekonomiska värderingen kommit till. Genom intelligensen har också kapitalet kommit till och dess materiella uttryck i form av pengar. Egentligen är ju pengarna bara ett extra mellanled i byteshandeln, enligt Steiner. Vi är fortfarande byteshandlare när vi använder pengar. Istället för papperslappar och metallslantar kunde vi ha använt någonting annat, exempelvis ärtor. Betalningsmedlet har ursprungligen uppkommit ur ett överskott, som deponerats och lånats ut mot någon form av kvitto. Sedan har kvittona bytt ägare genom olika avtal och börjat cirkulera. Genom intelligensen har över huvud taget en massa uppfinningar kommit till, som förbättrat produktutvecklingen och reducerat den fysiska arbetsinsatsen. Om vi i dagens läge jämför den tid som skulle ha gått åt för att odla upp ett hektar jord för hand med hur lång tid det tar med dagens tekniska utrustning kan vi lugnt konstatera, att det råder en enorm skillnad. Den fysiska arbetsinsatsen är idag minimal. Vad består då mellanskillnaden utav? Jo, det är en måttstock på värdet av allt det intellekuella arbete som har underlättat tillverkningsprocessen. Därmed kan man också säga, att uppfinningar och förbättringar som gjordes för hundra eller tvåhundera år sedan fortfarande är med och effektiviserar vårt arbete idag. Det intellektuella arbetet inom ekonomin inskränker sig alltså ingalunda till bearbetning av det förgångna genom bokföring eller i budgetering för kommande år. Intelligensen är en stark framåtriktad kraft, som har betydelse långt in i framtiden. Därmed kommer vi också till ett andra huvudsyfte i Steiners resonemang, varför det är så viktigt att satsa på kulturlivet, på utbildning och konstnärlig verksamhet som befrämjar fantasi, uppfinningar och allmän kulturell utveckling. Dit får naturligtvis också räknas ett välstånd i form av vård och omsorg.

Nedbrytningen av värden

Värden byggs inte bara upp. De bryts också ner. Genom näringslivet produceras hela tiden nya värden i form av produkter och tjänster. Parallellt med dessa skapas ekonomiska värden. Allt som inte konsumeras på vägen bildar överskott, som sedan kan lånas ut till behövande, antingen direkt eller genom bankväsendet. Överskott går också till att betala skatt till staten och till att ge utdelning på aktiemarknaden. En del överskott går också ut i form av gåvor till fonder och ideella verksamheter. Skatterna kallar Steiner för tvångsgåvor, eftersom de måste betalas och inte kommer tillbaka direkt till gåvogivaren. Istället fördelas skattemedlen i samhället i enligthet med politiska målsättningar och program. Steiner kritiserar inte skattesystemet i sig men han är däremot kritisk till det sätt som staten oftast bedriver beskattningen på. Genom alla former av differeniering i beskattningen, subventioner och riktade bidrag snedfördelas och kaotiseras ekonomin. Det är alltid några grupper i samhället som gynnas och andra som förlorar på skattereformerna. Och oftast ser politikerna själva inte alla konsekvenser av sina reformer.

Kort sagt vill Steiner se en utveckling från vad han kallar köp-och-försäljning till lån och till slut till gåvor. De värden som byggts upp i ena änden fördelas genom lån och skatter och konsumeras genom gåvor. På det rent fysiska planet, vilket är mest tydligt, produceras varor, som säljs genom mellanhänder till konsumenter och förbrukas. Livsmedel äts upp. Bilar används, slits ut och skrotas. På det ekonomiska planet är inte förbrukningen lika tydlig. Gåvopengarna används ju också till att betala producenter och går tillbaka till produktionen kan man ju säga. Andra ekonomiska värden investeras och förvaras genom fastighets- och markköp. Och det är här Steiner återknyter till sin teori om värdenas uppkomst. Enligt honom kan man inte spekulera i och driva upp priserna på produkter och naturresurser som inte har vidareutvecklats genom fysiskt arbete och först därmed fått ett högre värde. Dessutom har kapital som borde ha gått vidare i den ekonomiska cirkulationen bundits upp och stagnerat till förmån för enskilda investerare. Därmed har man skapat obalans och störningar i en naturlig nedbrytningsprocess, där huvuddelen av de ekonomiska värdena försvinner och en liten del går vidare som ”utsäde” för fortsatt produktion och alstring av nya ekonomiska värden. Obalansen består i att förhållandet mellan de ekonomiska värdena och de materiella värden de representerar har rubbats. Materiella produkter bryts ner. Tjänster utövas och försvinner. Men de ekonomiska värdena lever vidare som odödliga fantomer. Kapitalmängden växer och växer, blir mer och mer abstrakt, skapar inflation, överproduktion, överhettning och, i dess förlängning, ekonomiska kriser, bankkrascher, massarbetslöshet o s v. Spekulationer och statlig fördelningspolitik är de stora bovarna i Steiners framställning. Både kapitalister och socialister, såväl liberaler och laissez-faire-anhängare som planekonomer får sig en känga under sommarföredragen 1922.

Framtiden

Hur ser då Steiners egen lösning ut och har hans resonemang aktualitet idag? Svaren måste ges som korta ansatser och bilder, för det är så de framstår i de fjorton föredragen. Steiner var inte i huvudsak ekonom och han hann aldrig utveckla de tankar som formulerades under denna kurs. Han hann med att ge sina unga åhörare en kort vägbeskrivning och att ange färdriktningen i ett nytt sätt att tänka om och forska i ekonomi. Istället för statliga lösningar talar han om lokala och regionala initiativ där företrädare för olika grupperingar inom ekonomin skulle finnas representerade, inte bara arbetsgivare- och fackliga organisationer, som är de stora förhandlarna idag. Det skulle också finnas konsumenter representerade och i direkt dialog med producenter och grossister, inte genom statliga ombudsmän och konkurrensbevakare. För att få bukt med kapitalöverskottet föreslår Steiner, att pengar får en begränsad livslängd. Hur nu detta ska lösas i praktiken står som en öppen fråga. För att få bukt med den ekonomiska misären återkommer han till sitt tidigare förslag om, att skilja lönen från arbetsprestationen. Lönen ska betraktas som en grundläggande rättighet och ge var och en ekonomisk trygghet. Arbetsprestationen ses ur nyttoaspekt. Arbetskraften anlitas där den behövs. Förändrade produktionsförhållanden måste leda till omflyttningar och nya arbetsuppgifter. Här ställer den arbetande sitt arbete till förfogande av social nödvändighet för att samhället ska fungera. Detta kan låta högstämt idealistiskt men om man ser utvecklingen inom näringslivet kan man nog instämma i Steiners resonemang om, att ökad arbetsdelning och specialisering har lett till ett mera komplext samhälle, där vi alla har blivit mer och mer beroende av varandra. De flesta hushåll producerar ingen mat själva utan måste köpa den från tillverkare både nära och långt bort ifrån. Energin måste köpas in. Vi är beroende av allmänna kommunikationsmedel. När en yrkesgrupp går ut i strejk lamslås ofta flera vitala funktioner i samhället. I ett större perspektiv har konkurrensen ökat och gjort oss beroende av en mängd utländska produkter. Konkurrensen har också lett till etableringar med billigare produkton i fattigare länder. Den tredje världens behov framstår allt tydligare än någonsin. Samtidigt blir västvärlden allt mer beroende av att hitta nya marknader och ekonomier som är tillräckligt starka för att vara goda konsumenter. Tidigare svaga ekonomier i tredje världen har avancerat oerhört på några få decennier, speciellt de oljeproducerande länderna och gjort västvärlden beroende av sina produkter. Det ömsesidiga beroendet, att både kunna köpa och sälja, har gjort jordklotet allt mindre.

Det globala perspektiv som Steiner menade måste ersätta nationalekonomin är idag på många sätt en realitet. Samtidigt finns naturligtvis det lilla småföretagarperspektivet från de klassiska nationalekonomernas dagar kvar i teorierna om internationell ekonomi. Och detta styr i sin tur politikerna. Politikerna tänker huvudsakligen i termer av nationella vinstintressen. Industriell överproduktion och avfall dumpas utomlands, i länder med svag ekonomi. Den statliga inblandning i näringslivet som Steiner varnade för 1922 är lika mycket ett faktum idag. I EU.s utveckling ligger både näringsmässiga och statliga perspektiv väl invävda med varandra. Kommer de småkonflikter om importförbud och tullar som råder mellan EU och USA att utvecklas till ett veritabelt handelskrig eller t o m ett världskrig under detta århundrade? Nog finns det anledning att fundera över de ord som formulerades i fjorton föredrag för 80 år sedan. Avslutningsvis ska bara understrykas hur stor vikt Rudolf Steiner lade vid gåvornas betydelse i ekonomin. Såväl i en sluten ekonomisk enhet, som den lilla självförsörjande byekonomin för hundra år sedan och den i sin totalitet slutna globala ekonomin måste allt kapital och alla lån så småningom omvandlas till gåvor. Gåvokapitalet är dessutom det mest produktiva kapitalet. Det kapital som skänks till kulturell och social utveckling istället för att spekuleras fast i materiella ting är den bästa investeringen för framtiden.

Bok

Allt detta och mycket mera står att läsa om i den utgåva på svenska av Rudolf Steiners Nationalekonomisk kurs, som publicerats av Antroposofiska Bokförlaget. Antal sidor: 320. Cirkapris: 200:-. Boken säljs genom Robygge-butiken i Järna och kan även beställas direkt från förlaget. Tel: 08-551 739 49 och fax 08-554 810 39.

 

Didrik Wachenfeldt