Bokbindning, vävning och träslöjd är bara ett litet axblock ur waldorfskolornas stora utbud av hantverk. Följ med på vår promenad i några av de kreativitetsfyllda salarna på Örjanskolan.

Stora, små, knottriga och släta – i bokbindningssalen finns det papper i alla färger och former. Eleverna i klass tio håller just nu på med tillverkning av böcker. Och resultatet ser ut som de böcker du köper i vilken vanlig bokhandel som helst – vissa med läderomslag, andra i lin, vissa med personligt utformade sigill och andra med egentillverkade pappren som inlaga.

”Om man åker spårvagn ska man förstå hur den fungerar”
Det ansåg Rudolf Steiner.
– Tanken är att eleverna ska få insikt i arbetet och få prova på att tillverka saker som finns i den vardagliga omgivningen, berättar Christopher Luttner, bokbindningslärare på Örjanskolan.
De flesta har någon gång hållit i en bok, men hur många har verkligen tillverkat en? Att veta hur saker och ting är uppbyggt och tillverkat från grunden ger eleven inre säkerhet. Den känner sig på så sätt hemma i världen.

Eftersom just bokbindning är ett ganska avancerat hantverk börjar man med det först i klass åtta, och då i form av en ren produktionsperiod. Åttorna tillverkar periodhäften för hela skolan. Och här på Örjanskolan har Christopher infört den numera berömda bulltävlingen. Varje klass åtta som slår rekord i antalet producerade häften bjuds på ett bullkalas där det bara är magarna som sätter stopp för hur många som får ätas. Föga förvånande är det väl att nya rekord sätts nästan varje år.

I nian får eleverna prova på att tillverka sina egna papper och i tian tillverkar de alltså riktiga böcker. Det är inte alla waldorfskolor som har möjlighet att erbjuda eleverna bokbindning som ämne. Fast de flesta som är tolvåriga har det.

I träslöjdssalen är det full aktivitet. Bland arbetsbänkar, limflaskor, sågar, slipmaskiner, träburkar och plankor står pojkar och flickor och arbetar med ihopfogningar. Någon tillverkar ett nyckelskåp. En annan en mapp att samla papper i med utsnidad blomma på framsidan. Foga ihop utan spik är uppgiften, hur och vad är upp till var och en att välja.

– Att få fundera ut hur man ska göra passar bra med deras vaknande intellektuella tänkande, förklarar träslöjdslärare Markus Apelgren där han står mitt mellan slipande, sågande, limmande tiondeklassare.

Garner upp till taket, tygremsor i regnbågens alla färger och vävstolar inkilade överallt förklarar ganska bra att vi har kommit till syslöjden och vävningssalen. Någon har vävt metrar av knallrosa matta. En annan bara decimetrar, men han har istället gjort det med hjälp av invävda ljusslingor.

– I waldorfskolan ska ämnena metamorferas, förklarar syslöjdslärare Maria Bucht samtidigt som hon nystar upp ett växtfärgat garn runt underarmen.

I trean är man på gården, klipper får, spinner och kardar för att sedan väva på enklaste masonitskivor. Sedan avanceras det med slutspurt i klass tio då eleverna får väva mattor på riktiga vävstolar. För att förstå världen måste man förstå den enkla mekanismen på vägen till den avancerade, enligt waldorfpedagogiken. Genom att lära sig att göra till exempel en matta från får till färdig produkt förbinder sig eleven med världen.

Text: Sofia Zetterqvist, 2008.