I början fanns både eurytmi, eurytmik och eukinetik…

(Text Hans Fors)

De gamla grekiska orden fascinerar än idag. Ordet ” skola” (från grekiskans scholé: =ledighet) betyder och innebär något annat idag än första gången det användes. Ordet ”eurytmi” (från grekiskans eu= skön, bra, vacker; rythmos = rörelse, ström) var en gång ett arkitektoniskt begrepp där ordet eurythmia tillskrevs ett slags behaglig effekt på betraktaren när denne upplevde delarnas harmoniska sammansättning i konstverket. Det var en estetisk upplevelse. Ordet eurythmia dyker upp här och var i konsthistorien.Intressant hos Albert Czernwinski (Brevier der tanzkunst, 1879) när han beskriver den egyptiska dansen: ”I alla dessa framställningar hos gammalegyptiska danser talar en stor eurytmi hos dansarens alla rörelser.”
I gesterna ser han stor kroppslig färdighet och smidighet som avslöjar inre ro och en stämning av jämnmod.

Det var ganska vanligt i 1900-talets början (egentligen under hela 1800-talet) att konstnärer svärmade kring det klassiskt grekiska, inte minst Isadora Duncan. Marie Steiner var också insatt och orienterad i ämnet om än med ett annat medvetande.
Det blev hon som kom att ge namnet ”eurytmi” (1912) till den rörelsekonst som Rudolf Steiner, tillsammans med Lory Smits, arbetade fram. De försökte genom bestämda rörelser, på ett känsligt sätt avlyssna och avtäcka språkets, ordets verkningsfulla karaktär. Senare (1915) kom de första trevande försöken till en toneurytmi. Eurytmin utvecklades till ett synligt språk och synlig sång.

Ungefär samtidigt (1911) kom den schweiziske musikpedagogen Emile Jaques Dalcroze; (1866-1950) med sin Eurythmik, en sorts rytmisk gymnastik för att träna den musikaliska sensibiliteten. Dalcroze menade att återupptäckandet av rytmens betydelse skulle höja människan son social varelse, för en högre samhällsutveckling.
Omkring 1913, genom Dalcroze´s främste elev, Suzanne Perrottet, får Rudolf Laban (1879-1958) ingående kännedom om eurytmiken. Laban var ursprungligen ungrare som flyttade till Schweiz, Tyskland och sedan till London. Han var en sökare i tiden, frimurare (OTO!), rosenkreutzare, mer eller mindre ockultist.

Labans teorier och forskning har utövat viss betydelse för dansens utveckling detta århundrade. Han åhörde Rudolf Steiners föredrag i Paris och i München. Steiners tankar om det andliga intresserade honom. Han tyckte också att Steiners eurytmi var intressant, (rytmen i andningen och i orden) men det var inte vad han själv sökte.
För honom behövde inte rörelsen vara en spegling av något annat (ord, ton osv.), vilket i och för sig Steiner aldrig heller menat. Märkligt att Suzanne Perrottet (1918) startade en Laban/Eurytmiskola. Hon kunde visserligen inte använda eurytmik-termen eftersom den hörde till Dalcroze, men tog samma namn som Steiners eurytmi, trots att de inte hade med varandra att göra.

Laban var bekymrad över användandet av ordet eurytmi som titel på skolan då den huvudsakligen baserades på hans kursplan. Så länge ordet eurytmi endast förekom då det användes på amatörer och skolbarn tolererade han det. I stället använde han ordet eukinetik (från grekiskans kinetikos = beträffande rörelsen) för sin egen rörelsekonst.

Dalcroze´s eurythmik försvann i marginalen, idag har vi Dalcroze-institut, bland annat på Musikhögskolan i Stockholm. Laban-center finns bland anat i London och New York. Eurytmi-skolor finns numera nästan världen över.
Ser man på dokumentationen (film och foto) från tiden 1911 till 1930 slås man av hur lika varandra de olika rörelsekonsterna var till det yttre: dräkterna, gestiken, sceninramningen, programuppbyggnaden osv.
Eurytmin är den enda som har hållit fast vid det ursprungliga och undvikit förändringar och påverkan utifrån, vilket i sig saknar motstycke i modern tid. Först nu kan man skönja små ansatser till förnyelse, både här i Sverige och ute i Europa. Varför det har blivit så kräver ett helt eget kapitel.
Viktigt att notera i sammanhanget är hur det nutida dansbegreppet idag är så vittomfattande och generöst att även eurytmin får plats.