Av: Frans Carlgren

Varför blir det aldrig fred i världen? Varför uppstår ständigt nya krig?

Ett rimligt svar på de frågorna kan sökas i det samhällsskick som vi alla lever i. I världen av i dag finns ungefär 200 stater. I var och en av dem finns, enligt somliga samhällsforskare, tre ganska tydligt urskiljbara samhällsområden: staten med sin rättsordning, näringslivet med sina marknadskrafter och dessutom det område som i dag ofta kallas det civila samhället och inte är frambragt av vare sig rättsordningen eller marknadskrafterna: konst, vetenskap, religion, livsåskådning, opinionsbildning osv. Trots att de tre funktionerna är helt olika och har olika verksamhetsområden hålls de sedan gamla tider ihop och styrs av en och samma instans: förr i regel en monark, i vår tid en regering och – kanske – ett parlament.

Bland världens stater kan kanske drygt trettio räknas som demokratier, och de övriga som mer eller mindre diktaturstyrda. I de sistnämnda har regeringen oftast den oinskränkta makten över alla de tre områdena. Om dessa är inspända i samma totalitära och militaristiska system med hänsynslös förföljelse av opponenter och en aggressiv utrikespolitik – vilket i regel är fallet – finns stora risker för inbördeskrig eller för väpnade konflikter med andra stater.

Det demokratiska systemet är mycket mer frihetligt och tar ojämförligt mer hänsyn till mänskliga rättigheter. Men också där kan centralstyrningen leda till farofyllda världssituationer. I en folkrik stat med stora ekonomiska resurser kan en väljarmajoritet – som kan vara ganska knapp – rösta fram en nationalistisk regim som satsar oerhörda medel på militära rustningar och på krigspropaganda i olika former. Detta är ju vad som har hänt i USA efter terrorattacken den 11 september 2001. Den amerikanska regeringen har förklarat krig mot terrorismen, d v s mot fiender som håller sig dolda och som kanske aldrig kan nås för en hållbar fredsuppgörelse. Om terrorbenägna politiska fanatiker får tillgång till kärnvapen – vilket knappast kan förhindras i längden – uppstår en världssituation som odiskutabelt är katastrofal och som aldrig tidigare har förefunnits.

Enda möjligheten till en bestående fred skulle vara samhällsförändringar som börjar i Västerlandet och som är så djupgående att människor över hela världen kan få förtroende för de samhällsformer som på så vis skulle möjliggöras.

Rudolf Steiner, upphovsman till antroposofin och en rad av dess praktiska tillämpningar, pekade efter första världskriget på sådana möjligheter. Han skildrade en samhällsstruktur som han kallade social tregrening och som, om den bleve förverkligad i dag, skulle kunna se ut ungefär så här: de tre samhällsområdena måste hållas isär och bli självstyrande.

Vad som därmed skulle ske, kan naturligtvis inte förutsägas i detalj, men några huvudlinjer verkar sannolika: en stat kan inte styra eller representera alla de tre områdena utan bara ett av dem, nämligen rättsordningen. I så fall skulle dess demokratiskt valda företrädare koncentrera sig på verksamheter som kan skapa rättssäkerhet och någorlunda rimliga levnadsvillkor för de människor som har sin bostad inom dess område (ett internationellt samarbete på rättslivets område är naturligtvis nödvändigt).

Näringslivet är självständigt, men bara inom ramen för rättsordningen (som i en del hänseenden kan vara strängare än i de nuvarande demokratierna, därför att utomrättsliga hänsyn inte behöver tas). Den nuvarande tendensen till överflyttning av företag och arbeten till låglöneländer skulle säkert fortgå och småningom leda till en global utjämning av standardskillnader mellan rika och fattiga samhällsklasser.

Om verksamheterna i det civila samhället blir helt och hållet självstyrande, frigörs opinionsbildningen och kan bidra till nödvändiga och kanske mycket radikala reformer även inom de två andra samhällsområdena.

Även om samhällets tregrening i många hänseenden skulle kunna bli fruktbar, skulle den absolut inte leda till några mer eller mindre ”paradisiska” förhållanden. Många av de problem och konflikter som finns inom de nuvarande samhällsformerna skulle naturligtvis kunna leva vidare.

Men den kanske viktigaste effekten skulle otvivelaktigt bli att krigen efter hand skulle upphöra. Både inom näringslivet och det civila samhället skulle behovet av bestående fred komma till uttryck med full styrka, och utan deras medverkan skulle respektive stater – även om deras ledningar vore angelägna om en väpnad aktion – inte vara i stånd att förbereda eller genomföra någon form av krigshandlingar.

Idén om ett tregrenat samhälle kan givetvis avfärdas som utopisk. Men det är värt att komma ihåg att genomgripande förändringar, med början i civilsamhället, kunde genomföras år 1989 i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakiet och Ungern, och år 2004/5 i Ukraina. När så radikala reformer har kunnat förverkligas på fredlig väg i diktaturer med stark militärmakt, borde mycket stora förändringar vara möjliga även i västerländska demokratiska stater och med demokratiska medel. Och det är där förändringarna måste börja, om de skall kunna få genomslag i den övriga världen.