Läroplanen som ett konstverk inom waldorfpedagogiken
Livet är ett konstverk, en inre komposition, ett musikstycke, Christof Wiechert gör en
kort paus. De första tjugoen åren är tiden då temat presenteras. Det är
inledningen. De följande tjugoen åren är tiden då inledningen bearbetas,
omvandlas, knådas. Där är strid, krig och kamp. Svett, stress och tårar blandat
med pauser, avslappning och långsamt tempo. Våra själsbatterier vårdas, laddas.
Vi ger energi. Vi måste ge energi. Som lärare måste man ge energi, säger Christof
Wiechert.
Det var en gång några waldorflärare som sa till Rudolf Steiner att de var tomma
på energi. De hade inget mer att ge, de hade redan gett allt sa de. Vad ska vi göra
nu?
- Konstigt, svarade Rudolf Steiner. Mycket konstigt, för de som är engagerade för deras
uppgift, de som brinner för det de gör, de blir aldrig trötta. De förlorar aldrig
energi.
Något att tänka på.
Åren fyrtiotvå till sextiotre är den tredje delen av konstverket där
inledningen repeteras. Kvalitéerna i början av livet känns igen i slutet men på
ett spirituellt sätt. De resterande åren av livet motsvarar codan, det avslutande ordet i
noterna som innebär att musiken avrundas. Livet avrundas.
Läroplanen är också ett konstverk. Eller bör vara som ett konstverk. Den har
två uppgifter. Den ska innehålla vad vi lär oss i skolan och den ska vara en kurs
för livet. Barnet ska få en relation med sina egna instrument. Med tanke, känsla och
vilja.
Tänk dig en solig vårdag i maj, Christof Wiechert sluter ögonen.
- En ros som håller på att öppna sig, slå ut, fortsätter han. Den
unga styrkan kan man se i klasserna fyra till och med åtta. Man lär sig aldrig så
mycket som då.
Barnen i klass sex till åtta tycker ofta att de lär sig så mycket men de lär sig
som en öppen ros. En öppen ros som tar emot solens strålar. De lär sig med
själen. De lär sig för livet. Och det är det som är grunden i waldorfskolans
läroplan. Att vara ett konstverk för hela livet. Rudolf Steiner ansåg att det till och
med inte behöver vara användbart för stunden det man lär sig, det kan var
någonting man får användning av först senare i livet.
Waldorfläroplanens komposition är uppbyggt på samma sätt som livets. I
småklasserna lär man sig räkna, skriva och spela. En introduktion och inledning. I
fyran till och med åttan har man mängder av ämnen: geografi, kemi, fysik, mineralogi,
geometri, historia, matematik m fl. Det är bearbetnings delen. Det är nu arbetet sker.
Högstadiet, klass nio till och med tolv, består i princip inte av några nya
ämnen. Det mesta är repetition. Men, man går nu in i ämnena djupare. Man granskar
och funderar. Det hela blir mer precist och individualiserat. Om man flyttar fram det här sista
momentet i skolan och börjar med det för tidigt kommer det att skada den andra
livsperioden.
Michaela Glöckler förklarar det med att om ett litet barn bara får intryck och
information mot sig hela tiden utan att ha en chans att släppa ut något blir det deprimerat.
Depressionen beror då på avsaknaden av frihet. Det finns en läcka där friheten
rinner ut. I sju till fjorton års åldern resulterar det i relationsproblem. Man hittar inte
någon att vara med. Alla har så många fel. Jag är ju perfekt varför kan
ingen annan vara det? Det uppstår en sorts tomhet i själen av all intellektuell
korvstoppning tidigt i livet. Kan du ej relatera till andra kan du inte heller göra det mot dig
själv. Du känner dig då tom och meningslös.
- I dag har vi en STOR läcka av ansvar, fortsätter Michaela Glöckler. Om du tänker
och sen gör som du har tänkt, visar du ansvar. Då tar du ansvar. Du kan göra det i
det personliga livet, i arbetslivet och i sättet du är öppen för problem i
världen.
I fjorton till nittonårsåldern brukar osäkerheten visas i att man tänker
”okej, jag hittar ingen annan så jag kan väl åtminstone använda mina
pengar, mitt intellekt och min makt och få ett bra liv.” Sedan bygger man en liten bubbla
av sina guldmynt runt sin ”intellektuella” hjärna och har på så sätt
inte använt sitt ansvar mot sig själv eller världen.
Så om man lär ut för mycket för tidigt kommer den andra delen i livet att ta skada. Den andra delen i musikstycket. Bearbetnings delen. Kriget. Om man flyttar fram den sista skoldelen bygger man en bro på löst fundament. En bro utan grund som riskerar att rasa ihop när som helst.
Text: Sofia
Zetterqvist