Med klass två på äventyr i fablernas och legendernas värld

I waldorfskolan har det mesta en mening. En bakomliggande tanke. De rosalaserade väggarna i tvåans klassrum är just rosa för att rosa är färgen som tilltalar kreativiteten, kritorna klibbiga för att ge barnen motstånd och räkningen bakvänd för att utveckla tänkandet.

– Godmorgon klass två, hälsar klassföreståndaren Kenneth Sjöberg och eleverna svarar ”godmorgon magister Kenneth” och sedan läser de morgonversen tillsammans. Sånger, dikter och en av tjejerna är spelmannen och spelar fiol, klass två övar inför ett uppträdande på skolans månadsfest.

En flicka visar gärna upp sitt färgglada periodhäfte i ämnet räkning. I waldorfskolan utgår man från helheten, så även på mattelektionerna. På första sidan har hon ritat en stor bild som illustrerar hur man kan räkna att 6=3+3. På nästa sida har hon ritat en fyrkant med tio rutor i. Sex rutor är färglagda – hur många är det som inte är det? Utgå från helheten: 10=6+?

Först i fyran börjar man räkna med gånger och mer abstrakta räknesätt. Genom att börja med helheten utvecklas tänkandet. Det är också så barnet möter världen. Man går med en påse med 20 äpplen från affären och har bara 16 stycken kvar när man kommer hem – hur många har ätits upp?
– Man måste låta barnen få uppleva det med kroppen. Lära sig genom viljan. Istället för att tvinga in kunskapen låter man den mogna fram, berättar Kenneth och tar en tugga av sitt äpple. Det är fruktstund och barnen leker och spelar kort.

I taket pryder en stor laserad takmålning med den helige Fransiskus som huvudmotiv. I tvåan är det nämligen fablerna och legenderna som är temat och därför berättar läraren mycket om helgon - där har den helige Fransiskus en central roll.
– Helgon är förbundna både med jorden och himlen och det är precis där barnen just nu är i sin utvecklingsfas, berättar Kenneth.
Vid nioårsåldern går barnen ut ur det paradisiska de levt i och möter plötsligt världen. De kliver ner på jorden – en process som kan ta väldigt hårt på vissa barn. Plötsligt kan de känna sig väldigt sårade och uppleva en stor ensamhet.
– Det är en känslig tid som man måste hjälpa dem igenom.

I fablerna får vi lära känna de olika djuren och deras karaktär. Alla har vi lite av varje djur inom oss. Lite räv som är listig, lite kråka som snål, lite snigel som är långsam.

Genom ramsor och bilder lär sig waldorfeleverna alfabetet. I tvåan är det småbokstäver som övas.
– Vi hade en elev som kunde väldigt mycket och tyckte att vi lärde oss för långsamt. Så hon åkte på besök till en kommunal skola. När hon kom tillbaka sa hon ”Dom kan mer än oss, men dom vet inte varifrån bokstäverna kommer. Men det kan vi”

Under formteckningslektionerna håller en flicka vars mamma kommer från Japan på att lära klassen det japanska alfabetet. Hon målar de komplicerade tecknena på tavlan och de andra ritar efter med koncentrerade miner och stadigt tag om kritan på det lite småknottriga akvarellpappret. Varje målning blir den andre olik. Någon har valt att rita allt med mörkbrun färg. En annan i ljusljus gult. En tredje har tagit hela färgskalan på en gång. Någons former är stora och yviga, någon annan har gjort dem små och prydligt uppradade på linje. Oavsett vilket – eleverna verkar gilla ämnet. Och det syns lång väg hur de arbetar och kämpar med formerna.
– I formteckning lever barnen sig så in i formen att dom blir ett med formen dom ritar, något som även formar dem inuti, förklarar Kenneth.

På väggen hänger en uppsättning bilder målade med akvarellfärger.
– Vi sjöng morgonstjärnan på religionen och sedan målade barnen det.
Anledningen till det sparsmakade färgutbudet är att barnen på så sätt ska lära sig färgernas väsen. Hur de fungerar tillsammans. Blått flyter ihop med gult och hoppsan då blev det visst grönt!

Allting hänger ihop, varierat och uttänkt in i minsta detalj. Den detaljrika läroplanen gör allt för att ge barnen en helhet. Mångfald skapar helhet!

Text: Sofia Zetterqvist, 2007