Storytelling som läkande kraft – en utbildning i konsten att berätta muntligt

Det muntliga berättandet är en social konstart. Storytelling innebär människor som berättar fritt utan några papper, böcker eller andra hjälpmedel till en eller flera lyssnare.

Alla kan jobba och leka med storytelling. Alla är lika välkomna in i sagorna och berättandets omtumlande värld! Just nu hålls utbildningen Storytelling som läkande kraft ute i Ytterjärna. Enkurs för både proffs och amatörer med deltagare från hela norden.

En berättelse är alltid en helhet. Att uppleva sammanhang och helhet är läkande för både berättare och åhörare. Under kursen får deltagarna lära känna berättelsens olika delar. Övningar varvas med samtal och teori.
– Storytelling handlar om att skapa en mötespunkt mellan berättaren och åhöraren. Att skapa den gyllenecirkeln, som vi kallar det för, förklarar Roar Lefsaker en av deltagarna på kursen. Vi ska inte bara leverera någonting.
– Det är berättandet i sig självt som är läkande. Inte själva historien man berättar, fortsätter Ulf Nilsson, ytterligare en av kursdeltagarna. Den djupa, mänskliga visheten finns i alla sagor och berättelser.
Istället för att läsa ur en bok möter storytellern åhöraren – man blir interaktiva. Är berättaren samlad och vet vad den vill kan processen bli läkande.

Det handlar om att komma ur det intellektuella. Att jobba med det spontana, att släppa loss fantasin!
– En saga om drakar och troll kanske inte är verklig men kanske är den ändå sann! funderar Roar. Istället för att berätta något med ord, något som kanske hade tagit flera tusen sidor att skriva ner, berättar man en kort saga med hjälp av bilder och metaforer. Och på så sätt blir det sant. Kanske till och med djupare sanning?!
Även om man inte förstår drakar eller tror på dem, kan man känna igen sig. En storyteller måste vara i det beskrivande, i det den ser. Utan att tolka, analysera eller fundera.
– Det är en övning att levandegöra de saker och ting vi har omkring oss, säger Märta Wichman, även hon deltagare på kursen. Vad säger trädet till exempel? Det handlar om att fånga tingens väsen.

En storyteller kommer ihåg
berättelserna med hjälp av bilder. På så sätt kan en berättelse variera från var gång hon eller han berättar den. Men berättelsen ändras också beroende på åhörarna.
– En äventyrssaga berättar man antagligen annorlunda för småbarn än om man skulle berätta den för generalförsamlingen i FN, förklarar Roar och de andra börjar skratta inför tanken på den synen.
Det är även skillnad på om man känner åhörarna sedan innan tycker Märta.
 – Om man inte gör det måste man stå stadigt i sig själv och tro på det man gör. Man måste veta vad man vill och varför!
– Berättandet lever inte längre i dagens samhälle. Så att våga gå till någon, någon som kanske aldrig har hört en saga förut, och berätta en skulle vara utmanande, tycker Ulf. Men det är också därför det heter storytelling och inte sagoberättelser, för då skulle de flesta avfärda det direkt som något för barn. Storytelling är berättelser för vuxna och barn.
– Och det där med FNs generaler är egentligen inget skämt, fortsätter han. Det är antagligen dom som skulle behöva höra sagor mest av alla.

Det roligaste med att berätta för andra människor tycker Märta är när man står och berättar och ser hur det tänds ljus i åhörarnas ögon. När man ser hur lyckliga de är när man kommit till slutet.
– När man märker att det betyder något för andra människor, tycker jag det är roligast, säger Ulf. När man upptäcker det levande och styrkan i storytelling – hur det påverkar mig och andra.

Kan storytelling vara läkande i sig?
Kan det vara läkande även för en åhörare som är skeptisk och inte "med på noterna"?
– Då blir det upp till berättaren att ta bort åhöraren från skeptismen, säger Roar efter en stunds fundering. Det gäller att kunna öppna skeptismen via bildform!
– Man blir aldrig färdig storyteller, förklarar Märta.
Det är en process. En konstart man hela tiden måste jobba med för att hålla levande.

Text: Sofia Zetterqvist, 2008.