Att låta barnen få leka är något av det bästa man kan göra för dess utveckling.

I Skolverkets läroplan för förskolor betonas lekens betydelse för barns utveckling och lärande. Men risken finns att vi i vår vilja att barnen ska få leka, styr deras lek, strukturerar sönder den. Vi måste stimulera barnens naturliga kreativitet istället. Något man på Waldorfförskolor är noga med.

I sin artikel om waldorfpedagogiken (som går att läsa här) skriver Christhild Ritter:

"I waldorfförskolan lägger de vuxna stor vikt vid alla praktiska och konkreta verksamheter. Men det gäller inte så mycket att göra  med barnen utan att vara  med barnen på ett sådant sätt att de stimuleras till egenaktivitet."

"Det handlar inte om att barnet skall lära sig,  utan att barnet får vara med  på det som den vuxne gör, men  på sina egna villkor! Barnet utvecklas bäst om det i leken får härma den vuxne i det den gör utan tvång, fritt, helt utifrån sina egna förutsättningar och sin egen vilja."

Birgitta Knutsdotter Olofson skriver i sin bok De små mästrarna – Om den fria lekens pedagogik om lekens viktiga roll:

Leken är en skapande verksamhet.
Behöver barnen hästar gör dom hästar. Behöver dom ett hus, bygger de en koja. Inte för att någon vuxen vill det utan för att de behöver det. Utifrån egna initiativ.

I leken är allt möjligt.
Behöver man ett hav till sin båt blir mattan snabbt ett hav. Behöver man plats att spela fotboll på, ändras den lika fort till att fungera som fotbollsplan. Engagemang, glädje och förglömmelse.

I leken bearbetar vi omvärlden.

Impulsivitet och ordning möts i leken. Och vi behöver både och. Först då kan vi utvecklas!