Enat kollegium är nyckeln till problemlösning
En kille i sjutton års åldern. Han är lång och
stor. Väldigt stor. Christof Wiechert beskriver en situation ur verkligheten.
- Han har kläder som är allt annat än vita och massor av metallkedjor och annat
hängande lite här och var. Allting ser väldigt tungt ut. Hängande och tungt. Det
är som om hans vilja är drunknad nere i fötterna. Som om hans stora, svarta, tunga
kläder inte kan släppa fram viljan för att de är så kompakta. Som ett skal.
Det har gått så långt att lärarna till och med börjat fundera på om
det inte vore bäst om pojken hoppade av skolan.
Hemma sitter han alltid framför TV:n och spelar TV-spel. Hans lärare från
småklasserna berättar att pojken var väldigt intelligent och smart, hade bra betyg och
var snäll när han var yngre. Sedan i puberteten var det som om han förlorade allt. Han
förlorade sig själv. Ett barn som kommer i puberteten har
som en sorts osynlig lapp på dörren ”Stopp. Jag håller på att möblera
om. Kom inte in. Jag har tappat bort mig själv och håller just nu på och
letar.”
Det enda pojken fick behålla var sin snällhet. För snäll var han fortfarande.
Genomsnäll.
- Det är ganska vanligt att sådana här typer av ungdomar faller in i någon
rörelse, berättar Christof Wiechert. Någon högerextremistisk rörelse. De blir
elaka.
Men den här pojken behöll sin godhet. Han hade ingen fri vilja men en snäll
själ.
Finns inget ont i världen
Michaela Glöckler berättar i sitt föredrag på Onsdagsmorgonen att det egentligen
inte finns något ont i världen. Det är bara det att det så kallade onda har
hamnat på fel plats. När du ser ett problem hos till exempel en elev. Ska du
försöka tänka var hör det här problemet hemma? Var är det på
rätt plats? Om till exempel någon har ett beroende. När är ett beroende bra? Jo,
när man är beroende av sig själv. Med små steg kan man sedan styra problemet i
rätt riktning.
Specialprogram utformades
Christof Wiechert bestämde sig i alla fall för att han ville hjälpa pojken. Han
frågade kollegiet om det var någon som under en månad kunde agera pojkens vilja.
Omprogramera honom. Fysikläraren var villig att ställa upp och de gjorde ett program som de
skulle följa. Programmet såg ut så här:
1. Fysikläraren måste ha nära kontakt med pojken. I slutet av varje dag ska de
sätta sig ner och gå igenom hur dagen har varit, vilka uppgifter pojken har utfört och
så vidare.
2. Pojken ska skriva en dagbok över hur han gjort sina uppgifter.
3. Lärarna ska utforma ett program för matematik och språk där nivån ska
vara väldigt låg från början med de enklaste uppgifterna och sedan ska
nivån stegvis höjas tills den är på samma nivå som de andra i
klassen.
4. Lärarna, ska inte klaga något mer på pojkens arbete. De ska hädanefter bara
berömma.
Programmet sattes igång och när Christof Wiechert kom tillbaka till skolan efter något
år hade pojken ändrats väldigt mycket. Han var bra i skolan och engagerade sig i
ämnena. Alla lärare var glada. Pojken med. Glad alltså.
Pedafgogiska frågan är en medicinsk
fråga
- Ofta börjar elever ta olika mediciner mot sina problem, till exempel
koncentrationssvårigheter, berättar Michaela Glöckler i sitt föredrag. Inte
sällan på inrådan av lärare. Men när inte barnet vill ta medicinen
längre måste man lösa problemet med pedagogik. Så, den pedagogiska frågan
är en medicinsk fråga. Vill du inte ta medicin måste du istället med små
steg utbilda kroppen.
Viktigt med ett enat kollegium
Christof Wiechert säger att det är viktigt med ett kollegium som tar tag i problemen.
För att kunna lösa problem måste man lösa dem. Inte gömma dem. Och nyckeln
till det är att ha ett enat kollegium. Ett kollegium måste hålla ihop. Kedjan
måste vara sluten. Om alla är överens om att ”vi verkar ha förlorat den
pojken” är chansen att få honom tillbaka större, än om man istället
säger ”vi förlorade pojken på grund av att den där läraren inte klarade
av honom och den läraren inte såg honom och den där läraren inte sa
något”.
Här hummas det lite igenkännande i publiken. Problemet tycks bekant.
- Om inte läraren känner sig säker i kollegiet med att berätta om sina problem med
elever, kan man aldrig lösa något, fortsätter Christof Wiechert. Öppenhet är
viktigt. Vi måste försöka låta bli våra personliga och empatiska
åsikter om varandra i ett kollegium. Vi måste försöka vara objektiva.
Text: Sofia
Zetterqvist