Majdagarna 2003 - Onsdag 28 maj

VÄLKOMSTHÄLSNING OCH INLEDNING TILL MÖTET

av Jon Geelmuyden

Det är lite mer än ett år sedan de flesta av oss samlades här sist. Temat för året är ganska stort, och det är fjärde gången vi anknyter till detta tema. 1999 hade Majdagarna temat Erfarenheter av det eteriska, och när vi därefter slog våra kloka huvuden ihop i Nordiska förbundet, och funderade på vad vi skulle göra, i det nya årtusendet, så tänkte vi på att följa upp det temat med ett likartat. Vi valde temat Natur och kultur  sambandet mellan det andliga i människan och det andliga i naturen.

Michaela Glöckler kom då att hålla tre föredrag där hon berättade om människans väg efter döden. Alltså, bort från allt vad natur heter. Det var en fantastisk upplevelse, men det var riktigt i tråd med temat. Året därpå var vi då tvungna att ta upp Michaelas tråd, med människans väg in i det jordiska igen - Människojagets väg från himlen till jorden. Hon skulle komma hit och hålla tre nya lysande föredrag om den delen av människovandringen. Men ödet hindrar oss när vi är ute och cyklar, så att det blev något annat i stället. Det blev andra människor, men det blev det temat. Så vi vandrade först ut i sfärerna, ända ut i midnattstimmen och sedan vandrade vi ned, igen. In i ett nytt liv, igen, genom embryologi och annat.

Men för ett år sedan skulle vi ta det tredje steget i detta sammanhang och se på livet på jorden. Då var det tänkt att det skulle handla om karma, om människans livsöde – Livet på jorden i ljuset av karma och reinkarnation. Detta skulle Michaela Glöckler också hålla i, men hon trampade fel och bröt benet och vi fick veta det dagen innan. Det blev lite spännande. Det var klart och tydligt ett karmiskt ingrepp och vi fick återigen finna oss i att vi i någon mening hade tänkt fel.

Den här gången hade vi tänkt oss i förberedelsegruppen att inte göra samma fel. Därför bjöd vi inte hit Michaela Glöckler alls. Det blir en annan gång i stället. Nu vill vi se på det där lilla kärnproblemet, eller den lilla poängen. Vi vill se vad vi har av möjligheter att själva gripa oss an vårt öde, vårt karma.

Jag har funderat över detta och har kommit fram till att jag har mycket frågor. Det är speciellt en fråga som springer mig rakt i ansiktet, och det är: Varför – varför samlas vi så här? Karma styr och karma bestämmer, på något sätt, och då är ju frågan: Varför hamnar vi så här? Varför hamnar vi på de här konferenserna? Varför lyssnar vi på varandra? Varför talar vi med varandra? Varför gör vi konstnärliga övningar? Varför gör vi allt detta – år efter år?

En viktig aspekt är hur det spelar in i mitt enskilda karma att jag får möta er alla här eller i Dornach eller någon annanstans? Det egna karmats utveckling. Men å andra sidan kan man uppleva att det där är lite självcentrerat. Om det bara gällde det vore det konstigt att vi höll på så här, år efter år. Men det finns en annan aspekt: nämligen att man kanske representerar en verksamhet eller en grupp av något slag. Då blir det lite mindre självcentrerat, lite mer altruistiskt. Och det är också något mycket viktigt, att vi bygger broar mellan olika verksamheter. När det egna ödet knyts ihop med den verksamhet eller den grupp man representerar och med andra sådana grupperingar och verksamheter.

Sedan märker man att det inte bara är här som sådana här möten äger rum; det äger rum konferenser och arbetsmöten, ”tagungen”, över hela världen; och dessa möten är otroligt väsentliga. Inte bara för dem som deltar, utan för alla som är på något vis berörda. För den läkepedagogiska och den socialterapeutiska rörelsen och för den antroposofiska rörelsen i stort.

Detta är något som är viktigt i vår tid. Det har att göra med hela mänsklighetens framtid. Det har att göra med den karmiska ström som hela mänskligheten står inne i. Den karmiska process som vi alla utgör, genom att vi är människor på jorden. Hela mänsklighetens karma berörs av att jag möter andra människor med samma strävan. När denna ståtliga tanke står så där vackert, då kommer det fram nya frågor – retsamma frågor.

Ni vet, vi går in i sommaren nu, med solsken och värme och blomster, men det finns fästingar, getingar och mygg… Sådana frågor som sticks finns det med här också. Det ena är en pinsam fråga: Har vi våra vårdtagare med oss i detta? Spelar de någon roll i detta? Eller är de ett fenomen på sidan om?

Vi har en annan rätt stickig fråga: Hur är det med den andres karma? Har jag med den att göra? Har vi någon karmisk uppgift, utöver att sköta om det egna? Där kan vi peka på en tanke som Steiner dundrar fram i Läkepedagogiska kursen: Det ni inte gör nu, det måste gudarna göra, efter döden. Så det är bäst ni skärper er! Det är min tolkning...

Vi har en jättemöjlighet inom det läkepedagogiskt att göra detta redan nu: gudarnas arbete. Gör vi det, kan man fråga sig? Och om vi gör det – hur ser det då ut med karma? Är det inte att gripa in i ett fält som man helst borde hålla fingrarna ifrån? Jag låter det stå som myggbett.

Sedan är det en annan fråga jag har: Vad är egentligen karma? Om skulle övervinna sitt karma, skulle det kunna innebära att man sedan har frihet? Och vilken sorts frihet, i så fall? Eller är det tvärtom så att karma är en nödvändighet, ödesbestämt, och man är, just i det sammanhanget, ganska ofri. Är frihet och nödvändighet motsatser? Det är ett problem, tycker jag.

Hur är det när man går in i detta socialterapeutiska eller läkepedagogiska arbete, hur är det med den andres frihet? Hur är det om man klampar in i den andres frihetsrum – får man det? Hur skulle man kunna tänka sig att det blir möjligt? Går det att utveckla ett fritt förhållande till det nödvändiga? Kan man genom acceptans av det nödvändiga, uppnå någon sorts frihet? Och vem bestämmer egentligen om karma? Är det jag själv? Finns det väsen som verkar in i det karmiska, och hur ser dessa väsen i så fall ut?

När det talas om karma så är det viktigt att hålla sig till frågan om vad som är – det mänskliga. Vi måste leva på jorden för att bli allt mer mänskliga. Men vad består detta i? Hos Thomas Weiss – en av Camphill-grundarna – hittade jag att det mänskliga består i tolerans, acceptans och rent av att kunna glädja sig över det speciella, det som är annorlunda hos den andra människan. Det som skiljer, alltså. Och detta bildar grunden för det stora som vi kallar kärleken. Kärleken är den förmåga som visar oss det gudomliga i människan.

De frågor som ni fått och som skall behandlas i samtalsgrupperna har att göra med denna uppgift som vi har satt oss i form av temat Förvandling av det egna karmat.

Jag hoppas att alla skall kunna vara med och bidra i den processen som vi nu sätter igång med. Jag hoppas att även arbetsgrupperna kan hjälpa oss igång. Jag hoppas att våra föredragshållare kan hjälpa oss. Och jag tror framför allt att mötena som vi har, med varandra, här ute på rasterna och i korridorerna, kommer att hjälpa oss allihop som är här, att komma ett steg närmare till förståelse av vad detta skulle innebära, med en förvandling av karma – och att vi sedan kan bära detta vidare, ut i verksamheterna och rentav påverka mänsklighetens vidare utveckling.

Jag tänkte sluta med det språk som Dick Tibbling avslutade Majdagarna förra året med. En dikt av Rudolf Steiner.


Väsen fogas till väsen i rummets vidder
Väsen följer på väsen i tidens gång
Förblir du i rummets vidder i tidens gång,
så är du, o människa, i det förgängligas rike
Men över detta höjer sig själen med väldig kraft
Om hon anande eller vetande skådar det oförgängliga
Bortom rummets vidder bortom tidens gång

(T.L.)

FINSK SÅNGKÖR
under ledning av Christiaan Boele