Majdagarna 2003 - Torsdag 29 maj

TILL DE DÖDAS MINNE

MUSIKALISK EFTERKLANG

MÅN- OCH SOLKARMA
föredrag av Dick Tibbling


Jag har fått i uppdrag att hålla ett föredrag här till temat. Och det här temat, som Jon Geelmuyden sa i går, är ju en fortsättning, en följd som vi står inne i. Jon avslutade med att läsa ett språk av Rudolf Steiner, ett pingstspråk, och det var faktiskt det språket som jag hade som utgångspunkt för förra årets bidrag som jag hade här. Jag tänkte faktiskt också ha det språket som utgångspunkt nu, fast nu ur en annan aspekt än förra året. Det språket lyder så här:

Väsen fogas till väsen i rummets vidder
Väsen följer på väsen i tidens gång
Förblir du i rummets vidder i tidens gång,
så är du, o människa, i det förgängligas rike
Men över detta höjer sig själen med väldig kraft
Om hon anande eller vetande skådar det oförgängliga
Bortom rummets vidder bortom tidens gång

Om hon anande eller vetande skådar det oförgängliga bortom rummets vidder, bortom tidens gång. Då är det ju så att vi som människor i dag lever i en materiell värld och det är många människor som anar att bakom skapelsen, bakom den skapade världen som vi lever i finns någonting annat. Man anar det, man anar att det finns någon, att det finns en skapare, det finns en skapare en gudomlig kraft som har skapat världen som vi lever i. Man anar detta och trots att man inte lever i en tid som är fylld av religiösa åskådningar och dogmer så blir det så att man utvecklar någonting som man kunde kalla för privatreligiositet. Genom att människor anar detta så söker man sin egen förklaring, man anar att bortom skapelsen måste det finnas en skapare.

När det gäller människan själv så är hon ju också en skapelse. Hon är en skapelse bland andra skapelser. Hon lever på jorden. Hon har en kropp. Men hon är inte bara en skapelse bland andra skapelser. När det gäller människan själv så behöver hon inte bara ana något. Hon kan veta något. Hon kan veta något med säkerhet. Nämligen att hon inte bara är en skapelse utan hon är en skapare. Hon är en skapare. Hon är inte färdig och det kan hon veta med säkerhet därför att hon är det. Hon kan nämligen veta vad hon själv är. Det är möjligt för människan om det inte var mycket fördomar som stod i vägen. Fördomar som har att göra med vår tid.

Som många av er vet skrev Rudolf Steiner en bok, en bok i sin ungdom innan han utvecklade det som sedan kom att kallas antroposofi, andevetenskap. Innan han utvecklade det skrev han en bok som heter Frihetens filosofi. Frihetens filosofi är faktiskt ingen filosofibok i gängse mening, utan det är en bok om hur människan kan kommat till en säker iakttagelse av sin egen skapande förmåga, sin egen andlighet. Kan komma till själsliga iakttagelseresultat utan att vara klarseende. Man kan veta något om det andliga utan att vara klarseende, därför att det ligger i människans natur.

Jag vill läsa någonting, bara ett par korta stycken ur Frihetens filosofi:

Hos människan finns möjligheten att ombilda sig, liksom möjligheten till hela växten finns i grodden. Växten kommer att ombilda sig på grund av den objektiva i den liggande lagmässigheten. Människan förblir i ett ofullständigt tillstånd om hon inte tar upp ombildningsämnet inom sig själv och ombildar sig av egen kraft. Naturen gör endast en naturvarelse av människan, samhället en lagenligt handlande. En fri varelse kan hon bara göra av sig själv. Naturen släpper människan ur sina fjättrar på ett visst stadium av hennes utveckling. Den sista slipningen kan endast människan göra själv.

Alltså människan är å ena sidan en skapelse bland andra skapelser. Hon är skapad av naturen. Hon är skapad av samhället. Naturen gör en naturvarelse av människan. Samhället gör i bästa fall någon som handlar enligt reglerna. Men det är inte människan, det är en förutsättning för att människan ska kunna skapa vidare. Den sista slipningen, säger Rudolf Steiner. Han talar här om ett ombildningsämne. Ombildningsämnet måste hon hitta inom sig själv. Alltså den kraft som kan ombilda människan. Därför att det finns ingen lagenlig utveckling, det finns ingen objektiv lag i världen som gör att bara för att man föds som människa så blir man som man ska vara, utan man måste själv hitta den här ombildningskraften. Det är egentligen det som är det centrala i antroposofin, såsom jag uppfattar det, att påvisa för nutidsmänniskan att hon är ett andligt, skapande väsen. För det vet inte människorna i dag. Man vet inte det, man får inte reda på det i vetenskapen, man får inte reda på det i skolan. Man måste intuitivt uppfatta det, men det behövs också tankar om vad människan egentligen är för ett väsen. Därför finns antroposofin i dag.

Man brukar ju översätta ordet antroposofi med vishet om människan, grekiska vishet om människan. Mot slutet av sitt liv gjorde Rudolf Steiner en annan tolkning av det ordet. Han tolkade det då så, han sa; egentligen betyder det medvetenhet om vad det innebär att vara människa. Medvetenhet om vad det innebär att vara människa och den medvetenheten innebär att man blir medveten om att man är ett jag. Det är jaget som bär, inom sig, den här ombildningskraften. Fröet till förvandling. Och jaget uppenbara sig i själen hos människan, inom ett speciellt område och det området, det själsområdet kallar Rudolf Steiner för medvetenhetssjälen, medvetenhetssjälen. Jaget lyser upp och uppenbarar sitt väsen, sin natur, i medvetenhetssjälen.

Vi befinner oss nu i en fas där medvetenhetssjälen är stadd i utveckling. Många människor upplever i dag, intuitivt, sitt eget jag på ett väldigt starkt sätt. Men det är det här med jaget, att det också har en annan sida, nämligen det kan fastna i sig själv. Det kan fastna i sin egen värld och inte komma ut ur sin egen värld. I den här processen, där man kan säga vi befinner oss i en situation, som på sätt och vis är farlig om inte den här utvecklingen går vidare, om den stannar upp på en viss punkt. Jaget behöver bli medveten om sig själv som ande i medvetenhetssjälen och för att det ska kunna ske så finns det en utvecklingsbetingelse. Det finns en utvecklingsprincip för jaget. En utvecklingsprincip för medvetenhetssjälen och det är det att medvetenhetssjälen kan endast utvecklas under motstånd. Det behövs motstånd.

Över huvudtaget är det en utvecklingsprincip. En sorts övervinnelsekraft måste utvecklas i jaget. Det sker, beskriver Rudolf Steiner, i dag i det sociala livet. Vi behöver inte söka efter ett sådant motstånd, utan vi finner det över allt. Vi finner det i våra sammanhang, vi finner det bland vänner, kollegor, över allt möter vi komplikationer av olika slag. Ödena, karma har kommit till en viss punkt. Till en viss punkt, en viss kritisk punkt där vi inte längre går vidare ur det förgångna. Det går inte vidare ur de gamla krafterna. Människor träffas, de utvecklar relationer av olika slag och förr eller senare så blir det komplicerat. Därför att ett nytt element måste komma in. Det gamla karmat kan inte längre bära. Ett nytt ombildningselement måste komma in i livet. Om inte det sker så kommer man att märka, säger Rudolf Steiner, att varje situation i livet tenderar att bli mer komplicerat. Det blir till slut så att barnen förstår inte sina föräldrar, föräldrarna kommer inte att förstå sina barn, syskonen förstår inte varandra osv. osv.

Över allt missförstånd, in i det minsta, om inte det här nya elementet kommer till, att inte bli stående vid sympatier och antipatier, olika impulser o s v som härrör från ödet, från karma. Många av er känner ju till det här motivet, det är skildrat i föredraget Vår tids själsliga nöd. Det uppstår en själslig nöd i våra dagar därför att det är nödvändigt att vi hittar vidare, att vi hittar till den här ombildningsprincipen.

Det är just detta som fordras i dag,
att vi lär känna varandra,
att individualiteterna först avslipas.

Ni kommer ihåg att Rudolf Steiner använder begreppet vi måste själva göra den sista slipningen, men här får vi god hjälp av varandra. Nämligen att slipas av.

Ty när vi lär känna varandra, när individualiteterna avslipas då stiger reminiscenserna, det vill säga efterverkningarna av tidigare inkarnationer upp på, ett till en början ännu omedvetet, instinktivt sätt och endast genom att människan mera ut ur sitt inre också träder i förbindelse med andra människor kan medvetenhetssjälen utbildas medan förstånds- och känslosjälen utbildas genom att man omedelbart lär känna en annan människa.

Man har, så att säga, en begåvning för det och nu sinar den begåvningen, nu måste man lära känna varandra på ett nytt sätt, mera utur det inre, genom ett inre bemödande.

Människorna kommer under denna tid (alltså vår tid i dag) att få allt svårare att komma i ett riktigare förhållande till varandra därför att det just kräver ett uppbåd av inre utveckling, av inre aktivitet. Om det inte vore så, om det inte vore på det här viset, att det är svårt att ömsesidigt lära känna varandra skulle medvetenhetssjälen inte kunna utbildas och människorna skulle nödgas leva i en gemenskap som beror på medfödda anlag.

Jag tror alla känner igen det här. Den här är nödvändigt till en viss punkt, att om det ska gå vidare nu, om det ska gå vidare i det sociala eller om det ska gå vidare i arbetet, i livet överhuvudtaget så kommer man till olika situationer, nu måste man övervinna sig själv. Nu går det inte längre att leva utur det som har blivit fram till den punkten. En ny princip måste komma in och det är en andlig princip och så nära står vi människor i dag i det andliga, att vi hela tiden berör det området. Det har med vår framtid att göra. Vi måste skapa vår framtid.

Det motivet, att skapa framtiden, det är det som ligger till grund nu för det här temat. Förvandling, förvandling av karmat d v s förvandling av den vi är och den vi har blivit. Rudolf Steiner använde senare, mot slutet av sitt liv, under de sista månaderna när han höll föredrag om reinkarnation och karma, så använde han begreppet mån- och solkarma.

Med begreppet månkarma så syftade Rudolf Steiner på de krafter som verkar omedvetet i människan, som har lett henne fram till den punkt i livet där hon befinner sig. Med solkarma menar Rudolf Steiner att det har med framtiden att göra, med hela vår framtid det vi skapar utur våra förutsättningar.

Mellan månen och solen ligger ombildningskraften, ligger initiativet, ligger den inre aktiviteten. I den här månsfären, när det gäller månen är det ju så att det är oerhört visdomsfyllt. Det förgångna måste övervinnas, men det är oerhört visdomsfyllt. När två människor träffas i livet, kanske träffas i 30-årsåldern, 20-årsåldern, 40-årsåldern, 50-årsåldern, vad vet jag. När man ser tillbaka på det som har föranlett ett sådant möte, man kanske kommer från helt olika delar av världen, är det som om varje steg, varje steg i livet omedvetet har lett fram till just den punkt där det mötet äger rum. Medvetet hade man ingen aning om att man hela sitt liv har letat efter en bestämd person. Det visste man väl inte.

Hur vet man i 20-årsåldern att man kommer att träffa någon i 50-årsåldern som kommer från Australien? Om man kommer att träffas i Spanien? Hur vet man det? Det har man ingen aning om. Benen leder en dit, viljesfären, den djupt undermedvetna, sovande nattsfären. Oerhört visdomsfyllt. Det kallar Rudolf Steiner för månsfären. Men från och med det ögonblick man träffas så råder inte bara månen längre, då kommer det in den här nya principen. Då kan man säga; solen går upp på morgonen. En ny dag randas. Nu är det inte längre bara omedvetet. Nu råder frihet, frihet i förhållande till det som har blivit till nödvändigheten. Inte total godtycklig frihet. Det existerar aldrig, utan det existerar frihet i förhållande till det som finns redan.

Nu kommer den skapande möjligheten in, nu kommer evolutionen in. I människan själv ligger nämligen den viktigaste utvecklingsprincipen för framtiden, jordens evolution, mänsklighetens utveckling. Den ligger i människan själv. Vad hon gör av sina förutsättningar, där ligger den evolutionära principen, den evolutionära möjligheten. Här ligger friheten och här ligger också ansvaret. Evolutionen går vidare, världsevolutionen går vidare i varje människobröst. Går vidare nu, går vidare i pausen i kaffet, går vidare och vidare.

Rudolf Steiner skildrar sedan, ganska drastiskt hur, i det här sammanhanget som många av er nu har läst, det var ju en förberedelse för de här dagarna, det här stycket om mån- och solkarma. Han skildrar där drastiskt hur, man kan också få en känsla av hur pass mycket man är involverad i varandras öde, hur pass tjockt karma är Hur pass tätt eller hur pass det kan vara mer eller mindre tätt. Kriterium på att det nu är en intensiv karmisk relation, det är det att människorna som träffas, som har den här relationen, verkar på varandras vilja oerhört starkt.

Man verkar in direkt på varandra, bortom förnuftet. Det blir oförnuftigt. Kan bli. Det kan vara så att man får en tendens, att som den där människan är så vill jag vara eller jag vill vara den där människan eller man gör den till sin hjälte. Man tar upp den andra människans hela gestalt. Man drömmer om den personen. Man blir inte fri från den personen eller man står inte ut, man får en känsla av att jag måste göra motstånd. Jag måste göra motstånd mot den personen. Jag måste hävda mig. Ja, man känner att man måste göra motstånd eller man måste följa den o s v. Det går rakt in i viljan.

När det gäller människor som man har mycket mindre karma med eller kanske rent av ingen karma alls då har man mycket mer, ska vi kalla det för, en tillbakalutad attityd. Man kan, så att säga, tala om den till kaffet. Förstår ni? Man kan säga ”Ja, det är ju en väldigt trevlig person, men… ” eller ”Ja, han eller hon verkar ju väldigt schysst. Är bra säkert på alla vis.”

Rudolf Steiner säger, man kan anlägga förståndsmässiga synpunkter, också estetiska synpunkter. ”Ja, hon ser bra ut.” Ja, han säger inte så. Jag fyller bara i lite.

Alltså man anlägger estetiska och förståndsmässiga synpunkter på varandra, lite på distans. Därför att man har distans, nämligen. Det är möjligt just för att man har distans. Man kanske ställer diagnoser på varandra, vad vet jag? Det brukar ju också ske vid kaffebordet. Men det gör man inte på det sättet om det är på det andra sättet, att man har ett intensivt öde med varandra. Då har man inte den möjligheten. Andra människor kan tycka att det är helkonstigt. Andra människor sitter då vid kaffebordet och har synpunkter ”Men dom passar ju inte alls ihop”, säger dom. ”Hur kan hon vara ihop med honom? Han som är så otrevlig.” eller vice versa. Det måste ju vara jämlikt här. ”Dom passar ju inte ihop.” Man fattar ingenting.

Det verkar inte stämma rent förståndsmässigt och estetiskt. Då säger Rudolf Steiner så här, det är djupare krafter som verkar. Det här med otrevligheten är en bisak i sammanhanget. Över huvudtaget borde vi öva oss så att vi inte ser så trivialt på saker och ting, utan ser, försöker uppöva känslor, känslonyanser. Det har vi naturligtvis av oss själva, när vi går ut i månskenet så är det någonting helt annat som talar till oss än när vi går ut en sådan här dag i solskenet. Det är inte bara att det är olika timmar på dygnet utan det är helt olika världar vi går ut i.

Om vi skulle förstärka den här känslan av månens kvalité och solens kvalité. Månen är nattens regent och det har med det här undermedvetna själslivet att göra. Dom här djupa, undermedvetna nattliga krafterna som är oerhört visa. Vi kan då vända oss till månen med den här hållningen. Vi kan blicka upp till månen och säga:

Graden av trevlighet kommer mer ur den här inkarnationen, men det som förbinder människor det är krafter av ett helt annat slag. Han använder då dom här begreppen måne och sol. Han säger. solen och månen är som portar i den fysiska världen, det är portar in i en annan värld, i den andliga världen.

O, du världsson av nödvändigheten. Jag känner mig innerligt förbunden med dig. Du gudomlige världsson när jag ser i mig själv allt det som jag med min vilja inte har någon makt över.

Så blir vår kunskap om månen till en känsla. Alltså, när jag blickar upp till månen så blickar jag upp till nödvändigheten. Där råder nödvändighet.

När jag blickar upp till solen på morgonen så kan vi känna följande eller tala följande till solen:

O, du världsson av friheten. Med dig känner jag mig besläktad genom allt i mig som ger mitt eget väsen frihet och förmågan att fatta beslut.

Frihet och förmågan att fatta beslut. Och där står vi mellan solen och månen. Alltid. Undermedvetet, säger Rudolf Steiner, när vi lär känna en människa, vi möter en människa då ser vi oss om i det undermedvetna, ser bakåt och framåt. Bakåt efter den andliga månen. Framåt efter den andliga solen. På så sätt kan vi vidga vårt medvetande från den värld vi har omkring oss närmast till en större värld, en kosmisk värld där vi är medborgare i kosmos. Där solen och månen hör ihop med oss, innerligt hör ihop med oss. Om vi talar jordiskt så talar vi om nödvändigheten, för det finns ju nödvändigheter i vårt liv som vi inte kan ändra på hur mycket vi än vill, eller hur? Rent konstitutionellt råder det faktiskt vissa nödvändigheter. Om vi talar kosmiskt så talar vi om månen. När vi talar jordiskt så kan vi tala om frihet, friheten, våra frihetsmöjligheter. Talar vi kosmiskt så talar vi om solen.

Solen och månen. Hur ska man då föreställa sig verkan av solen och månen om vi talar kosmiskt ? Vi kan gå ett steg till och det gör Rudolf Steiner. Han beskriver i solsfären, i månsfären är väsen verksamma. Det är inte några blinda krafter, några naturlagar som verkar nu från månen, från solen, utan det är väsen. Han nämner då väsen i sammanhanget.

Jag vet inte hur många av er som var med här för tre år sedan när Mikaela Glöckler höll sitt föredrag om livet efter döden. Hon beskrev då människans väg i den andliga världen efter den så kallade döden. Hon talade då om hierarkierna. Det är ett begrepp som Rudolf Steiner använder, hierarkierna. Med hierarkierna menar Rudolf Steiner andliga väsen, jagväsen, individualiteter som har hunnit längre än människan i sin utveckling. Det är inte bara människan som är ett skapande väsen här på jorden eller i världen utan det finns väsen, skaparväsen, som har hunnit längre än människan. Men som har genomgått sin utveckling under helt andra betingelser än vad människan nu genomgår. Människan genomgår sin utveckling i den fysiska världen, i den fysiska kroppen och det skapar ett bestämt medvetande

hos henne. Ett medvetande som är stadd i utveckling, som håller på att utvecklas till den punkt då människan själv måste bli medveten om sin egen andlighet. Men dessa väsen som Rudolf Steiner kallar för hierarkierna dom har utvecklats under andra förhållanden och står i många avseenden mycket högre än människan. Så beskriver han i det här sammanhanget, i sammanhanget med solen och solsfären, beskriver han ett väsen som kallas för Angeloi. Ängel på svenska. Han beskriver ängelväsendet.

Hur varje människa, varje individualitet är innerligt förbunden med sin skyddsande, med sin ängel. Och att det är ängeln som är det väsen som bär in våra handlingar in i framtiden. Vi är inte hjälplösa på jorden, vi är inte utlämnade, utan vi står hela tiden i ett sammanhang med vår egen kosmiska förebild. Det väsen som har hunnit ett steg längre än människan i sin utveckling, men som man är förbunden med. Då säger han att man kan förstärka det här samarbetet. Det är faktiskt fråga om ett samarbete. Människan är beroende av ängelns verksamhet för sin utveckling, men ängeln är också beroende av människan för sin utveckling. Man kan vända sig till ängeln medvetet med en bön, säger Rudolf Steiner, en bön till ängeln:

Må min skyddande ande ta emot min gärning som en rot och frambringa frukter av den.

Må min skyddande ande, det vill säga min ängel, ta emot min gärning som en rot och frambringa frukter av den. Frambringa frukter. Så tillägger Rudolf Steiner i det sammanhanget; Ju mer bildartat, åskådligt en människa talar till sin ängel om handlingen som ska bära frukt i framtiden, desto mer skall det i framtiden finnas av dessa frukter. Ju mer medvetet, åskådligt, man etablerar den här relationen eller utvecklar den här relationen ju mer kan den bäras in i framtiden. Så det är inte heller där bara på ett sätt. Det är inte bara en automatik, utan vi kan själva ingripa i det som ska bli vår framtid. Då säger han så här; ängeln är beroende av, för sin gärning är ängeln beroende om vi vet om att det finns en ängel över huvudtaget. Man kan ju tycka att det är likgiltigt för änglarna. Dom gör väl det dom ska göra ändå. Så kan vi hålla på med annat, bilar och sådant. Viktigare saker.

Då ligger det i själva framtiden att vi måste veta om, i vilket sammanhang vi befinner oss, i vilket väsenssammanhang vi befinner oss.

Det är också så att vi kan vända oss till ängeln om en människa som vi känner, som har gått bort, som befinner sig i den andliga världen, och som vi vill hjälpa i den verklighet dom då befinner sig. Hjälpa vidare i utvecklingen efter döden. Vi kan då sända goda tankar, men vi kan sända goda tankar över ängeln, över den andres ängel. Ängeln följer inte bara människan under jordeklivet. Följer också människan efter döden. Det är en sann vän skulle man kunna säga. En sann vän.

Det kan också vara så att vi oroar oss för en människa, en människa är i fara. Hon är i fara på något sätt. Hon är ute på en resa som kan sluta illa. Kanske sjuk, svårt sjuk. Man vet inte hur det kommer att gå. Man är i en trasslig och svår livssituation. Då kan man också vända sig till den människans ängel och det är då ett språk som Rudolf Steiner ger. Man kan avpassa till det om människan är på andra sidan tröskeln, om hon är död eller om hon är här på jorden och i fara. Den bönen lyder så här:

O, du hennes skyddsande, verksamma väktare, måtte dina vingar bringa mitt hjärtas bedjande kärlek åt själen anförtrodd din vård, att med din makt förenad må stråla hjälpande min bön upp till den själ som den i kärlek söker.

Upp till den själ som den i kärlek söker om det är nu en människa som har gått över tröskeln eller till den jordemänniska som den i kärlek söker, om den lever kvar på jorden och är i fara.

Och den mänsklighetens ande som för jordens frälsning till mänsklighetens frihet och framåtskridande gått genom mysteriet på Golgata. Han vare med dig.

Alltså det här är inga, man märker det när man också när man prövar dom här sakerna, när man tar del av det så märker man, att det är inga symbolhandlingar. Det är inga rituella saker eller så, utan det är verkliga handlingar, det är verkliga handlingar man då utför som har med detta samarbete att göra, samarbetet med den andliga världen. Samarbetet med dom väsen som är verksamma på så sätt att dom bär in våra handlingar, våra gärningar in i framtiden. Men det ska ske mer och mer medvetet. Det som först ter sig som, kanske, en poetisk bild måste förtäta sig till att bli, få verklighetskaraktär. Många av er känner ju också till det här, änglarnas verkan i vår själ. Rudolf Steiner har ju hållit ett föredrag om det, speciellt, då han talar om hur ängeln verkar i vår själ, i vår astralkropp, men i en speciell del av vår själ. Det är den delen som jag har nämnt som kallas för medvetenhetssjälen.

Änglarna vill inspirera människan till framtid, till en människovärdig framtid, men deras inspiration är diskret. Den är inte påflugen, den är inte tvingande. Den verkar helt i medvetenhetssjälens skikt och därmed i frihet, därför att änglarna har med friheten att göra. Kan inte tvinga. Kan inte tvinga fram någonting.

Då beskriver Rudolf Steiner, som många av er känner till, tre inspirationer. Tre framtidsinspirationer, tre framtidsbilder, som vi inte kan vänta till framtiden med att börja utveckla, utan som vi redan nu måste befatta oss med.

Den första inspirationen, som Rudolf Steiner nämner, som har att göra med framtiden det är, han kallar det för broderskap, en inspiration till broderskap. Att så småningom kommer det bli omöjligt för människan att kunna glädja sig, att kunna vara tillfreds med tillvaron, att kunna koppla av om man vet att ens granne lider. Om man vet att det finns människor omkring en som har det svårt. Det kommer att bli omöjligt att skärma av sig så till den grad att man kan leva helt i sin egen lycka och tycka att allting är fantastiskt för en själv medan dom omkring en plågas. Det är nu möjligt, att till en viss grad, göra det och ju mer egoistiskt inställd man är i tillvaron ju mer lyckas man med det. Vad spelar det för roll hur andra har det? Det där kan man då utvidga, det där medvetandet till ett världsmedvetande. Jag tror väldigt många människor känner det här. Man känner ju det, att det finns ett ansvar inte bara för den närmaste omgivningen, utan man kan känna hur det är att bara leva på här i norden. I vår skyddande del av verkligheten när det överallt i världen inträffar katastrofer. Fler och fler människor känner det här, upplever det här. Den här känslan av broderskap som inte slutar vid den egna dörren eller det egna kvarteret eller det egna landet ens, utan som går utöver det.

Så man kan säga att, på sätt och vis, även om det finns mycket negativa tecken i världen i dag som pekar mot var och en är sin egen, sitt eget rike, sin egen egoism, så är det ändå mycket som pekar åt det andra hållet som har med broderskap att göra. Man skulle kunna säga en sorts förstärkt empatiförmåga ligger i framtiden. Alltruism. Det ligger som framtidsmöjlighet, men det måste börja utvecklas nu om ängelns inspiration ska tas emot. Den kan också missas. Den kan också missas och det är inte på ett generellt plan utan det är individuellt. Det är individuellt.

Dessa inspirationer är riktade till varje enskild individ, av varje enskild individs skyddsande, ängeln. Det utgår inget generellt påbud för det är en individuell inspiration som man kan vara vaken för eller sova bort eller, i alla fall, vakna lite inför. Sedan är det en sak att vakna och bli medveten om en sak, en annan sak är att genomföra det och det är en helt annan sak .Därför lever vi många jordeliv. Därför att det tar det lång tid att bli människa, men vi måste först i vår nuvarande tid bli medvetna om vad det innebär att vara människa och vad det innebär att vara människa i dag innebär också att stå i det här förhållandet till ängeln.

Den andra inspirationen som Rudolf Steiner beskriver är inspirationen till tankefrihet. Människan måste lära sig att bli mer och mer fri i sitt tänkande, mindre och mindre bunden till auktoriteter. Där tankefriheten först måste erövras och det har ju skett i rätt hög grad i väst-världen åtminstone. Det är att inte tänka i dogmer vad det gäller det religiösa livet, i trosdogmer. Man måste tänka och tro om Gud och profeterna och om Jesus o s v. Att man ska ha ett koncept, ett helt paket som man får med sig genom århundradena som man nu ska tänka så, man ska tänka så. Detta kommer att ersättas, säger Rudolf Steiner, dessa trospaket som man får med sig i dag, fortfarande. Somliga mer, somliga mindre, somliga väldigt mycket så att man blir totalt oförmögen att förstå sig på någon annans åsikt vad det gäller trosföreställningar.

Var och en hävdar att man har Gud på sin sida, det är bara det att Gud säger tvärt om beroende på vilken sida Gud är. Förstår ni? Han är helt oförmögen att tänka tankar om en annan religion. Det är bara ofrihet, det är tankeofrihet. I framtiden kommer det här att ersättas med att varje människomöte får en andlig karaktär.

Varje människomöte blir ett möte med andligt väsen, nämligen den andra människan därför att den andra människan är ett andligt väsen. Om vi med början från den här friheten att tänka inom det religiösa kommer friheten att tänka, måste friheten att tänka, överhuvudtaget bli någonting som gäller alla områden i livet. Vi får inte bli bundna i vårt tänkande av auktoriteter och man kunde ju tillägga, inte heller av Rudolf Steiner i den mån man betraktar honom som en auktoritet. Det ville ju absolut inte Rudolf Steiner.

Utan man ska tänka själv, man ska tänka själv. Och det är ju det här märkliga också ni vet med tidsandan, tidsandan. Vi lever alla i en tid och vårt tänkande är färgat av tiden. Är det rent av möjligt att vi skulle kunna tänka lite utanför tidsandan? Det som är politiskt korrekt vid en viss tidpunkt ?

Man talar idag väldigt mycket om det här, politiskt korrekt, i Sverige, men man börjar märka det här vad man får säga och inte säga, vad man får tänka och inte tänka vid en viss tidpunkt. Det är tabu. Det som gick att tänka för tio år sedan, nej, det är tabu nu. Det är inte längre politiskt korrekt. Det är inte längre den allmänna meningen och den allmänna meningen, den ändras ju hela tiden, märker man. Ska man försöka hänga med den allmänna meningen då blir det som att gå omkring med dagens mode, fast det tar mycket djupare, gör mycket mer skada än dagens mode. Man är tvingad in i ett tankemönster, man vågar kanske inte ens tänka att det skulle kunna finnas en andlig värld. Man vågar kanske inte ens tänka att man själv och ens medmänniskor är andliga väsen. Man vågar inte tänka på det, tänka på det sättet.

Vad ska folk tro? Är jag tokig då? Passar det vid middagsbordet ? Kan jag säga det? Får jag överhuvudtaget tänka det eller är det ett tabu? Det är mycket som är tabu i dag.

Den tredje inspirationen är andevetenskap. Det går att tänka, det går att utveckla en vetenskap om anden. Det går att tänka andliga realiteter, det går att göra det. Såsom vi nu har försökt, eller jag har försökt att göra och ni har försökt att hänga med, det har att göra med att försöka tänka andliga sammanhang. Försöka tänka karmatanken, det förgångna, framtiden. Försöka tänka att det finns väsen som verkar i världen som inte har en fysisk kropp, men som ändå är jagväsen. Vårt tänkande har hunnit till den nivån nu, till den punkt i utvecklingen där det är möjligt, säger Rudolf Steiner. Det är därför han nu i början av 1900-talet skriver och talar på det sätt som han gör, därför att människan i dag måste kunna tänka även sådant som hon inte kan se med fysiska ögon. Då säger han i det sammanhanget att vår ängel är beroende av att vi kan det, vår ängel är beroende av att vi kan det. Det finns nämligen gåtor i kosmos, i världen, som inte vår ängel känner till. En sådan stor, oändligt viktig händelse som änglarna inte känner till, inte kan känna till av sig själva, det är Golgatamysteriet. När Kristus som andligt väsen förband sig med jorden och från det ögonblick då jorden blev Kristi kropp.

Det är ett andligt skeende, det är den viktigaste andliga händelsen i jordutvecklingen, men änglarna kan inte av sig själva, från sitt perspektiv, förstå detta. Det kan man bara förstå utifrån ett jordiskt perspektiv. Hela skeendet, påskskeendet, Golgatamysteriet, Kristi himmelfärd, pingstmysteriet, allt detta måste änglarna få del av via människan. Via människans fördjupade förmåga att tänka och förstå det andliga.

Änglarna är för sin utveckling beroende av det här. Vi är ömsesidigt beroende av varandra. Vi är ömsesidigt bundna till varandra. Vårt öde, som människor, är beroende av ängelns verkan, men också ängelns vidare öde är beroende av vår verkan, våra tankar. I den mån som vi vetande kan närma oss det andliga så kan också den andliga världen, på ett annat sätt, vara verksam i våra liv som hjälpande, skyddande väsen. Till exempel hjälpa oss att utveckla omdömen i en verklighet som blir mer och mer komplicerad för varje dag som går. Kunskapsmassan, kunskapsmängden inom alla områden, inom alla vetenskapliga områden, formligen exploderar. En expert på ett visst område är bara expert på ett pytte, pyttelitet område och experterna säger dessutom emot varandra, för det mesta. Inom alla områden. Allas strid mot alla, även experterna som borde kunna ge besked. Man kan ju dessutom bara vara expert på ett litet område så kommer någon på ett helt annat område.

Hur ska man då göra när man inte är expert på någonting? Vem kan man lita på överhuvudtaget?

Då är det möjligt att få inspiration i själva omdömesbildningen, säger Rudolf Steiner. Det går att utveckla omdömen om medicin eller juridik eller teknik eller det ena eller andra. Det går inte att bli expert på ett specialområde, på alla specialområden, men det går att utveckla omdömen. Det går att utveckla ett förhållande till olika områden och det måste man kunna göra utan att vara expert. För det vore ju förskräckligt, eller hur? Den hjälpen att utveckla en känslans intelligens, en sorts intuitiv förmåga att förhålla sig till världen, den allt mer komplicerade världen, den hjälpen kan vi få av de väsen som vi är förbundna med.

Av vår ängel om vi utvecklar det här samarbetet.

(P.H)



KONSTNÄRLIG TORSDAGSKVÄLL I SVENSK REGI
Årstidernas växlingar i det yttre och det inre – ett sceniskt verk för eurytmi, recitation, damkör och instrumentalensemble. Aurora Granstedt. Musik: Lars-Erik Rosell. Dikter: Martinsson, Boye, Lagerkvist m fl.