Majdagarna 2003 - Fredag 30 maj

TRE BILDER UR LIVET – I

Brigitte Deck

EURYTMISK UPPTAKT

Innan jag börjar vill jag göra en bro över från gårdagens tema om mån- och solkarma till idag. Vi kan följa motiven - månens och solens port – in i andra föredraget i läkepedagogiska kursen. Där beskriver Rudolf Steiner hur svårt det är för barnen att bearbeta och övervinna arvsegenskaperna. Individualiteten är för svag och den egentliga karma impulsen överröstas av arvet. Barnen behöver oss som ställföreträdande kraft, att gripa in. Att fatta nya beslut, ur livets inre mod.

Vi får inte nöja oss med de givna förutsättningarna. Vi måste skapa nya möjligheter, så att barnets andliga individualitet kan arbeta enligt sina intentioner.

Vad betyder egentligen läkepedagogik, eller så som man säger på tyska: helande pedagogik. Att göra någonting helt. Det betyder inte att vi skall göra barnen till en avbild av våra föreställningar – då drar sig barnens individualitet tillbaka och vill inte samarbeta. Där har vi månkulturen, där inget rör sig. Uppgiften vi har är att hitta en relation till barnets adliga väsen och dess intentioner. Att vi kan inleda ett konstruktivt samarbete, en skapande process, med denna individualitet. Den ansträngning vi dagligen måste göra för att övervinna det givna, det är en styrketräning för kommande uppgifter och kommande utmaningar.

Dessa processer kan till och med sträcka sig över lång tid igenom liv och död, och ny födelse. Varje litet rätt riktning är en seger. Det är barnets eget väsen som leder oss på denna solens väg om vi är beredda att finslipa instrumentet. Rudolf Steiner talar mycket om sinnelaget, om inre mod, om moralitet, om ansvarskänsla, om ödmjukhet.

I andra föredraget i Läkepedagogiska kursen finns även den pedagogiska lagen inhyst. Den skulle inte kunna vara på ett annat ställe. Jag vill rekommendera ett studium, på nytt, av andra föredraget eftersom det är temat, som det handlar om här, i år på Majdagarna. Där kan man hitta essensen för vår yrkesidentitet – en spirituell arbetsbeskrivning, och en vägledning till kvalitetssäkring. Och man kan också hitta vägledning för vardagen.

En bild ur vardagen: Eva kom till oss på Mikaelgården som ett undantag. Hon var nästan 14 år gammal, redan. Änglarna ville att vi gjorde ett undantag. Det givna var att hon kom ur en grekisk invandrarfamilj som bodde i en förort, i en liten trång lägenhet. Familjen hade redan bott 25 år i Sverige men levde ändå isolerade från övriga svenska samhället. Föräldrarna talade nästan inte svenska. Sjukpensionerad pappa vistades mycket i Grekland. Mamman skötte försörjningen och hade tre olika slags städjobb, parallellt.

Eva växte upp i total isolation, utan kamrater. Fick inte gå på dagis eller förskola. Hon fick ett års skoluppskov – hon var inte mogen. I femte klass blev man uppmärksam på henne. Hon hade en utvecklingsförsening, en låg kunskapsnivå och ett onormalt beteende. Hon var helt avskärmad, ointresserad, viljelös. Hon lekte och talade med fingrarna.

Man satte igång med utredningar och fick stöd- och speciallärare. Hon lekte med dockor som dödade och begravde varandra. Hon gick tillbaka, trots intensiva insatser, hon vägrade att samarbeta. Hon kände inte längre igen folk som hon träffat en längre tid.

När hon kom hem ensam gick hon och la sig. När hon piggnade till framåt kvällen placerade hon sig framför TV:n och ingen fick henne därifrån förrän TV-programmet var slut, sent in på natten. Dygnsrytmen blev helt rubbad.

Man konstaterade att man inte kunde göra något mer för henne: emotionellt, intellektuellt underutvecklad. Koncentrationsproblem, bristande språkkunskaper - saknade lust och vilja. Autismliknande problem.

Hon kommer till oss: deprimerad, smal, blek - allting hänger. Huvudet hänger, ansiktsdragen hänger. Matproblem. Hon längtar inte efter människor, utan efter TV:n. Hon är som ett skrämt djur. I skolan vågar hon möjligtvis viska lite grann. Hon försöker, på ett diskret övervaket sätt, ha kontroll över det som händer.

Så småningom börjar hon så smått att lyssna. Hon vaknar upp inför skvaller, beröm och uppmuntran. Hon skriver små bokstäver som nästan inte syns. Hon börjar vakna upp inför vardagslivet i skolan. Hennes tal förbättras i dessa situationer. Efter ett halvår vet Eva allt om alla och lite till. Hon börjar uttrycka sig på bra svenska, med obetydliga fel.

Hon vaknar upp för det konstnärliga med vattenfärger – hennes arbetsböcker blir vackra. Hon vill gärna hjälpa till i huset. Hon får sitta barnvakt till medarbetarbarn. Hon får en vän i klassen. Hon får vara med på folkdans och i cirkusövningar. Hon visar sig vara en skicklig jonglör på avslutningen – strålande vacker och högrest – som sin egen urbild. Inte ett öga förblev torrt. Jag gick till mamman och frågade om hon inte tyckte att det var underbart. Hon svarade med att fråga hur det går med räkning – ”hon är ju så svag”.

Den här cirkusen upprepades lite senare här i Kulturhuset inför 500 personer. Där står Eva igen som strålande cirkusprinsessa.

TV-tittandet avtog. Aven i hemmet i förorten fick hon börja se TV på bestämda tider. Nu kom TV:n tillbaka från ett helt annat håll. Det gjordes en dokumentär på Mikaelgården, av TV 2. Där var Eva och hennes bästis med – fnittrande tonåringar. Nu blev även föräldrarna stolta över sin dotter. För klocka åtta, på bästa sändningstid, ser de sin dotter på TV! Inte klistrad framför TV:n.

Hon blev duktig i räkning. Kom att resa på turné med en teaterpjäs. Hon var med på klassresa till Schweiz.

Det som kom att stå i våra papper om henne på slutet det var att hon var en begåvad, kraftfull, konstnärlig och positiv personlighet med starkt socialt intresse. Hon fortsatte här i Järna och fick så småningom ett arbete. Hon arbetar i händelsernas centrum, hon arbetar på polisförvaltningen, på caféet, bredvid häktet. Åter en bild: Från häktet till caféet.

Mysterierna – det andliga – finns i vardagen. I den ständiga närvaron – i den långa viljan. Detta att gripa in sker inte i ett dramatiskt ögonblick. Det kan det också göra, det vet ni, men det är uthålligheten och där vi kämpar och misslyckas och får hjälp från oväntat håll, på oväntat sätt och där vi genom rätt andenärvaro kan bjuda in änglarna till ett samarbete.


(S.Ö.)

MUSIKALISKT INTERMEZZO

TRE BILDER UR LIVET – II

Lisbeth Kolmos

Jag skall berätta en speciell historia om Kristian, 24 år. Född 1979 i mars. Han blev född för tidigt – vecka 26. Alltså, 14 veckor för tidigt. Han var mycket liten. Låg i kuvös och respirator en och en halv månad. Inga händer berörde honom. Han låg naken i ljuset. Under de första tre åren i sitt liv visade han ingen ögonkontakt. Han visade ingen känsla för sin mor. Hon kände sig avvisad. Det var en främmande värld för honom.

Vid två och ett halvt år kunde han ta sitt första steg. Han jollrade inte och hans tal utvecklade sig väldigt sent. Han fick diagnosen CP och autistiska drag. Mor och far skiljde sig då han var två år gammal. Modern var sjuksköterska, hade en ledande ställning och reste mycket.

Han kom på besök till Marjatta då han var fem år gammal. Han störtade runt och öppnade och stängde dörrar. Han slog sin mor som var helt kall och uppgiven. Hon hade ingen kontakt med sitt barn som var fullständigt förvildat.

Det här klarar vi inte av, tänkte vi på Marjatta. Det blir för mycket för oss. Så att han ner ett ögonblick, och så såg vi – det var ett ljud, ett ton. Så kom det ett annat ljud, och vi tänkte – ”aha, han är ett hörarbarn”. Han lever i hörarvärlden.

Så fick han spela. Det får alla nya barn. Man vill veta om de har rytmiskt sinne, om de har musikalitet i sig. Han trumma och cymbal och spelade fullständigt korrekt. Men han kunde inte spela starkare eller svagare, bara fullständigt rytmiskt korrekt. Eftersom han verkade ha tillgång till ett musikaliskt universum tordes vi på Marjatta ta honom till oss. Vi sa ja till honom.

Han anpassade sig snabbt. Men han var inte intresserad av de andra barnen, utan knöt så småningom kontakt med speciella vuxna. När det skulle spelas musik i skolan spelade han perfekt rytmiskt. Aldrig för tidigt, aldrig för sent.

Han var stel i sin motorik. Grep han tag i något så grep han för hårt. När han gick var han stel i ryggen. Kroppen kunde inte ta emot den stora musikaliska begåvning han hade. I tredje, fjärde klass kunde han skriva stora bokstäver. Han kunde lyssna till berättelser och han älskade musik. Men han hade ingen känsla för stämningar. Han upplevde inte glädje när andra var glada.

Hans öron lärde successivt de stela fingrarna att börja spela flöjt, något som kom att gå allt bättre.

I åttonde, nionde klassen skriver han bra. Han läser. Han har lärt sig mycket om musik. Han har lärt sig spela dragspel.

Till morgonsamling skulle vi ha en ny melodi, som vi hade haft några år tidigare. En medarbetare hinner spela några få toner och då spelar han den helt igenom: Då vi frågar hur han kan den, svarar han att han hört den som barn. Men då han spelade flöjt eller piano så kunde han inte spela så att det var fyllt av känsla. Han kunde bara spela taktmässigt korrekt. Mekaniskt.

Alla lärarna i träslöjd, odling, textil arbetade med att ge honom denna själsliga förnimmelse, så att han skulle kunna använda sitt konstnärliga sinnelag och låta det strömma in i sin musik.

Från 18 till 21 år har Marjatta ungdomsutbildning. Då lärde han sig alla möjliga hantverk. Det var han väldigt glad för. Men han hade svårt att förstå humor. Han undrade ofta varför kamraterna log i klassen. Och fick förklarat: ”Men Kristian, det är ju humor!” Man arbetade mycket med att få honom att visa sina känslor. I sättet han umgicks på. I värmen som strömmade mot honom. Och så att när alla log, kikade han runt och så sa han: ”Aha, det är humor!”

Han bodde en gång tillsammans med andra ungdomar. Han älskade att sitta vid flygeln och spela. Han kunde spela alla danska sånger fullständigt korrekt. Men fortfarande mekaniskt. En pedagog la sin hand på hans skuldra. Från denna medarbetaren kom nu en känsla som förmedlades så att Kristian för ett litet ögonblick kunde spela levande.

Han arbetar nu i Marjattas lantbruk och passar korna och odlar jorden. Hans socialitet har utvecklats. Han är en elegant, ung, hög man. Hövlig. Han ler. Han frågar intresserad: ”Hur har du det?” Han har många kamrater. Han är en bärande kraft i Marjattas orkester.

I yngre tonåren spelade han mycket Heavy metall när han var hemma hos sin mamma. Ibland kunde han inte sluta. Han hör fortfarande på Heavy metall, men han är inte längre så fullständigt fascinerad av det. På fritiden spelar han med i en jazz/blues-orkester. Vid ett uppträdande var modern där och tittade och man kunde se hennes glädje över sonen som med strålande ögon spelade levande blues. Det var en otrolig upplevelse för henne.

Vad kan vi lära av en sådan utvecklingsbild? En individ har fört med sig en oerhörd musikalisk begåvning, men förmår inte föra ned det i det själsliga området. Det finns inga nyanser. Inga variationer. Det landar i en död mekanisk mekanik där också Heavy metall hör hemma.

Vad har hälsepedagogiken kunnat göra för denna människa? Ja, vi har kunnat komma honom till mötes med det konstnärliga, med det mellanmänskliga, med värme, med känslorna. Hans musik och hans konstnärliga sinne har förlöst honom. Det mellanmänskligt sociala har öppnat honom. Och han har humor – nu kan Kristian le spontant.

Kan detta lära oss något om samhället idag? Det är många kvaliteter från den kosmiska spirituella världen som skall in i människovärlden där det inte finns resurser till att bära det, och så kommer det faktiskt ner för djupt. Det trycks ner.

Då har vi dem möjligheterna, som vi är bra på och strävar efter, på det medmänskliga, det själsliga, kvalitativa planet.

En annan fråga som vi också ställer till oss själva angående detta karma är, vad som skett för att en sådan människa, med en sådan visdom på det musikaliska. Om man haft sådan kapacitet på det kosmiska spirituella musikaliska planet, men kanske inte haft tillräckligt intresse på det mänskliga, själsliga planet – så blir man född till världen för tidigt. Under den sista tiden under graviditeten då kommer ju det mänskliga fram på allvar. Men det har han inte haft möjlighet till.

Nu hoppas vi att han kanske har får inspiration med sig till nästa inkarnation. Att det har varit en slags vändpunkt för honom. Att något mer av solkraft och värmekraft har kunnat verka in i honom, som han kan ta med sig nästa gång. Och kanske ta med sin stora begåvning samtidigt.


(S.Ö.)

TRE BILDER UR LIVET – III

Dag Balavoine

Jag har under de senaste åren arbetat med inte bara utvecklingsstörda, utan också med narkotikaproblem. Jag har själv i min ungdom gjort erfarenheter i detta fält. Som 20-åring, på en av mina resor, åt jag en gång en slags svamp med drogeffekt. Den gången upplevde jag att jag fick frågan: ”Varför i all världen är du här? Vad gör du här? Det är inte meningen att människorna skall vara här. De måste sluta med det!” Och det bestämde jag mig för att göra.

När jag blev klar igen så sa jag till mina vänner att nu måste jag sluta med detta. ”Oh”, sa de, ”det har vi också upplevt. Vänta du bara. Du klarar det inte.” Men likafullt var det en utgångspunkt för mig som förde in mig på vägen som ledde till mötet med antroposofi och socialterapi.

1998 dog 270 människor i Norge av narkotikaöverdoser. 2001 dog 337 av överdoser. Ett otroligt samhällsproblem. I Norge dör dubbelt så många av överdoser som i Sverige och Finland tillsammans. Varför det är så skulle jag gärna vilja veta.

Men vad är det egentligen som händer med en som växer upp. Som genom sin familj eller vänner kanske kommer i möte med en miljö där narkotika brukas. De får en nyhetsupplevelse – t ex av heroin – som är så mycket mer än det som vi människor är menade att uppleva. Allt färgas av detta. Det överskuggar allt. Det går raskt, om man inte är en mycket stark människa. Man börjar ljuga. På ett sätt börjar man offra sin egen värdighet för att kunna fortsätta med att få dessa upplevelser.

Efter hand går det fortare och fortare. Man måste ha mer och mer. Man kommer lätt in i kriminalitet. Före man vet ordet av är man inne i undervärlden. I en miljö full av manipulation, maktspel, kriminalitet, prostitution. Är man en stark människa kan man uppleva det ögonblicket då man säger sig: ”Fortsätter jag med detta så leder det till min död!”

Månkarma har lett till detta. Solen kan föra framåt – bort från gatan – till avvänjning. Jag vet inte om de som dricker kaffe har provat att vara utan lite grann. Men efter en dag kan man känna ett väldigt sug och får man då bara en lite droppe så är det bra. Har ni fastat någon gång – slutat äta? Man blir hungrig en dag eller två dagar, med ont och kroppen värker. Men tredje dagen så känner man inte svälten mer. Man kan gå fjärde, femte dagen och man är inte hungrig. Att sluta med droger är som att sluta äta. För den som gillar mat är det inte lätt.

Jaget måste gå in och börja styra livet. Det är det första steget på en lång väg. På Vallersund gård i Trondheim har vi försökt skapa en miljö där denna vägen kan fortsätta. Vi har inte den första fysiska avskildheten, det måste ske i en miljö som är starkt medicinskt uppbackad. Men så kommer den astrala avvänjningen. Jag måste själv kunna finna det som bär mig.

Den platsen i människan där besluten tas – där kommer man aldrig in. Det är en helig plats. Försöker man komma in där människan börjar sin individuella väg, sitt solkarma, då gör man fel. Det blir manipulation. Denna frivillighet är det som man måste arbeta med.

Det är inte så svårt att sluta röka – det har jag gjort många gånger. Att röka är inte bara nikotinet. Det är också detta sociala. Man blir inkluderad i en miljö. Men för att ta sig ut måste man ha individuell kraft.

Vallersund gård har också arbete med psykiskt utvecklingsstörda och man kan undra varför man skall blanda de två uppgifterna. Jag har sett en psykiskt utvecklingsstörd sitta efter frukost och vilja ha på sig stövlarna och fråga en drogmissbrukare om denne kan hjälpa till, och då sett hur denne senares värdighet vuxit starkt – ”jag är någon”. Man kan inte bara ta emot, man måste få ge till andra.

Så har vi den eteriska avvänjningen. Många av dem som lyckas med avvänjningen har haft starka trauman i sin barndom. Vi ser många ungdomar som går in för extremsporter och gör olika slags livsfarliga saker, som t ex bruk av narkotika. Och de överlever och går vidare. Men om man fortsätter upp efter 19-årsåldern, efter den första månknuten, och fäster sig, så måste man få hjälp.

De som inte av egen kraft klarar att ta sig ur detta, det har skador som måste mötas. De måste få hjälp att ta sig ur dessa handlingsmönster i förhållande till nederlag, till smärta, till succé inte minst. Många gånger har jag upplevt hur man klarat sig jättebra och så nästa vecka – rätt ner. För att kunna bära succé behövs inre styrka. Att få öva livshållning, så att det man skall bli det är inte det man är. Långsamt går man över stadier till en förvandling.

Ofta får jag frågan om hur många procent som klarar sig. Ett och ett halvt år har vi som huvudfas och ett och ett halvt år som efterfas – alltså tre år. Och då är det problem. Vem skall man då ta med? De som klarat en vecka? En månad? Tre månader? Ett år? Tre år? Skall man ta de som klarat ytterligare en vecka efter de tre åren? Ytterligare ett år? Vad är kriteriet?

Jag upplever att det viktiga är steget att komma igång på vägen mot solen. De första stegen på en individuell utveckling. Vi hade en boende hos oss som kom ur ett experimenterande och en livshållning som intresserade sig för det spirituella. Han kom till oss och gjorde en mycket bra utveckling hos genom tre år, och efteråt reste han till Botton Village för att bli socialterapeut och arbeta på ett mejeri där. Senare kom han till Järna och arbetade på Saltå och plötsligt kom narkotikan tillbaka. Han åkte tillbaka till Vallersund och i ett och ett halvt år hade han en jättebra utveckling. Han var klar för att ge sig ut i världen, han skulle bara tillbaka till Järna för att hämta saker och häls på gamla vänner. På stationen i Stockholm där kom narkotikan igen. Han dog av överdos efter en vecka på sjukhus.

Frågan är – vad är detta? Och vem kan döma vad ett liv är värt? Hur långt en människa har kommit? Och vem har rätt att döma det? Ett steg är ett steg. Och i vår tid är det inte bara narkotika som skapar beroende. Hela den tekniska världen, datavärlden, extremsport, sexualitet. Med den mediakultur vi har fastnar vi allt starkare om vi inte påbörjar en sådan väg.


(S.Ö.)

KONSTNÄRLIG FREDAGSKVÄLL I DANSK REGI
Eurytmi: Medarbetare från Marjatta, under ledning av Birthe Reppel, framför Björkrunan ur Kalevala: Wäinämöinen bygger sin andra kantele av björkträde