Jag vill börja med att berätta en historia som en av mina forskarkollegor vid Karlstads Universitet, Tomas Saar, berättade för mig. Tomas var ute i skolorna och bedrev en slags aktionsforskning kring ”estetiskt lärande” (Projektet finns beskrivet i en kommande forskningsrapport: Konstens metoder och skolans träningslogik, utgiven av Karlstad University Studies). Under en matematiklektion i en lågstadieklass visade läraren på en bild i läroboken som föreställde en hel stad i fågelperspektiv. Läraren frågade barnen: ”Hur många katter finns det i staden?” Barnen räknade katterna på bilden och någon svarade. ”Ja det är rätt” sa läraren och skulle gå vidare. Då grep Tomas in och frågade barnen om det var någon som hade katt hemma. Jadå, sa flera barn. ”Vet du alltid var din katt är?” undrade Tomas. ”Nej”, sa barnen, ”den kan gömma sig på alla möjliga ställen, ibland vet jag inte alls var den är”. Alltså: vet vi egentligen hur många katter det finns i staden? Men då signalerade läraren att ”nu räcker det”. Nu skulle man gå vidare till mer väsentliga frågor.

Jag vet inte hur waldorflärare skulle ha reagerat i samma situation. Men jag hoppas och tror att de skulle vara mera öppna för det som Tomas försökte göra: att genom det estetiska, genom fantasin, vidga kunskapens gränser, eller snarare överskrida dessa gränser och röra sig ut mot det Okända.

Jag tror att i vår tid, i dagens samhälls- eller världssituation, måste skolan hjälpa barnen att utveckla modet att möta det Okända.

Visst behöver barn trygghet och det får man förstås genom det kända, det välbekanta och känslan av att veta och kunna saker. Men man kan ändå redan på lågstadiet på ett milt sätt börja väcka denna insikt, att all kunskap liksom omges av ett moln av Okunskap eller Ovetande.

En mystiker på senmedeltiden skrev en bok som heter Ovetandets Moln, och den legendariske grundaren av Rosenkorsorden, Christian Rosenkreutz, lär ha sagt att den högsta kunskapen är att inte veta någonting. Kanske är det dags att låta dessa esoteriska insikter bli en del av dagens pedagogiska tänkande?

”Ovetandets moln” får iallafall mig att tänka på det som den finske hjärnforskaren Matti Bergström kallar möjlighetsmolnet, det moln av möjligheter som uppstår i hjärnan i mötet mellan kunskaper som finns lagrade i hjärnbarken och impulser och intryck som hela tiden strömmar upp från hjärnstammen. Så snart vi vet eller bestämmer oss för vad något är så kollapsar möjlighetsmolnet, säger Bergström. Men i möjlighetsmolnet lever jaget, våra värderingar och våra omdömen.

Modet att möta det Okända har att göra med att leva i stora och rika möjlighetsmoln. Utan dessa kommer vi att bli alltmer fångna i det som Nicanor Perlas (den alternativa nobelpristagaren och globala civilsamhällesaktivisten) kallar The Empire Matrix: det osynliga nät av föreställningar och värderingar som vi håller på att spinnas in i av den globala kapitalismen och den teknologiska utvecklingen.

Perlas uttryck anspelar förstås på filmserien Matrix, som kan ses som en modern version av Platons gamla välbekanta liknelse om Grottan. Platon beskriver där människans situation som att vi sitter fastspända i en mörk grotta med huvudena vända mot grottans innervägg, där vi iakttar ett skuggspel som vi tror är verkligheten. Vi har ingen aning om den stora sköna värld som finns utanför grottan.

Uppfostran och utbildning heter på engelska education, som kommer av latinets educare, som betyder ungefär att dra upp eller leda upp. Det betyder alltså att leda upp ur grottan, eller hur? Men skolan har historiskt sett snarare varit den samhällsinstitution som lett barnen ner i grottan!

Waldorfskolornas vision och mission måste vara just detta att leda ut ur grottan, ut ur the Empire Matrix. Eller kanske snarare låta oss bli bekanta med grottan men också se till att vi aldrig blir fångar där, att vi alltid känner vägen ut.

Bo Dahlin