Varför är den praktiska verkligheten så viktig för förskolebarnet?

Waldorfpedagogikens syn på de första åren och deras betydelse för barnet och dess utveckling.

Ser man på ett frö är det oftast runt och litet. Stoppar man fröet i jorden växer det först ut en liten rot och två små groddblad. Ur dessa utvecklas sedan  bladverket som hos många växter blir alltmer utgestaltat och utsisilerat ju högre upp det kommer på stjälken. Till slut kommer blomman som kronan på verket och ur blomman bildas frukten. Var sak har sin tid och följer en given ordning.
Även människans utveckling sker i en viss ordningsföljd och efter vissa lagbundenheter. När barnet föds är det som ett litet frö:  runt, litet och ofullständigt. Och liksom roten och groddbladen utvecklas först hos växten, utvecklas som första hos barnet, rörelseförmågan och motoriken, det mest elementära och grundläggande för hela den följande utvecklingen. Barnet fäktar med armarna och sprattlar med benen, det lär sig åla och krypa. Ju mer barnet får röra sig desto mer utvecklar det och lär sig koordinera sina rörelser och hantera sin kropp. Så småningom börjar det kunna sitta själv och till slut efter många försök börjar det kunna stå upprätt - vilken triumf!  Och nu kan  barnet lära sig gå och erövra rummet.

Djur eller människa
Men människan är inget djur. Det lilla rådjurskidet till exempel klarar av att resa sig och gå utan någon som helst hjälp. Det är helt styrt av sina instinkter.
Människobarnet däremot behöver förebilder för att kunna resa sig, stå  och gå upprätt. Ser barnet inte upprätt gående människor omkring sig kan barnet inte heller lära sig att stå och gå upprätt. Ser barnet inte människor omkring sig som ler, skrattar och pratar, kan barnet inte heller lära sig att le, skratta och  prata. Människan har förlorat en stor del av sina instinkter och måste istället  ha mänskliga förebilder för att utveckla mänskliga förmågor och färdigheter.

De tre viktiga åren
Under första levnadsåret lär sig barnet att gå upprätt. Det innebär att händerna är fria och  kan användas  till alla möjliga saker, goda som onda. Man kan arbeta med händerna, vara verksam, man kan skapa och tillverka saker och ting eller förstöra, man kan smeka och man kan slå. 
Under sitt andra levnadsår lär barnet sig att tala, att uttrycka sig själsligt och relatera till omvärlden. Och under det tredje levnadsåret lär barnet sig att kombinera och tänka. Dessa fundamentala mänskliga förmågorna: att gå upprätt, att tala och uttrycka sig själsligt och att tänka grundläggs under  barnets första tre år. Därefter utvecklas och förfinas dessa färdigheter i tre på varandra följande perioder på cirka sju år. Så kan de första tre åren i ett barns liv  ses som en overtyr till de kommande tjugo-tjugoett åren.

Förskoleåldern

Att härma
Under de första sju åren utvecklas sålunda grov- och finmotoriken och den kroppsligt- fysiska rörelseförmågan. När det lilla barnet ser oss vuxna stå upprätta, gå och röra oss får det impulsen att göra likadant. När det ser oss vuxna diska, städa, laga mat hamra, spika, snickra eller göra olika saker, vill det göra samma saker. I barnet finns ett djupt rotat behov att härma, att göra likadant som den vuxne gör,  men på sitt eget sätt.  Och när barnet härmar de rörelser det ser, när det leker och rör sig stimuleras och utvecklas barnets inre kroppsverksamhet: muskler, blodcirkulation, alla inre organ som hjärta, lungor, lever, njurar osv. liksom  nerverna och hjärnan.
Eftersom barnet härmar den vuxne är barnet  beroende av den vuxne. Vad gör då den vuxne för rörelser?  Är de meningsfulla, harmoniska, positiva, goda, konkreta och förståeliga eller är de ryckiga, oharmoniska, meningslösa, negativa, elaka, mekaniska och oförståeliga. Alla yttre rörelser inverkar på barnets eget rörelsemönster och beteende. Får barnet dåliga rörelseförebilder eller blir det rörelsemässigt understimulerat utvecklas inte barnets rörelser och beteende på ett bra sätt och därmed inte heller barnets hjärna och inre funktioner. Får barnet för lite rörelseförebilder och möjligheter till rörelser utvecklas de inre organen, muskler, cirkulation, nerver och  hjärna ofullständigt eller ensidigt i sina funktioner.

Rörelseförebilder
Vad menas då med bra rörelseförebilder? Det handlar först och främst om den vuxne som person. Hur man uppträder, beter sig och rör sig. Men det handlar även om den vuxnes sinnelag. Hur man tänker och  känner, ty sinnelaget ligger till grund för hur man uppträder, rör sig och beter sig. Redan som person är den vuxne en avgörande förebild för barnet.
Bra rörelseförebilder är alla verksamheter där barnet kan se, härma och förstå hur det hänger ihop UTAN att man förklarar. (Förklaringarna kommer senare.) När den vuxne sysselsätter sig med konkreta praktiska rörelser som är meningsfulla och genomskådliga.  Alla praktiska sysslor i  hemmet som att baka bröd för hand, tvätta för hand, laga mat, skala potatis eller morötter, sticka, sy för hand eller allt hantverk som att bygga, snickra, måla, slöjda, ja, alla praktiska hantverks,  hus- och hemsysslor.
 När barnet utvecklar sin rörelseförmåga och sin grov- och finmotorik läggs grunden för dess viljeliv: förmågan att ta intiativ, att vara aktiv, modig  och handlingskraftig.

Praktiska verksamheter i waldorfförskolan

Att stimulera till egenaktivitet
I waldorfförskolan lägger de vuxna stor vikt vid alla  praktiska och konkreta verksamheter. Men det gäller inte så mycket att göra  med barnen utan att vara  med barnen på ett sådant sätt att de stimuleras till egenaktivitet.
 
Årstiderna
Man följer gärna årstiden och de sysslor som den inbjuder till så att barnen får ett förhållande till naturen och den omgivning som de lever i. På hösten går de vuxna ut och plockar  frukt och bär. Barnen följer med ut och lever med i det som händer. Kanske hjälper de till ett litet tag eller så rör de sig bara i omgivningen och ”upplever” den vuxnes verksamhet för att sedan i lekens form härma det de vuxna gör. Så går man  in och  saftar, syltar eller torkar bären och  mosar  äpplena. Barnen lever med, känner doften från grytorna och får smaka på sylten eller moset.  Med alla sina sinnen lever barnen med  i det som görs utan några som helst krav på sig att hjälpa till. De bara finns där och insuper stämningen, atmosfären och rörelserna.

Medveten närvaro
Eftersom barnen så starkt  lever med i det som görs  är det viktigt att allt den vuxne gör, görs med en medveten närvaro och omsorg, med glädje och kärlek till själva verksamheten och föremålen som man handskas med. Ty det ger barnen upplevelsen av vördnad och tacksamhet för det som finns runtomkring dem. Respekt för råvarorna och respekt för människans arbete kan växa fram ur hur den vuxne förhåller sig till det han gör.  Man kanske har anlagt en liten trädgårdstäppa på våren och går nu ut och ser med förundran på hur det har växt. Man skördar  morötter, bönor ärtor eller gräver upp potatis eller skär säd i medveten närvaro, kärlek och tacksamhet över allt som har blivit till. Sedan går man in och pillar ärtorna eller bönorna, skrapar potatisen och morötterna och lagar en god middag. Eller man mal  säden i en kvarn till mjöl så att man kan baka bröd till nästa dag.

Sinnelaget
Barnen  känner och upplever rent instinktivt med vilken själshållning och vilket sinnelag den vuxne gör sina sysslor. Och det lägger grunden till deras eget sinnelag och  förhållningssätt i livet. Längre fram på hösten går man ut och tar tillvara vackra  löv, rönnbär, ekollon  och kastanjer och gör lövkronor och rönnbärsgirlander eller gubbar och gummor, kor  och får av ekollonen och kastanjerna. Man kan även samla vackra stenar och göra tomtar och troll till julen. Så småningom blir det dags att  plantera lökar och räfsa löv, höstgräva, sköta kompost och elda gammalt skräp. Man jobbar i trädgården med liv, lust och glädje. Och barnen dansar omkring och leker eller tar ett handtag då och då.
På vintern blir det innomhussysslor. Den vuxne kanske sätter sig ner i lugn och ro och stickar eller virkar medan barnen leker runtomkring. Man kan arbeta med härlig mjuk ull som fortfarande doftar lite får, färga den och göra vackra ulltavlor, ulldockor eller tova ullen och göra små saker. Man kan sätta sig vid spisen och tälja små smörknivar eller barkbåtar, man kan brodera eller  sy, man kan spela flöjt, gitarr eller lyra för barnen och sjunga  sånger tillsammans. Och inte minst, berätta sagor. Vid jultiden är det dags för att  stöpa ljus,  julbaka och göra julklappar. Åter fylls köket av härliga dofter och goda smaker.  Men även utomhus finns det massor att göra. Nu  åker man skidor, skridskor och pulka, rullar runt i snön och bygger snögubbar, snölyktor och snögrottor och man  skottar snö och plogar. Det finns ingen ände på allt vad man kan göra både ute och inne.
På våren kommer vårfloden och barnen kan bygga fördämningar,  leka med vatten och plaska i pölarna och riktigt leva med vattenelementet. Sedan kommer påsken med alla påskförberedelser, måla ägg, hämta påskris, göra ägg och kycklingar i marsipan osv. Och ute måste man börja förbereda jorden och så. Så småningom blir det storstädning och alla sängkläder och vinterkläder får komma ut i solen och vädras. Och så blir det tid att plantera. Så småningom börjar allt gro och växa  och man kan göra maskroskransar och sälgpipor. På somrarna blir det lek ute mest hela dagarna med bada och simma och tälja båtar, utflykter osv.

Inte lära – utan vara med
Det handlar inte om att barnet skall lära sig,  utan att barnet får vara med  på det som den vuxne gör, men  på sina egna vilkor! Barnet utvecklas bäst om det i leken får härma den vuxne i det den gör utan tvång,  fritt, helt utifrån sina egna förutsättningar och sin egen vilja. Och att alla verksamheter man gör bygger på det näraliggande och konkreta, på det som finns att hämta och ta till vara på i naturen och i den näraliggande omgivningen.
 
Handens arbete
Handens arbete, grov- och finmotorikens aktivering, träning  och utveckling främjar och stimulerar i sin tur hjärnan och dess verksamhet. Det är också en av orsakerna till att man inom waldorfförskolan lägger så stor vikt vid att genom leken och härmningen
stimulera barnen till handens arbetet, till hantverk  liksom  fin- som grovmotoriska verksamheter.

Skoltiden

Vid sex-sjuårsåldern avslutas ”kroppens och viljans”  tema och nästa tema blir aktuellt: ”språkets och känslans” tema. Nu kommer den emotionella utvecklingen som har sin utgångspunkt i språket, förmågan att förmedla sig med omvärlden, att relatera till omvärlden och medmänniskorna. Talet, förmågan att uttrycka sig, sina känslor, stämningar samt kunna lyssna till andra människor lägger grunden för medkänsla, empati och känsla för jämvikt, balans och harmoni i livet mellan människor.
Nu är det inte längre primärt frågan om en yttre fysisk motorik och rörelseförmåga utan om en inre rörelseförmåga, talorganens rörelse, själens rörelse. Dessa förmågor utvecklas främst under den så kallade skolåldern och stimuleras av  konstnärliga aktivteter som att måla, sjunga, dansa, spela, göra eurytmi samt att få ”uppleva” lärostoffet  så som man gör inom waldorfpedagogiken. Får barnet öva dessa förmågor under skolåldern kan de få ett bra förhållande till sitt eget inre själsliv, sina känslor och lär sig uttrycka dem på ett harmoniskt och balanserat sätt.

Gymnasietiden

Får barnet utveckla sin rörelseförmåga fullt ut och röra sig, härma, leka så mycket det vill under de första sex- sju åren har en bra grund lagts för de kommande sju åren, skolåldern. Kan barnet  under skolåldern möta världen genom upplevelsen och utveckla det konstnärliga sinnet,  känslan för det mellanmänskliga och medmänskliga,  förmågan att relatera, har barnet fått en god känslomässig förankring i  verkligheten. Därefter kommer  ”tänkandet och förståndets” tema. Nu vill  ungdomen utveckla förmågan till ett  logiskt, intellektuellt, mekaniskt och kausalt tänkande. Intresset för världen och ett forskande, experimenterande naturvetenskapligt sinnelag är nu av betydelse och behöver  få stimulans och utvecklas. Den tredje sjuårsperioden handlar om att  lära sig begripa och förstå världen  med sitt förstånd.

Allt som växer och lever
Så kan man se människans utveckling som en bild  av växtens utveckling. Precis som växten  först utvecklar rottrådar och groddblad, utvecklar människobarnet under de fösta sju åren sitt kroppsliga redskap, sin motorik och sitt viljeliv genom rörelse, förebild och efterhärmning. Sedan kommer stjälk och bladverk hos blomman och barnet utvecklar under de kommande sju åren sitt själsliga redskap och känsloliv genom konstnärligt gestaltad kunskapsinlärning och konstnärligt övande. Till slut kommer blomman och frukten hos växten. Och barnet utvecklar under de följande sju åren sitt andliga redskap, sin tankeförmåga genom skolandet av ett exakt tänkande och en exakt iakttagelseförmåga. Både växtens utveckling och människans sker i en tidsmässigt reglerad  ordningsföljd och lagbundenhet. 
Får barnet möjlighet att följa denna lagbundna utveckling kan det sedan stå som en hel människa vid tjugo-tjugoett års ålder. Barnet har fått tillgång till hela sig själv, inte bara sitt intellekt utan även sin vilja och sin känsla och det har fått tillgång till alla sina förmågor:  de kroppsliga, de själsliga och de andliga.

Text: Christhild Ritter